För ett halvår sedan var Emil knappt två veckor gammal. Livet var ett virrvarr av nya känslor, en ny människa och en trött och trasig kropp. Samtidigt hölls allting ihop av självklarheten. Emil blev mittpunkten och det var jobbigt men det var lätt att hantera jobbigheten.

Allt det här och mer därtill går två vänner till mig igenom just nu, och jag kan inte säga mer än grattis och lycka till, Lisa och Alex, och välkommen till världen Trollet!

Det har varit mycket jobb och skola på sistone, högt tempo och mycket att göra med ovanligt långa dagar. Efter hemtentan var inlämnad idag belönade jag mig därför med en lunch tillsammans med Emma(och Emil) här på universitetet, det var lika trevligt som vanligt och vi kom fram till att vi måste ses oftare eftersom vi inte hann avhandla allt som hänt sedan sist. Utifrån detta kan jag bara konstatera att vardagen och livet med familj och vänner är fantastiskt, något som är viktigt att komma ihåg när man ligger begravd under alla olika måsten!

Min mamma brukar alltid säga att vi bara har en jultradition i vår familj, och det är att göra marsipangodis hos våra vänner i Mosslunda (ett litet ställe, knappt en by ens en gång, strax utanför Kristianstad). Det har vi gjort sedan jag var väldigt liten och vi fortsätter än, varenda år är vi där, eller, i alla fall några representanter från varje familj. Och marsipanfigurer görs det, kilovis! I år var vi ovanligt många (nu när alla vi barn växer upp har vi nämligen en tendens att vara på annat håll, typ i Stockholm eller Australien), vi passade in det när vi var här nere så att Emil skulle få vara med. Det var lika trevligt som vanligt och jag skapade som aldrig förr, var vänligaa beskåda grädden av mina mästerverk:

Om ni inte ser vad det är: en bil, en snögubbe och ett glittrigt grönt konstverk.

Ja, det är marsipankantareller!

Mina vänner känner mig bra när de kommer hem från resor och har köpt badankor till mig (har hänt vid flera tillfällen). Idag fick jag den här finingen av Henrietta som varit i London.

Visst är det häftigt när man träffar människor man bara klickar med sådär direkt?! När tre timmar känns som 30 minuter. Sjukt skoj. Idag lunchade jag med Sofia första gången, och det var verkligen supertrevligt (när jag hittade henne, jag gick eventuellt lite vilse i Solna centrum).

Nu är vi hemma, David lagar mat och min mamma kommer snart hem från seminariet hon har varit på. Jag ska strax gå en tur till affärn och köpa blöjor samt hämta ett paket med saker som jag beställt från Oapip.se, bland annat några dregglisar som är superfina och knappt kostade något alls, känns som rena rånet.

I vagnen på väg hem, spana in vantarna – så gölliga. Och varma och mjuka såklart.

Alltså, snark säger jag bara. Jag sov inte alls bra i natt och för ovanlighetens skull vaknade Emil två gånger istället för ett vilket störde sömnen mer än vanligt. Sen har jag haft en heldag i skolan följt av pysseleftermiddag här hemma med ett gäng fina vänner. Allt väldigt trevligt men det tar på krafterna om man redan är trött.

Pysslet resulterade i en hel hög roliga saker: Jag gjorde pärlörhängen, jag och David lyckades kanske med ett par skapliga avtryck av Emils fötter i cernitlera, två av mina fina vänner målade kläder till Emil och så lyckades jag säkert virka flera stycken maskor. En bra stund helt enkelt!

Vikten av att tänka på logistiken och att vara ute i god tid har verkligen blivit klar sedan Emil kom. Som ni säkert vet pluggar jag på heltid sedan några veckor tillbaka och David är föräldraledig och har huvudansvaret för Emil om dagarna. Det är bara det att även David pluggar (han passar på att ta några släpande poäng nu när Emil är så liten att han sover mycket om dagarna) och överlag fungerar det kanonbra att kombinera våra studier och Emil, jag har få schemalagda timmar och David pluggar inte på heltid.

Nu däremot, när jag har en hemtenta som skriker på mig och står med en blåslampa bakom mig och hånler, är det inte lika smidigt. Idag hade vi till exempel lektion samtidigt vilket vi löste med att Emil fick hänga med sin farmor på förmiddagen, sedan åkte David och hämtade Emil och tog med honom till universitetet så att vi fick amma. Krångligt men det funkar. Även imorgon får vi pussla, jag måste sitta i skolan hela dagen och plugga om jag överhuvudtaget ska ha chans på ett betyg, samtidigt har David lektion och hans föräldrar har jobb att sköta. Tur då att jag har snälla vänner som hjälper till med Emil en stund så att min hemtenta kan få i alla fall lite av den uppmärksamhet den förtjänar.

Nu börjar min pluggpaus lida mot sitt slut och jag måste sluta blogga/läsa twitter/surfa/spela wordfeud. Jag ska sitta minst en timme till, helst två, och sedan ska jag promenera hemåt (behöver röra på mig efter en hel dag i skolbänken).

Idag har varit en lång dag. Först var vi och tittade på syster som spelade fotboll, hon gjorde ett mål och det slutade 4-4. Mer än så vågar jag inte säga eftersom jag är fotbollsanalfabet.

Under eftermiddagen hade vi sen öppet hus för vänner och bekanta som kom för att klämma på liten Emil. Det var verkligen jätteskoj men Emil fick aldrig någon ordentlig eftermiddagslur och var således ganska grinig ganska mycket, men, ändå fantastiskt roligt att få träffa så många som jag inte har träffat på så länge. Dock att det var en illa vald dag för Emil att ha kräkfest, jag skojar inte när jag säger att vi bytte kläder över fem gånger idag, och han kräktes fler gånger men missade då som tur var sig själv (istället kräktes han på mig, David och diverse mostrar).

Nu är jag så trött att jag knappt vet var jag ska ta vägen och planen är att somna alldeles, alldeles strax. Men först, några bilder från idag:

Jag och min älskade unge innan invasionen.

Jag blev flätad dagen till ära

Till flätorna hade jag en schysst urringning, man får det av mjölkfyllda tuttar nämligen.

Emil i en av sina femtitolv kalasoutfits tillsammans med Elsa, en av hans femtitolv mostrar.

Presentbordet som jag inte trodde skulle behövas, det var ju bara en liten fika. Ack vad fel jag hade. Tack alla för allt, det är en ynnest att känna er

Ikväll har mina fina vänner från tonåren varit här. Emil var söt och charmig en stund innan han blev skittrött och gallskrek. Efter att han somnat åt vi kladdkaka, drack kaffe och pratade skit med en minst sagt intressant ljudnivå (precis som det alltid har varit), ett under att Emil inte vaknade av det.

Emil fick för övrigt en massa fina saker och allt var fantastiskt. Några ljuspunkter är tigertossorna med svans och den fina stickade mössan från Sydamerika. Tack finaste!

Ikväll har jag alla mina tjejkompisar här, precis som förr i tiden. Vi beter oss ungefär som att vi är femton, som förr i tiden. På bilden är en suddig Sandra, en av mina äldsta och finaste vänner.