Passar på att dela med mig av min förlossningsberättelse såhär mitt i fredagsmyset *tsss*

Måndag 20/9
BF +1. Datumet man hela tiden varit inställd på som leveransdatum är alltså passerat med en dag. Den här natten var dock helt annorlunda och istället för 5-10 värkar i timmen hade jag 5-10 värkar under hela natten. Klart utvilad och redo för bebis.

Under dagen kom flera värkar. Började bli svårt att hålla masken nu. Fick gå ifrån matbordet när vi åt för det kom en värk och jag var tvungen att röra mig. Tog ett bad efter maten. Skönt.

Framåt kvällen kom värkarna med dryga 10 minuters mellanrum, det jobbiga var att de satt kvar i 2-4 minuter innan smärtan var helt borta och de gjorde klart ont. Fick världens depp- och gråtattack och tyckte allt kändes helt meningslöst. Det kändes verkligen inte värt det.

Tisdag 21/9
Vaknade vid 01:30 av värk och splash – vattnet gick! ÄNTLIGEN! Lyckades faktiskt knipa ihop, ta mig upp och rusa till toaletten utan världens kaskad. Väckte sambon och sa att vattnet gått och att ja tänkte ta en dusch innan jag gjorde någonting annat. ”Okej jag sover en stund till då”, svarade han. I duschen tog värkarna fart. De kändes ungefär som de gjort hela tiden – ett band som började bak i ryggen, sträckte sig fram över magen och neråt ljumskarna. De värmande strålarna hjälpte föga.

När jag kom ut hade sambon gått upp och klätt på sig, tji för att sova. Hunden vankade oroligt av och an och undrade vad eller vem som orsakade matte denna smärta. Sambon fick ringa förlossningen eftersom jag inte kände mig så himla pratsugen. Upptaget. Just my luck. Han försökte ringa i över en halvtimme och det var fortfarande upptaget. När han till slut fick tag på dem tyckte de vi skulle komma in så snart som möjligt eftersom vattnet gått och verkarna kom med 4-5 minuters mellanrum. Packade det sista i BB-väskan.

Den 40 minuter långa bilresan mellan Alingsås och Borås är den värsta jag någonsin upplevt. Jag ville verkligen inte sitta still! Jag ville gå, stå och vara i rörelse. Susanna Helis föreläsning ekade i mitt huvud. Andas så normalt som möjligt, håll inte andan eller hyperventilera. Slappna av i käkar och axlar. Låt rösten vara mörk istället för gäll. Använd tankens kraft. Och det funkade. Så fort jag spände mig och spjärnade emot gjorde det tusen gånger mer ont.

Strax innan fyra var vi framme vid förlossningen. Vi blev mottagna av den undersköterska som senare skulle komma att vara med vid själva förlossningen men jag var allt för fokuserad för att lyxa till det med småprat. Vi fick komma till ett första rum där de satte CTG och jag tvingades ligga still på en brits. Barnmorskan var allt annat än trevlig och vi klickade inte någonstans. Hon blev nästan irriterad när jag hade svårt att ligga still. Och att behöva ligga still i 40 minuter på britsen var ännu en plåga, i klass med bilfärden. Så fort de kopplat bort elektroderna var jag uppe på benen igen.

Aaahhh. Andas. Slappna av. Mörk röst. Tankens kraft. Min tankar var fokuserade på ”Det här är bara början, det kommer bli värre.” Det var nog inte optimalt. Men så var det. De ville inte göra någon undersökning eftersom vattnet gått och med tanke på infektionsrisken.

Vid runt fem började det komma blod så vi ringde på klockan. Vi fick då träffa vår nya barnmorska som var helt underbar. Pratade lugnt och avspänt. Andades med mig under värkarna. Hon misstänkte nog att det var något skumt på gång för hon sa att hon ville undersöka mig – bära eller brista. Jag var så förberedd på att få höra ”3-4 centimeter, this is gonna take a while” så när hon sa ”Oj, jisses minst 8 centimeter!” såg jag ljuset i tunneln. Och bråttom blev det – mot förlossningsrummet!

I korridoren kom krystvärkarna. Barnmorskan hittade snabbt och lätt en gåstol som jag tacksamt tog emot. För varje gång jag var tvungen att stanna ställde sig barnmorskan bakom mig och sambon sa efteråt att det såg ut som om hon var beredd att fånga.

Väl inne i förlossningsrummet fick jag krypa upp på britsen och av med alla kläder, klockan var då 05:25. Jag hade önskat upprätt förlossningsställning men det kändes helt oväsentligt och jag hamnade på rygg med huvudändan upphissad. Barnmorskan introducerade mig till lustgasen och jag drog ett par andetag och gick in i en liten bubbla. Krystade för allt jag var värd. Mellan varje värk gick barnmorskan bort till datorn och knappade för att få med allt och när en ny värk kom utbrast hon ”Ja, just det!” och kom tillbaka för att hjälpa mig. Barnmorskan sa efteråt att det är sällan man ser sådant fokus, sådant driv och koncentration. Jag visste vad jag ville och det var ingen fråga om när.

Det tog alltså inte lång stund förrän jag kände ”the ring of fire” – huvudet var på väg ut. Och mycket riktigt tog det inte många värkar efter det förrän jag, klockan 05:41, fick en kletig och alldeles varm liten varelse upplagd på mitt bröst. Känslan går inte att beskriva. Var kom den ifrån?! Barnmorskan frågade om vi visste vilket kön det var och sambon hade tjuvkikat och avslöjade att det var en liten kille. En helt perfekt liten kille. Lite skev och lite grå till färgen men ändå alldeles underbar.

6 minuter gammal

Att föda barn är det absolut grymmaste jag någonsin gjort!

Jodå, min tystnad är ett gott tecken!

Imorgon fyller världens sötaste lilla prins två veckor. På sin morfars födelsedag (21/9) bestämde han sig slutligen för att kika ut. 3370 gram tung och 49 centimeter lång.

Gosetussen!

Självklart är det värt all väntan i världen.

Igår kväll kände jag mig helt otröstlig för jag visste att ju senare det blev desto närmare kom timmarna av värkar.

Jag somnade när vi kollade på film och sov runt en timma. Sedan somnade jag redan vid 11, fortfarande livrädd för att nästa gång jag skulle vakna skulle jag befinna mig mitt i helvetesvärkarna utan att se något ljus i tunneln.

Och mycket riktigt vaknade jag någon timma senare av en värk men den kändes inte riktigt så intensiv som de gjort de andra nätterna och jag hittade en rytmik i att gnida knäna mot varandra och ta djupa andetag. Det tog många minuter innan smärtan var helt borta men jag hade överlevt. Jag gick upp, kissade och värmde min vetekudde och somnade om. Därefter vaknade jag av precis liknande värkar med ungefär 1-2 timmars mellanrum. De verkar ha samband med att jag spänner mig eller ligger fel, i natt kunde jag känna vad som framkallade en värk och jag fick chans att förbereda eller helt värja mig.

Så istället för 5-10 värkar i timmen som det varit de senaste nätterna hade jag nu 5-10 värkar under hela natten. Jag har drömt massa konstigheter men jag har ändå fått sova, ooohhh så underbart! Så idag är jag hoppfull. Har en stel och krampaktig känsla i nedre delen av ryggen och hoppas intensivt att det är ett tecken. JAG ÄR REDO!

Jag fasar numera för kvällarna och nätterna. De är onda påhitt.

Oftast har jag hunnit slumra till lite men jag känner ändå på mig att det är på ingång och än har jag inte behövt bli “besviken”. Vid runt 12-1 sätter det igång – värkar som kommer med jämna mellanrum. Värkar som känns som tusen nålar i mage eller rygg. I värsta fall både och. Inatt höll de på fram till 7-8 på morgonen. Ibland överrumplas jag av dem och har inte en chans att andas mig igenom dem. Då blir jag rädd. Om detta bara är på låtsas – hur ska jag då ha en chans när det är på riktigt?!

Vi snackar inte om stegrande smärta längre som gör sig påmind, utan akut. 1-100 på tre röda. Och så håller det i sig i 1,5-2 minuter. Inatt kom de med 6 minuters mellanrum. Sambon blev supernojjig och ville att vi skulle ringa till förlossningen men jag ville inte tro att det var på riktigt, det hade det ju inte varit de tre nätterna innan. Och tyvärr hade jag rätt. Det känns så himla meningslöst. Outhärdlig smärta för ingenting alls.

På dagarna är det inte alls lika farligt. En värk här, en värk där. Jag är öm i magen och varje lite rörelse från bebisen känns obehaglig. Men jag vill inte vänta mer. Jag vill “få det överstökat”. Igår kväll släppte slemproppen. Det gav mig hopp. För jag orkar inte med fler av dessa djävulska nätter nu. Jag vill ha bebismys!!!

Jag har tidigare haft som mensvärk som moler och gnager i nedre delen av magen om kvällarna så igår när det satte igång reflekterade jag inte över det. Men sen vid ett tiden kändes det annorlunda. Det nöp till i nedre delen av magen, smärtan stegrades och försvann. Var det en värk?! Väntade ivrigt på fler men ingenting hände.

Vid tretiden vaknade jag däremot igen och då kom det flera på rad. Jag kände mig även akutkissenödig så jag gick upp och kissade. Och gjorde nummer två. Det fanns inte så mycket att välja på. De fortsatte avlösa varandra med jämna mellanrum dessa smärtsamma sammandragningar. Hade hört om folk som haft så men att det bara varit förvärkar så jag prövade ta två alvedon och gick och la mig igen.

Efter det sov jag jätteoroligt. Värken fortsatte och alvedonen tycktes inte ha någon verkan alls. Är det nu det gäller, tänkte jag i mitt slumrande tillstånd. Vid fem vaknade jag när sambon skulle upp till jobbet och han värmde min vetekudde. Började nu klocka det onda och det kom med 7-8 minuters mellanrum men jag blev lite konfundersam då det tycktes vara i 1,5-2 minuter och slutet var lite ovisst, övergick mer i molvärk än klara stopp. Jag ville så gärna att det skulle vara på riktigt samtidigt som jag inte vågade hoppas. Skickade iväg sambon till jobbet som vanligt och kom överens om att jag skulle ringa om han behövdes. Låg vaken till sju då jag lyckades somna om, fortfarande med värk.

Fortsatte sova oroligt och kände att det fortsatte värka men i det slumrandet tillståndet har man ju ingen tidsuppfattning. Till slut måste jag somnat till ordentligt för när jag vaknade var klockan strax efter tio och allt som var kvar var svag molvärk. Och trots att jag någonstans försökt intala mig själv att det precis lika väl kunde vara falskt alarm kände jag mig jättedeppig och lurad av min egen kropp!

Sedan har jag haft molvärk hela dagen idag, ibland lite mer påtaglig men inget värkaktigt. Däremot har jag fått vad som känns som kramp i ryggen, precis där revbenen slutar på höger sida. Tog ett bad nu på kvällen och då släppte det lite. Har även haft som våta strimmor i trosorna och börjar fundera på om det är fostervatten som läcker?! Man kan ju alltid hoppas, menar jag. Bring it on! Ge mig min bebis! :)

Generella önskemål

Vi vill gärna bli informerade om vad som händer och vill gärna vara delaktiga i beslut som fattas även om vi till fullo litar på att ni i personalen gör ert bästa för vår skull.

I och med att jag inte har någon tidigare erfarenhet av förlossning är det svårt att veta hur man kommer att reagera men jag brukar vanligen ha svårt för att visa känslor och visa mig ”svag” inför personer jag inte känner. Jag är t.ex. rädd för att inte bli tagen på allvar eller ”dumförklarad” och ”förminskad”. Detta skulle kunna medföra att jag inte erkänner utåt hur jag uppfattar smärtan eller ber om hjälp utan istället vänder det inåt på fel sätt. Jag är även rädd för att jag ska blockera mig själv, stänga in mig i en bubbla och motarbeta förlossningsarbetet. Skulle det hända vill jag ha hjälp att ta mig tillbaka till här och nu och jobba framåt – värk för värk.

Jag vill också tala om att jag är demivegetarian och inte äter rött kött (fisk och kyckling går bra!).

Pappans roll

A’s roll är att finnas vid min sida som stöttepelare och ta emot den information jag inte kan ta till mig och fattar eventuella beslut jag inte är kapabel till. Jag vill att han ska vara delaktig under hela förlossningen – ge honom gärna tips för hur han kan hjälpa mig i förlossningsarbetet på bästa sätt.

Smärtlindring

Jag är öppen för förslag vad gäller smärtlindring. Jag vill få information och tips från barnmorskan kontinuerligt om vilka smärtlindringsmetoder som kan hjälpa i olika skeden, för att kunna fatta beslut efter hand. Rent spontant är jag mer positivt inställd till t.ex. PCB än EDA.

Ställningar & krystning

Jag vill under öppningsskedet uppmuntras till upprätta ställningar och att hålla mig i rörelse för att hjälpa kroppen på traven. Detta kommer jag förmodligen behöva bli påmind om och uppmuntrad till.

Jag vill under utdrivningsskedet ha tydliga instruktioner om när det är okej att krysta och när jag måste hålla igen för att minska risken för att spricka, något jag är oerhört rädd för. Jag skulle även här kunna tänka mig att försöka en upprätt ställning till exempel förlossningspall (om inte risken för att spricka anses vara för stor).

Möte med bebis

Om allt är okej med bebisen vill jag att den torkas av snabbt och därefter får komma till mig. A vill hjälpa till att klippa navelsträngen. Jag är inställd på att försöka amma och vill gärna ha hjälp att komma igång.

Skulle det uppstått någon komplikation och bebisen inte mår bra vill jag först och främst veta vad som är tokigt och vad som sker, i övrigt vill jag att A får vara med i största möjliga mån och att jag får information om hur den mår och vad som händer.

Om möjlighet finns skulle även A vilja stanna på patienthotellet efteråt.

Nepp, ingen bebis ännu. Har prövat det mesta i förlossningsigångsättande-väg nu men inget som gett resultat. Klunkar hallonbladste, ätit färsk ananas och provkört TENS:en. Men det känns inte så hemskt, faktiskt. Kan tänka mig att det blir värre sen när man passerat BF och fortfarande inte känner ett skvatt. För jag gör verkligen inte det. Allt känns som vanligt. Magen är stor och klumpig. Jag blir anfådd av i princip ingenting. Sover gärna 10-11 timmar per natt. Nåja. Det som inte dödar härdar. :P

Bebis

Nu är bebisen helt klar och väger mellan 3,5 till 4 kg och är mellan 48 och 52 cm lång. Nu är det riktigt svårt att röra sig i magen. Trots platsbrist i magen kan det dröja två veckor till innan den vill ut.

Du

Magen är ungefär lika stor som i förra veckans kontroll. Det är dags för din bebis att komma ut nu. Många kvinnor går över tiden med 14 dagar och ibland lite till. Har du inte packat BB väskan ännu så är det hög tid att göra det nu. Lycka till!

Magen

Gravidkoll

Var dags för gravidkoll hos BM idag oxå. Hoppas det var sista. Inte för att jag inte gillar att gå dit utan mer “för att”. Hon klappade på magen idag och sa att hon gillar den så mycket och att den är så himla fin, min mage. Det säger hon säkert till alla men det värmde ändå. Det är skönt att ha någon som uppmuntrar och bryr sig om en. Även om det är dennes jobb.

Hon verkade oxå hoppfull om att det skulle komma igång snart för hon frågade om det var så att jag fick barn innan onsdag, fick hon berätta för dom på föräldrakursen då?! Och självklart! Jag ser gärna att det blir så… :)

Blodtryck: 125/75
SF-mått: 37cm
Viktuppgång: +1,7 kg (totalt 20,7 kg)

Har haft små förvärkar de senaste dagarna och molande värk i nedre delen av magen men sånt där kan ju komma en månad i förväg så jag lägger ingen större vikt vid det. Känns mycket skönare att leva i nuet istället för att försöka analysera varje liten grej och ta det som tecken. Fisken kommer när Fisken känner sig redo! :D (Ja, idag är en av de där bra dagarna…)

Packningslistan till BB är alltså färdigskriven (nu går det även bra att kommentera *rodnar*) och jag har för avsikt att skriva förlossningsplan inom en väldigt snar framtid. Har ju skrivit en lite kortare tillsammans med BM men känner ändå att jag har ett par grejer jag skulle vilja fylla ut med.

Bebis

Din bebis ökar nu sin vikt med ca 28 g per dag. Den borde väga mellan 3,5 och 3,7 kg och vara mellan 48 och 50 cm lång. Hjärtat och levern laddar upp med näring som bebisen kan använda framförallt vid syrebrist under förlossningen. Men även som en reservdepå de första dygnen innan den riktiga modersmjölken kommit igång. Nu förbereder sig bebisen för ett riktigt marathon, ni ska klara detta tillsammans så försök att hjälpa till så mycket du kan.

Du

Nu tar bebisen upp hela din mage som mäter mellan 35 och 37 cm. Det ligger en helt färdig bebis i din mage, är det inte otroligt? Nu kan bebisen komma ut vilken minut som helst, men kom ihåg att det är bebisen som bestämmer när det är dags. Om du inte skrivit en förlossningsplan ännu så är det hög tid för det.

Magen

Jag drar mig lite för det här med att packa BB-väskan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det men jag antar att det får det hela att kännas mer konkret och att jag fortfarande försöker skjuta det framför mig. Eftersom jag är kontrollfreak i grund och botten har jag iaf kommit så långt som att skriva en lista över grejer som ska packas ner.

Listan ser ut som följer:

Bebisen:

• 2 outfits (2*bodies, strumpor, omlottröja och byxor)
• Pyjamas
• Mössa
• Filt/snuttis
• Blöjor
• Babyskyddet

Mamman:

• Tofflor
• Ombyte:

1. Mjukisbyxor
2. 2-3 linnen/t-shirts/amningströja
3. Underkläder
4. Sportbh

• Necessär:

1. BH-inlägg
2. Bindor
3. Hårsnoddar
4. Deo
5. Dusch
6. Lotion
7. Tandkräm
8. Tandborstar
9. Lypsyl
10. Alvedon

Allmänt:

• Mapp från MVC
• Förlossningsbrev
• ID-handling
• Cash till kiosk och parkering
• Mobil + laddare
• Musik
• Läsbart
• Kamera
• TENS
• Vetekudde
• Energidryck + Cola
• Dextrosol
• Gainomax
• Vattenflaska
• Öronproppar

Pappan får även med sig ett ombyte kläder i separat väska om det skulle vara så att även han får stanna.

Känns ungefär som om man planerat vara borta i veckor! Har jag ändå lyckats glömma något?

Nu ikväll har jag som sagt varit iväg på föreläsning med Susanna Heli. Vilken fantastisk människa! Föreläsningen byggde bland annat på hennes bok ‘Föda utan rädsla‘ där man jobbar med andning, avspänning, rösten och tankens kraft för att skapa trygghet och kraft vid förlossning. Mycket inspirerande!

Jag har nog inte insett tidigare hur stor vikten av tankens kraft är. Men nu tror jag att man måste lita på sin egen förmåga, våga möta smärtan och vara i nuet för att förlossningen ska kunna fortskrida överhuvudtaget. Så jag funderar mycket på vad som lugnar mig och får mig att känna mig bekväm. Hur jag ska kunna jobba för att inte låsa mig och jobba emot min kropp vilket jag tror jag har tendenser till. Och det viktigaste av allt att bära med sig – du är bäst på att föda just ditt barn!