Jag fick jobbet!!!! Börjar redan på måndag kl 08.00, åååh vad jag är glad.

Något som jag tänkt en hel del på sista tiden är det här med amning och hur länge det faktiskt är “okej” att amma. Jag tvärstoppade när Angelica var 7-8månader gammal vilket berodde på förlossningen med Saga och att massor med ny mjölk producerades i samband med det vilket ledde till mer ångest och depression. Dessutom fick Angelica inte längre tillräckligt mycket näring i sig och blev aldrig riktigt mätt.

Hade saker inte blivit som det blev hade jag förmodligen fortsatt amma, åtminstone på nätterna ett par månader till då det både är mysigt och bekvämt enligt mig.

Att man ammar i 6månader upp till ett år är ganska vanligt men när övergår gränsen från något naturligt och mysigt till något helt absurt? Hur skulle du reagera ifall någon i din omgivning skulle länga fram bröstet till sin två/treåring och skulle du själv kunna göra det?

För mig är brösten något intimt och att amma en tvååring är för mig inte okej. Inte alls. Skulle det däremot vara av medicinska skäl eller av andra extrema omstädigheter där jag skulle bli ombedd att amma mitt barn skulle situationen vara en annan.

Den dagen barnet är stor nog att förstå, börjar klä av sin mamma och tar fram bröstet självmant är det verkligen dags att lägga av enligt mig. Där vid ettårsåldern någon gång, ett par månader mer eller mindre. Vad tycker du?

Nu är hösten här på riktigt och jag kan inte göra annat än att välkomna den med öppna armar. Att det är strålande sol idag och att vädret ska vara på topp till helgen känns nästan för bra för att vara sant, och sen ska vi inte tala om alla snygga kläder man får bära den här årstiden.

Förövrigt känns allt bara sjukt bra just nu! De senaste dagarna har jag gått på moln och bara varit allmänt jävla glad och lycklig. Som man brukar säga – ut med all skit och in med med ny energi. Jag har rensat kläder, färgat håret, solat solarium och känner mig redan som en ny människa.

Nu ska det lämnas på dagis, vi hörs sen. Pusss

Era mejl har verkligen berört och givit en och annan tår. Era historier och inte mins alla värmande och stöttande ord. Ni är fantastiska! ♥ Ska sätta mig ned så fort jag får tid, förmodligen till helgen och svara på så många jag kan. Och om jag inte hinner så ska ni veta att ni berör mig. Var och en!

Pusss på er, Sandra <3

För exakt 2år sedan gick man runt och bara väntade på att något skulle hända. Kan det inte sätta igång snart, när ska hon komma ut egentligen? 39veckor, stor som ett hus och bara trött på att vara gravid längtade man ihjäl sig efter den lilla.

Metod efter metod prickades av för att påskynda hela proceduren och det var allt från raska långpromenader, städning till färdknäppen som man så fint säger (sex). Minns hur min dåvarande pojkvän klagade på att han blev “utnyttjad” sista tiden -du ligger ju bara med mig för att förlossningen ska komma igång” och lite så var det ju också *ler*. Färdknäppen 3gånger efter varandra skulle tydligen göra susen enligt boken att föda barn och varför inte, jag ville ju att bebisen skulle komma ut. Däremot funkade det inte… Gick ju över tre dagar ändå.

Man boade in sig in i det sista, tvättade upp allt en sista gång, spjälsängen var bäddad och nallarna låg tillrätta. Är allt packat inför förlossningen? man dubbelkollade allt en sista gång. Det började bli tråkigt, all denna väntan och väntan men samtidigt blev man mer och mer förväntansfull för varje dag som gick. Hon kan komma när som helst. Snart är vi inte bara 2 (som vi var då) snart är vi 3. Jag ska bli mamma,  spännande men samtidigt jätteläskigt.

Tagen ur min gamla blogg, exakt 2år sedan.

…varit blond, brunett, åkt halva Stockholm för hemma fester och bara lallat runt. Jag skrattar när jag väl tänker tillbaka. Alla fyllekvällar vid donken i fridhemsplan, tänk om mamma och pappa bara visste. Men antar att det är de som tillhör tonåren. Jag hängde med zlatan ett tag också, han brukade också hänga på e.h vis stureplan Och sen kom Angelica. Det absolut bästa som har hänt mig! Och med det så säger jag god natt.

Har fått ett tiotal mejl från er läsare då en viss person skrivit saker kring mig och hänvisat till en blogg. Jag ber er därför om hjälp och vill att ni printar kommentaren ni fått från denna med ip-adress och vilken mejl den använder sig av, samt det som har skrivits. Mejla mig sedan det omgående till sandrajosefinlinder@gmail.com, behöver allt så fort som möjligt.

Ni är bäst!

/ Sandra <3

Update; Mejlen droppar in, fortsätt skicka på. Vet att det är fler som fått kommentarer alternativt mejl och allt behövs. Puss på er

Det är väldigt intressant hur vida en viss person gör allt i sin makt för att få min blogg nerlagd (kommer aldrig lyckas!), även vill få bort ett flertal inlägg när personen själv i fråga har 2 bloggar uppe där det uppmanas och utger information från denna som tydligen ska vara sann. Varför får bådas historier då inte synas, ses från olika vinklar och där betraktaren själv får avgöra vad som är sant eller falsk, hör ihop eller inte.

Fick även ett flertal sms under gårdagen där jag uppmanades att ta bort allt – “ta bort nuuuu!!!!!!”, “helvetet kommer att bryta loss!!!!”, “hämnden är sååå ljuv!”

Hämnden? Vad har du att hämnas på om du definitivt inte gjort något fel och detta aldrig har hänt enligt dig. Men det är som sagt en polisiär fråga och ja, i dina betraktares ögon kanske ja framstår som psyko, vilket man också blir efter att ha blivit så hjärntvättad så länge. Man blir hysterisk, galen, frustrerad, arg, ledsen, det finns inte ord som räcker till.

Jag var också nykär en gång i tiden och trodde på vart enda ord du sa, trots mina vänner vädjande om att ge mig av, jag borde ha lyssnat vilket jag inte gjorde och tillslut sjönk man lika lågt som du.

En massa gråt, “jag älskar dig”, hon ljuger det är inte sant. Hon vill bara förstöra, mer gråt, “men är du så dum så att du tror på vad hon säger” och ja, trots att jag sett saker med mina egna ögon, så fick du mig med din manipulation att tro att det aldrig hade hänt.

Skillnaden är däremot att jag aldrig slagit dig sönder och samman. 46kg mot 65-70kg, japp vilken chans man har, nyförlöst på det också. Nice.

Det är så jävla lätt för utomstående att be en gå, och man gör det men lika snabbt dras man tillbaka till charmen och “det är bara du” vilket vara för ett tag.

Inga namn nämnda, inga namn alls. Men hur mycket du än kan prata undan allt så lurar tiden ingen. Du lyckades tala undan skadorna på min kropp, i två månader var jag svart runt ögonen. Snyggt va? men då blev han rädd för en stund, men dum i huvudet som man är tog man tillbaka allt. “det blir bra”, vi älskar varandra och det kommer aldrig att hända igen.

Ett halvår gick det första gången, smekmånad vara bara så länge som man gör som personen ifråga säger, inte säger ifrån, börjar spekulera själv när misstänksamheten kommer. Men det håller aldrig på sikt. Jag blev en tjejs räddning. Den nya tjejen blir min räddning.

-Psykopatitillståndet finns i alla socialgrupper – även i samhällets toppskikt. En svensk dokumentär om psykopater i arbetslivet kom fram till “En del psykopater blir extremt framgångsrika chefer eller företagsledare. Med charm, karisma, kyla och en manipulativ förmåga tar de sig fram i de flesta situationer.”

Och ja, man blir medberoende. När man bor ihop blir det ännu tydligare. Träffas man bara ibland och har allt på en distans är det enklare att hålla fasaden uppe.

Hade jag kunnat, så hade jag  lagt upp så sjukt mycket. Saker sedan år tillbaka men ser ingen anledning till det i nuläget. Och ja, jag är inte helfri, fan vad jag varit arg på brudar, kallat dom h*ror, hotat mm. för det är ju inte “hans fel” utan deras. Det är det man börjar tro tillslut…