Mitt barn är allas barn
Eller… Det verkar nästan så ibland.
Det är ganska mycket som förändras när man får barn. Bland annat blir man väldigt populär på spårvagnar och bussar eller på apotek. Helt plötsligt är det ofta någon som pratar trevligt med en. Det är ju inte mig dom är ute efter egentligen utan dom är ute efter att gulla med min bebis. En del människor tar sig större frihet än andra. Visst, det är jätte fint att dom tycker Melker är en väldigt söt bebis men ibland går det liksom över gränsen.
För någon dag sedan var jag och en vän på Apoteket för att inhandla lite grejjer till våra barn. Vi hinner knappt fram till barnhyllan innan den barnkära tanten hänger över Melkers vagn. Eftersom Melker numera helst vill se mig vid vagnen hela tiden blir han lite lätt förtvivlad när det står någon annan okänd människa där. Den barnkära tanten HÄNGER som sagt över vagnen och försöker få Melker glad. Klappar och pratar. Tar sig även friheten att försöka stoppa in nappen som han har spottat ut av ren rädsla. HALLÅ??! Det är mitt barn! Inte ditt! Såklart Melker skriker när du hoppar på vagnen från ingenstans som en okänd människa. Nej, det sa jag självklart inte. Men ångrade mig när vi lämnat butiken.
Jag förstår faktiskt inte hur folk tänker ibland. Eller det är väl där felet ligger. En del tänker inte alls. Mitt barn verkar vara allas egendom. Frågar man inte först? Eller kanske börjar prata med mig som start? Jag tycker faktiskt inte att det hon gjorde var okej.
Hundägare däremot, dom vill gärna att alla ska hälsa och gosa med deras små ”bebisar”. Vi var ute på promenad, jag och min kompis. Den där kompisen som var med på apoteket. Det går två män efter oss med varsin hund. Vi alla fyra går över övergångsstället samtidigt och får stanna på mitten då det kommer en bil. Ena mannen har kopplet ganska löst och man märker att hunden är rätt vild och nyfiken. Helt plötslig från ingenstans börjar hunden nosa min kompis i rumpan och ägaren säger ingenting. Bara skrattar lite och kommenterar ”Inget och vara rädd för. Han är inte farlig”. Min kompis hoppar ju till eftersom hon inte riktigt föreställt sig att hunden skulle ragga upp hennes rumpa. När blev det okej för hundar att sniffa okända människors rumpor?
Jag själv som hela mitt liv varit ganska hundrädd har ofta fått höra just det som den här mannen sa. Jag skiter faktiskt fullständigt i om någons hund är farlig eller inte farlig. Jag vill ändå inte ha den hunden på mig. Jag vill helst välja själv när jag känner för att hälsa på en hund.
Jag hoppas inte någon hundägare tar illa upp nu. Det är bra såhär en hundrädd människa känner.
bra skrivet! Känner igen mig! Tycker det är väldigt provocerande när vissa bekanta/släktingar tror att det är helt i sin ordning att gå in och trösta/dra vagn/lugna mitt barn! Som om jag inte vore kapabel till att ta hand om mitt eget barn och sen ska de dessutom ge MIG råd om varför mitt barn gråter just vid det tillfället, jag vet självklart varför mitt barn gråter och har inte bett om nåt jävla råd! Hatar sånt där, när nån helt plötsligt hänger över vagnen eller barnet och ska ta över, det är ju som att idiotförklara mig lixom! Det dumma är att jag inte vågar markera heller, kokar upp istället men halvler utåt. Skulle aldrig själv göra som dessa människor! Hehe blev lite upprörd
Håller med dig, man blir rasande!! Alltid ångrar man sig att man inte sa ifrån. Med första barnet är man osäker och det är som att alla vill ge goda råd. Emed nummer två kommer jag säga ifrån mer. spelar ingen roll om det är farmodern eller mormodern. Det är mitt barn, jag vet bäst.
Jag haller med! Just nu ”brakas” det om har hemma om vad varan dotter far och inte far gora och diverse andra rutiner som vi har byggt upp. Farmor har valdigt svart att respektera vara onskningar och aven fast vi manga ganger sagt till henne och det pa ett valdigt artigt satt att vi gor sa har, respektera det, sa slutar det oftas i tarar. Da har vi tydligen malat in henne i ett horn och ”mobbar” ut henne och hennes rad, suck!
Hade aven en tant som gick forbi oss pa gatan for lite sen. Hon beundrade varan tjej och pratade glatt med henne. Nar hon sen vande sig om for att ga stog hon dar och tjatade om att hon skulle vinka tillbaka till henne och blev nastan lite arg(?) av att hon statt dar i 5 min och forsokt fa henne att vinka tillbaka utan att lyckas.
Iza som kan vara lite blyg fran och till tyckte det var valdigt obehagligt och gomde sig givetvis bakom mig.
Forsokte forklara for tanten att hon ar lite blyg, men tanten hade ingen forstaelse for det alls och vill ha SIN vinkning innan hon gick!
Hur som helst, som Pilla sager, nu nar nummer 2 snart annlander har, har vi sagt att vi helt enkelt kommer fa vara hardare med folk!