Tankar om mat
Maten har varit det stora problemet sen jag blev mamma för snart 7 (!!) månader sen. Det var ett jäkla tjat om amning och den stressen som lades på mig var inte direkt kul. Jag ville ju amma, ge mitt barn det bästa han kunde få men kunde inte. Jag hade aldrig kunnat mätta min lilla kille och när vi tog beslutet, en stor del tog Henke med att han tyckte att det räckte nu, att enbart flaskmata föll en STOR sten från mig och mitt hjärta men inte från samvetet. Alla i våran omgivning antog att vi ammade men godtog väldigt fort och utan något knussel att vi flaskmatade. De flesta har nästan blivit glada för då kan även de hjälpa till vid matningen.
Nu kommer nästa samvete. Knappt har jag bearbetat klart att jag inte kunde amma min guldklimp innan vi ska börja med mat. Samma visa nu. Samvetet gnager och gnager och jag VET att jag inte ska jämföra med andra barn men det är så lätt att fråga i föräldragruppen hur de gör med mat. Men när jag väl jämför så verkar alla barn förutom mitt äta olika saker och framför allt mycket. Vissa äter redan kött. Så långt har ju inte direkt vi kommit om jag säger så. Ludwig äter med god aptit: sin älskade ersättning, ätror och päronpuré. Annars går banangröten ner ibland om vi har tur… Vällingen (som jag trodde skulle gå galant) funkar verkligen sådär.
Det är så mycket tankar som far runt i mitt huvud och samvetet som hela tiden gnager. Jag vill ju ge mitt barn det bästa!
