Igår fredag så skulle vi åka ner till stan jag och Samuel för att möta David efter jobbet och gå på kulturkalaset, men precis när vi skulle gå ringde telefonen och jag hörde min chef i andra änden. Det slutade med att jag blev inbeodrad att jobba natten så det var bara att ringa David och säga att jag går och lägger mig istället. Mitt humör var inte på topp kan jag tala om.
Men vi åkte ner i morse och gick omkring en stund.

Känns som humöret åker berg och dalbana, ena stunden glad, sen helt plötsligt exploderar jag för ingenting. Räcker att någon tittar på mig så blir jag skogstokig och har lust att klappa till personen och ibland gråter jag.
Jag har full förståelse för dom som inte orkar gå igenom dessa hormonbehandlingar mm för det är inget lätt historia. Nerverna sitter utanpå om dom ens finns kvar.
Tycker lite synd om David och Samuel som inte fattar nåt…Dom ser ut som levande frågetecken emellanåt:)
Mycket tankar och känslor som kommer fram.
Jag vill verkligen ha ett barn med min älskling, han skulle bli världens bästa pappa. Men samtidigt så kommer tankarna, tänk om det inte kommer fungera.
Sista försöket vi gjorde lyckades ju och jag kommer fortfarande ihåg glädjen när vi tog testet på morgonen och det visade ”positivt”. Hade lust att gå ut på balkongen och skrika ut det över hela torget:)
Sen bara allt drogs ifrån oss och jag kommer knappt ihåg dom första dagarna efteråt, vet att jag bara grät och att jag såg höggravida eller bebisar överallt.
Det kändes som ett hån hade varit bättre att det visat negativt från början. Skulle självklart blivit ledsen då med men inte på det här sättet som jag kände.
Ja nu får vi väl hoppas att det blir bra…. Måste försöka tänka positivt även om det är svårt ibland.

Nu blir det sängen här, skall gå på och jobba imon kväll igen och innan dess skall jag försöka få städat här hemma.
Natti natti sovgott