Ännu en god natt med en sovdos alltså. Och ännu en CTG kurva morgonen efter. Den visar inte tillräckligt mycket men personalen tycker att vi gärna får ha kvar rummet över dagen och en natt till om vi vill. Det kändes så himla tryggt att få stanna kvar. Då kände jag att jag fick förtroende för dom och kände mig förstådd. Vi går en promenad till centrum och käkar lunch och köper lite nödvändiga grejjer som typ katrinplommon eftersom mage började strula. Resten av dagen blir det häng på rummet. Ute är det världens sommarväder och värme som heter duga.

Kvällen kommer och även jobbigare värkar. Klockan blir mycket och Andreas vill gå och sova. Jag får panik och vill ha smärtstillande till natten. Upp på CTG kurva igen och får ett besked om att doktorn inte vill ge mig en sovdos eftersom hon tycker att värkarna är för svaga. Jag får endast hjälp med lite smärtstillande. Sover alltså inte mycket den natten.

När jag vaknar morgonen efter är jag helt säker på att dom kommer skicka hem oss och be oss komma tillbaka dagen efter eftersom det då gått tre dygn sen vattnet gick. Vi går som vanligt upp på CTG kurva igen och gör en vanliga proceduren. Sen kommer en läkare in… Han börjar fråga hur jag mår och jag beklagar mig som vanligt över hur trött och sliten jag är. Helt plötsligt erbjuder han en igångsättning. Tror knappt att det är sant. Självklart drar han alla risker och komplikationer som kan uppstå men tror ni jag lyssnade.

Jag sa ja tack mer än gärna och han säger att dom bara ska göra iordning ett rum. ”Nu redan?” Yep äntligen skulle ingen tid spillas.

Väl inne i rummet ber jag om lavemang innan dom sätter droppet för det hade min syster sagt att jag skulle ta. Sedan ska alla nålar sättas vilket tydligen inte var världens lättaste. Det tar några försök innan dom lyckas. In med droppet! Barnmorskan har en student med sig som aldrig lämnar rummet och som dessutom känner Andy. Kan inte bli mer tryggt.

Värkarna sätter igång ordentligt och jag ber ganska snabbt om lustgas. Son för övrigt var det roligaste jag tagit på typ tio månader. Hej fyllan! När jag känner att lustgasen inte räcker till frågar jag om jag kan få EDAN. Eftersom jag hade värkstimulerande dropp tyckte dom att jag lika väl kunde ta EDAN så tidigt.

Narkosläkaren som ska satt bedövningen var tysk och ingen hörde vad han sa. Han verkade ganska irriterade över detta och svarade smått argt och väldigt tydligt varje gång någon sa ”va?”. När bedövningen var satt och fungerade utbrister jag ”Du måste vara alla kvinnors hjälte!!”. Lustgasen och EDAN tillsammans var fan det bäste som kunde hända mig då.

Någon gång under förlossningen får jag hög feber och feberfrossa. Jag var ju lite väck så kommer inte ihåg när detta inträffade. Men dom blir tvungna att ta massa prover så jag måste ligga i sängen ganska länge. Vilket gör det mycket jobbigare med värkarna. Jag får inte äta eller dricka något annat än vatten. Och jag som älskade den gula saften.

När barnmorskorna har bytts av så avtar mina värkar. Innan dess kände jag nästan krystvärkar och det trycker på. Skit jobbigt och det känns som att hela förlossningen stannar av. Antar att dom höjer droppet för efter ett tag tar det fart igen. Jag står lutad mot sängryggen för att jag ska öppna mig det sista. Här har jag inte riktigt koll på någonting såhär efteråt. Hipp som happ är det iallafall dags att krysta. Den här fasen var faktiskt ganska jobbig. Hade inte mycket kraft kvar till att krysta. Speciellt inte tre gånger på en värk. Men Andy och barnmorskan är het underbara på att peppa mig. Sen känns det som att Melker bara flyger upp på min mage. Tror att det tog ungefär tre eller fyra krystvärkar innan han kom ut.

Sådan sjuk känsla när han låg där på magen och skrek. Andy grät och jag var mest lite smått chockad och tagen av hela situationen. Sedan var det ju det här med moderkakan. Jag krystade, barnmorskan drog, läkaren drog men ingenting hjälpte. Jag rullas därför in på operation och blir sövd. Medan jag ligger på operation hinner Melker bajsa ner pappan och skrika så pappan blir alldeles skräckslagen. Några timmar senare ses vi på BB och jag får äntligen ha Melker hos mig.

Jag vill bara meddela att en del saker känns lite suddiga. Speciellt dagarna innan jag blev igångsatt. Det var som en dimma. Men ska försöka berätta så tydligt som jag kan. Det kan förekomma felaktiga uppgifter angående dagar med mera men det är ju ändå inte det viktigaste.

Kvällen den 18:e maj gick slemproppen. Eller först var jag väl inte säker på om det var just den men någonting hände iallafall. Då hade jag gått över tiden med sju dagar. Kommande natt började jag känna förvärkarna mycket mer än tidigare. Dom kom oftare och kändes mer. Lördagen spenderas hemma med förvärkar men kommer inte riktigt ihåg hur mycket det höll på och hur det kändes. Det jag kommer ihåg är att det inte kändes lika mycket på dagarna utan det var på kvällarna och nätterna som det kändes som mest. Så pass mycket att jag inte kunde sova.

Kvällen/natten till den 20:maj kom värkana tätare och tätare. Ungefär med 5-10 min mellanrum. Vi ringer in till förlossningen för att få komma in på kontroll. Vi får komma in till Mölndals sjukhus. Under tiden i taxin hinner värkarna släppa. Typsikt tänker jag. Vi kommer in och blir undersökta av en halvgullig barnmorska. CTG sätts på och den visar värkar som kommer med ungefär 10 min mellanrum. Jag blir undersökt och det visar sig att jag är öppen 3 cm. Jag påpekar flera gånger att jag måte få hjälp att sova. Barnmorskan ger mig en sovdos innehållande en morfinspruta och värktabletter och visar oss sedan deras latensrum där vi ska få sova över. Jag sover hyfsat skönt på sprutan och vaknar lite mer utvilad morgonen efter. Vi äter frukost på BB och går sen upp på förlossningen för en CTG kurva.
Den visar alldeles för få värkar och vi skickas hem med värktabletter.

Har sådan ångest av och åka hem. Tillbaka till soffan. Eftermiddagen går och det blir kväll. Jag försöker röra på ni och ta värkarna stående men dras hela tiden till soffan. När en utav alla värkar kommer ställer jag mig upp för att ta emot den, då känner jag hur det börjar rinna vatten. Skriker till Andreas att han ska hämta en handduk men det kommer inte så mycket. Att det är vattnet som gått är det ingen tvekan om. Eftersom jag glömt att köpa STORA bindor får jag gå runt med små handdukar mellan benen. Under kvällen blir värkarna mer intensiva och kommer ofta med 5 minuters mellanrum. Vi ringer in och berättar läget och vi får välja vart vi vill åka och självklart väljer vi Mölndal.

Som förra gången känner jag att värkarna avtar i taxin och undrar hur fan detta är möjligt. Och när CTGn väl är gjorde på förlossningen visar den självklart för svagt värkarbete. Dom gör även en instrumental undersökning för och se om jag öppnat mig något mer men öppningen har gått tillbaka. Kan man ha mer otur? Jag vägrar åka hem och kräver en ny sovdos och deras latensrum. Dom måste bara ha tyckt att jag var jobbigast i hela världen. Men jag får det jag önskar. Vi sover över, jag hög på morfin och smärtstillande.

Det hinns verkligen inte med att skriva så mycket. Eller det är inget jag prioriterar just nu. Andy har semester också så vi umgås en del om man säger så.

I helgen drabbades jag troligen av mjölstockning igen. Fick feber och mådde piss igen. Melker slet, ryckte och blev typ aldrig nöjd vid bröstet. Fick en blåsa och sår på vänstra bröstet. Det bröstet som alltid funkat så bra. FAN! Men jag känner mig lättad genom att tänka att jag kommer sluta amma. Tror jag. Bara inte nu tyckte Åsa på BVC. Dumt om mjölkstockningen inte är helt borta vilket den inte var på högra bröstet igår.

Inte nog med detta… Melker har nog smittat mitt vänstra bröst med torsken. Eftersom han slet upp ett nytt sår och det gör ont i bröstet efter amningen. Så nu har jag fått kräm och Melker har fått äcklig medicin som ska sprutas in i munnen fyra gånger om dagen. Mammas lilla hjärta tycker inte om! Jag lider verkligen när jag ska ge honom den. Men han är duktig och spottar inte ut allt utan spar det i munnen och sväljer sedan väldigt skeptiskt.

Jag har köpt flaska och ersättning. Ska prova och ge han och se vad han tycker. Jag är bara så jävla trött på amningen nu. Hur gjorde ni när ni slutade amma? Slutade ni rätt av eller drog ner bit för bit?

Ja det där med att skriva klart förlossningsberättelsen gick inte så bra. Jag drabbades av mjölstockning IGEN. Tror att det är det iallafall. Fick feber i förgår, ont i bröstet och mådde allmänt dåligt. Sen igår var Melker kinkig och kom aldrig till ro.

Idag har vi haft besök av farmor och farfar och faster med familj. Jag… Jag menar Melker fick finaste presenten. Heldress från mitt favvomärke.

Han kommer vara as snygg i den!

Egentligen borde jag skriva klart förlossningsberättelsen istället för att skriva detta… Asch!

Inatt har Melker sovit i sin egen säng hela natten. I sitt babynest såklart men ändå i spjälsängen. Snart är babynestet för litet så då får han röra sig fritt i sängen.

Det gick jätte bra hos Åsa igår. Han fick massa beröm för hans kontaktsökande och hans leende. Det är tydligen inte så vanligt att dom små gör det så tidigt. STOLT mamma. Han väger nu 4444 g och är 54,5 cm lång. Stor kille har han blivit. Och det där med att han inte äter på nätterna verkar ju inte göra så mycket.

Jag har börjat på förlossningsberättelsen så den kanske blir klar senare idag. men nu är Melker färdigmatad och vi ska bege oss in mot stan för att byta en mobilarm.

Här är vår sovexpert. 6,5 timme på raken inatt. Snacka om att tuttarna va stora vid halv sju imorse. Han åt lite på en tutte och somnade snabbt om.

Japp, det har Melker. Fisk i munnen. Närmare bestämt torsk. Det yttrar sig genom vit beläggning på tungan. Jag vet… Låter sjukt äckligt men jag har börjat vänja mig nu. En vit tunga är inte jätte gulligt och sen att det är någonting som kallas torks hjälper inte riktigt.

Det är tydligen jätte vanligt och absolut inte farligt. Vi har kört en hemmakur som innehåller bikarbonatlösning som jag har penslat på Melkers tunga när tillfälle ges. Alltså vid gäspning, gallskrik eller vid desperata försök efter att fånga nappen. Gallskrik är inte vanligt för Melker om man inte själv framkallar dom.

Tror att den vita beläggningen har gett med sig lite. Eller så inbillar jag mig bara. Vi ska iallafall till Åsa på BVC idag så hon får avgöra om det behövs riktig medicin eller inte. Jag hoppas INTE!!

Idag åker mamma hem. Sorgligt. Vi har haft det så mysigt om dagarna.

Varje dag tänker jag på att jag vill skriva en förlossningsberättelse. Men det känns som att det är lite svårt att hinna med just nu. Min mamma och pappa är på besök och dagarna går mest ut på att lära mig amma ordentligt.

Men det får bli väldigt snart när det mesta fortfarande är färskt i minnet. Snart så, snart.

Melker har fått sina första finnar. Hela ansiktet är fullt med hormonutslag. Har förstått att set är väldigt vanligt? Jag kan inte låta bli och störa mig på dom. Han är fortfarande fin men inte lika perfekt och fin som utan utslag i ansiktet.

Här ligger jag vaken. Gissa vad jag tänker på? AMNING! HA som vanligt. Det enda som rör sig i mitt huvud just nu.

Igår provade jag att hålla Melker under armen på den sidan han tar sämst. Gick bra i början av dagen. Men
när vi sen kom hem och jag skulle amma så åt han helt frenetiskt och ro aldrig några pauser. Efter ett litet tag kändes det som att han inte kunde andas och släppte bröstet snabbt. Konstigt tänkte jag och bytte bröst. Han år lite men släppte sedan där också.
Sen vägrade han äta mer. Tyckte han betedde sig lite konstigt men tänkte inte mer på det utan satte mig i soffan. Efter ett litet tag kom det en rap och inte bara en utan två fontänspyor efter varandra. Okej, jag fattar. Den amningsställningen var inte heller bra.

Lika bra att försöka återgå till att få honom att ta det bröstet ”normalt”. Gick väl sådär nu tidig morgon. Han tog det men inte med ett perfekt grepp och i ärlighetens namn var jag alldeles för trött för att rätta honom. Han käkade lite och ligger nu deckad igen och jag funderar ännu en gång på att lägga ner amningen.