Familjerätt

Add Comment Register

Idag kom den, domen!

Efter något som kändes som en evighet så kom den idag, domen. Jag vet att jag haft otrolig tur, det har advokaten gjort klart för mig, det här händer nästan aldrig, men jag är glad att det hände mig, att jag slapp gå igenom en process som kunnat ta flera år, istället har jag bara gått igenom några månader.

Vi hade en tid i tingsrätten för ett tag sedan, vi behövde aldrig åka dit i och med att Es pappa ringde och gav medgivande till att jag skulle få vårdnaden. Efter detta har vi bara väntat på att domen skulle komma.

Även om detta blev en relativt kort resa för oss blev den kostsam, jag som älskar att shoppa får nog avstå från det ett tag, alla besparingar och lite till ryker nu. Detta gjorde min dag, jag är otroligt glad att det gick så mycket bättre än jag från början trodde. Men samtidigt kan jag inte låta bli att bli bitter. Att en annan människas dumhet och idioti kan drabba andra människor så hårt, i det här fallet inte bara mig ekonomiskt, det drabbar den person som den här människan sagt sig älska högst av allt. Nej, för mig är allt det här obegripligt.

11031328

 

 

Hur förklarar man det?

När jag fick veta att jag var gravid för snart fyra år sedan var det mycket som for runt i mitt huvud, hur skulle mitt liv se ut och om det mot förmodan inte skulle fungera mellan mig och Es pappa, skulle jag då klara av att ta hand om ett barn själv? I och med att E kom försvann tankarna lite, att något säger ifrån sig umgänget med sitt barn fanns inte i min värld. Separationen kom, precis som jag kanske visste lite inom mig att den skulle kunna göra men umgänget funkade bra. Sedan blev det andra parter inblandade och allt rasade, min värld vändes upp och ner. Jag ringde stor gråtandes till dom stackars socialsekreterarna, ibland flera gånger i veckan, frustrerad, arg, ledsen, besviken, maktlös. Dom gjorde sitt jobb och jag tror även att det var jobbigt för dom under den mest turbulenta tiden.

Idag är det lugnt runt omkring oss, jag väntar på att få en dom, även om jag är 99% säker på att vårdnaden går till mig så är det jobbigt att vänta på beslutet. Men även när det kommer finns det saker som gnager inom mig, som jag gruvar mig för.

E är så pass stor att han såklart minns sin pappa, han märker också att han inte får träffa sin pappa som han brukat, att han inte kan ringa honom som han kan med farmor och farfar. Han pratar ibland om sin pappa, vilket barn skulle inte sakna sin andra förälder som man levt med hela livet men plötsligt försvinner ur bilden? Men han är inte riktigt så stor ÄN att han frågar varför, men en dag vet jag att frågan kommer.

Men hur förklarar man för ett barn att dennes förälder inte vill veta av honom? Att barnets egen pappa inte vill varken se eller prata med honom? Hur säger man det på ett bra sätt? Idag försöker jag att inte säga något nedlåtande, jag vill att E skaffar sin egen uppfattning om sin pappa, jag vill inte att han ska påverkas av det jag tycker, men den dagen han frågar vet jag faktiskt inte hur jag ska bära mig åt.

SAM_0454

Att ta steget!

Vi har alla våra bägare och min rann över för väldigt länge sedan, efter att ha försökt med allt så fanns bara en utväg, att ringa en advokat som kunde hjälpa mig att ansöka om ensam vårdnad. Men vägen dit var lång, egentligen bara ett år, men det var ett år av frustration och maktlöshet.

Det hela började ganska snabbt efter separationen, det kom in en oros anmälan till socialtjänsten angående hur Elias hade det hos sin pappa. I samma veva var även jag i kontakt med socialtjänsten och pratade om min oro. Detta gjorde att man beslutade att göra en utredning. Kontakten mellan mig och Elias pappa försämrades under tiden trots att socialtjänsten gjorde allt i sin makt för att hjälpa. Dom utsåg kontaktpersoner som förde kontakten mellan oss men ingenting fungerade speciellt bra.

Det dröjde ytterligare tre anmälningar och säkert 1000 samtal med mig, gråtandes, orolig och frustrerad, innan socialtjänsten höll med mig om att det inte var lämpligt för Elias att bo så mycket som varannan vecka hos sin pappa, men sedan den kom har han inte haft någon kontakt med pappa alls. I och med att hans pappa undvek både mig, socialtjänsten och kontaktpersonerna så avslutades alla insatser då det inte fanns något mer man kunde göra i dagsläget.

Att ha gemensam vårdnad med någon som inte är närvarande eller gör sig nådd är väldigt svårt då det mesta behöver den andra vårdnadens underskrift. Så efter många om och men kände jag mig tvungen att ta den sista utvägen, söka ensam vårdnad.