Haha, Emelie påminde mig just om vad som hände igår… :P

Vi var iväg en sväng och fikade med B men Rocky tyckte inte alls att det var så himla kul och eftersom vi satt ute släppte jag ner honom så han fick hålla på å krypa å busa där… Kom han i närheten av folk gick jag ju givetvis och hämtade honom. Men en gång när han kröp förbi ett bord sträckte de sig ut och klappade honom lite på huvudet och tyckte han var söt. Det är ju typ det beteendet man förväntar sig men man kan ju aldrig veta.

Sen var det en familj som hade hund med sig… De kan man ju absolut inte lita på. Jag vet det. Så när Rocky kröp åt deras håll sprang jag i fatt honom och lyfte honom därifrån. Säg att han hunnit 3-4 meter och hade 5-7 meter kvar. När vi kom tillbaka till bordet sa B att hon mamman i familjen med hunden hade bara flugit upp när hon såg Rocky och kastat sig över hunden och svurit typ “Den där ungen är ju för fan livsfarlig! Att man ens går ut med en sån?!”

HAHAHA! WHAAAT?! Du får väl hålla dig inne med din jävla hund då om den nu har sådana problem..? Hade de hellrevelat fika till symfonin av Rockys illvrål om han varit tvungen att sitta i vagnen? Jag blir  full i skratt. Fast oxå lite irriterad. Hon hade själv barn som var i min ålder och jag gissar att det inte är helt otänkbart att de börjar tänka på barn snart… Kul mormor! Så ursäkta, men jag tänker inte stänga in mig och be om ursäkt för att jag har en normal 11-månaders bebis som gillar att röra på sig och upptäcka världen.

Vad tycker ni? Hur hade ni reagerat?

Är det ens rättighet att som mamma att välja om man vill amma sitt barn?

Och amningsdebatten fortsätter. Jag tror den stressar mer än den pushar. Folk får panik om det skiter sig. För amma ska man ju.  Och ja, tanken är så. Men det är inte hela världen att ge flaska. Det blir folk av de bebisarna med!

Hjälp folk istället för att skuldbelägga. “Titta här vad ni gör med statistiken” sitter mammor och läser med såriga bröstvårtor och bebisar som skriker av hunger för att de inte fattar hur man får tag. Amning är ett helvete i början. Jag vet, för jag har varit där. Men jag gav inte upp. Jag bad om hjälp. Jag stod ut. Och det är jag jävligt nöjd med. Men hur länge måste man kämpa? Är det värt att offra allt? För oss tog det runt en vecka att komma igång och sen krånglade det lite till och från men tanken slog mig aldrig att ge upp. Det var helt och hållet värt.

När går gränsen mellan att “gjort sitt bästa” och vara “egoist/quitter”? Vad ska man göra för att stoppa skammen?

Den stora 1-års dagen närmar sig men jag känner ingen panik. Ett tag fick jag det inte riktigt att gå ihop med vem man ska bjuda, hur stort kalas man ska ha och vad man ska bjuda på… Men nu har vi bestämt oss. Eller sambon har bestämt för han ska köra folkrace på lördagen som är den enda tänkbara stor-kalas dagen. Rocky fyller ju år på en onsdag (om tre fucking veckor!) och då kommer vi bjuda farmor med sambo, fastrar, farfar och de tre mostrarna med respektive och lillkusinen på lite krubb och såklart tårta. Varför krångla till det liksom? Sen ska vi ha ett kalas med finaste mammagruppen för våra små med så då får han ju ett litet kompiskalas oxå.

Varför är det sån hysteri över bebisens första födelsedag? Klart man vill göra det till en minnesvärd dag eftersom det är den allra första men let’s face it – bebisen är 1 år, 12 fjuttiga månader, och kommer förmodligen inte minnas ett skvatt ändå. Bjuder man för mycket folk tror jag lätt att det blir lite för mycket och att bebisen inte alls uppskattar allt ståhej och känner sig otrygg istället. Så jag förespråkar lagom och mysigt. Och längtar med skräckblandad förtjusning. Min lilla bebis är snart ingen bebis längre!

Hur firade/kommer ni fira ert barns första födelsedag?

Sitter här med min inbillningskalender och kommande vecka gapar farligt tom. Jag har tappat greppet. Vad gör man om dagarna? Det har blivit svårare nu med när Rocky inte riktigt nöjer sig med att sitt i vagnen längre. Han gillar inte heller att vara hemma och mysa/busa/gosa en hel dag. Han är värre än hunden när det kommer till rastlöshet! Man drar sig nästan för att åka hem till folk eller ut på stan för det är ett jävla passande. Klängande. Skrikande. Det är bättre att besöka barnvänliga grejer och släppa lös honom. Som ÖF. Fast där slutar typ min fantasi. Vad gör man med vilda barn?

Facebook är så himla grejt! Nu har jag åtminstone tre dagar bokade :)

Det är en sak jag funderat på nu och som ni kanske har lite kloka åsikter om :)

Många ser en graviditet som en anledning att “äta för två”. Dvs att man äter dubbelt så mycket som man egentligen behöver när lilla bebisen i början av graviditeten typ behöver ett äpple om dagen. Jag tror många lever ett ganska hårt och kontrollerat liv där de inte unnar sig så mycket och när de sen blir gravida släpper de loss och äter. Och äter. Och äter. Jag menar 20-30 kg extra under en graviditet är ju inget ovanligt. När själva bebisen, moderkakan och vatten och sånt egentligen väger 12-13 kg.

Jag gick upp 20 kg rätt så prick. Det betyder 8 kg fett, i runda slängar. Min BM tyckte inte att det var någon fara för lillen utan sa mer att “Det får man ta sen…”. Men det är det här som är min poäng. Det är inte så himla kul med de där extrakilona i slutändan.Visst rasar man rätt mycket i början, särskilt om man ammar. Men mina 8 kg satt rätt hårt. Och är man redan överviktig eller går upp jättemycket kan det ju faktiskt bli farligt för bebisen oxå.

Då tänker jag såhär: Varför inte bara säga att “I år ska jag trycka i mig precis allt jag vill, skita i konsekvenserna och gå upp 10, 15 eller 20 kg. Fett.” Då är det ju åtminstone bara en själv man sätter i skiten. Inte en liten bebis som inte ens är född som drabbas av att mamma gillar choklad. Och cola. Och man lär ju jobba lika hårt för att bli av med skiten. Fast man slipper göra det samtidigt som hela ens tillvaro är upp och ner för att man har en liten bebis man inte känner eller har en aning om hur man tar hand om.

Fast jag har en känsla av att en sådan lösning inte skulle vara lika accepterad. Då skulle folk höja på ögonbrynen och snacka skit. Man blir väl inlagd på mentalsjukhus till slut. Är inte det konstigt?

Varför är det så? Varför är det okej att “äta för två” när man är gravid? Och tycker inte ni att det vore bättre att göra det utan att vara preggo?

Vårdnadsbidraget är en himla fiffig uppfinning, tycker jag. Det innebär att man kan få en liten slant för att man är hemma med sitt barn istället för att utnyttja den “officiellt finansierade förskoleverksmheten” som på svenska betyder du får 3000 spänn om ditt barn inte går på dagis.

Villkoren verkar simpla: Man får inte casha in någon annan typ av bidrag samtidigt såsom a-kassa eller sjukpenning. Ditt barn måste vara mellan 1 och 3 år. Du måste tagit ut 250 föräldradagar på sgi-/grundnivå. Nu har jag ju inga bra erfarenheter av bidrag men den här har jag faktiskt hört om folk som fått. Fattas väl bara att vår kommun slutar erbjuda det lagom tills vi ska söka nu i september.

Eftersom jag hamnade lite snett där ett tag mellan skola och bebis ligger min föräldrapeng på lägsta nivån så mammaledig eller hemmafru i det här fallet blir potatoe/potato för vår del. Förutom det faktum att jag kan spara föräldradagar till kommande somrar och julledigheter. En sån sak bara måste man ju gilla.

Vill du läsa mer kan du besöka Regeringskansliets webbplats.

Någon med erfarenhet? Vad tycker ni om vårdnadsbidraget – bra/dåligt?

Det verkar ju pågå en ständig debatt om hur barnet ska sitta i barnvagnen, fram- eller bakåtvänd samt när det är okej att vända…

Tidigare har det varit en självklarhet för oss att ha honom mot oss men nu – han blir så sjuuukligt rastlös av att sitta i vagnen. Då hjälper det att vända honom. Han hänger ju ändå över kanten mestadels av tiden.

Forskare försöker ju dock påvisa att barn som sitter framåtvända…

• skrattar och pratar mindre med föräldern
• sover i mindre utsträckning i vagnen
• blir stressade av alla intryck = högre hjärtfrekvens
• är mer oskyddade från omgivningen
• känner sig otrygga och övergivna

Och ja, man sitter väl inte gärna och pratar för sig själv. Fast Rocky har sin snuttis som tur är så blir han pratsugen smattrar han på oavsett. Att han aldrig skulle somna framåtvänd kan jag helt klart hålla med om – man kan ju missa något skitviktigt. Jag håller oxå med om att de blir mer utsatta, vid övergångsställen och dylikt hamnar de ju närmast trafiken t.ex, om man som förälder inte tänker sig för och joxar.

Fast om bebisen blir stressad och stirrig för att den känner sig övergiven märker man väl? Jag har svårt att tro att Rocky skulle bli en ängslig vuxen för att jag låtit honom sitta framåtvänd… Han sitter ju inte där helt hysterisk utan bara lugn och lite salig nästan, äntligen får han vara med! Prata kan vi väl göra under de resterande 23 timmarna om dagen som han inte sitter i vagnen? Nu är ju vår vagn (City Cross) oförskämt lätt att vända så jag kör lite blandat och har, hör och häpna, planer på att fortsätta med det.

Hur tänker ni? För- och nackdelar?

Fy faen vad vi har tjockat den här helgen, eller ja – den här veckan! Men nu blir det skärpning! Har tillåtit mig en veckas ledigt och det började helt okej men spårade sedan ur, i vanlig ordning. Så nu är jag taggad för diet igen :)

Sist jag vägde mig hade jag ju gått ner 10% av min vikt vilket oxå betydde att alla graviditetskilon är borta. Nio månader upp, nio månader ner. Man tänker däremot inte på hur mycket kroppen faktiskt förändras… Jag får fortfarande inte på mig en bråkdel av mina jeans, trots exakt samma vikt. Det har med höfterna att göra. Och jag hoppas innerligt att det inte är permanent, det vore ju bara sorgligt.

Vad säger ni med erfarenhet? Kommer de gå tillbaka?

Jag ammar ju typ ingenting längre. De flesta dagar blir det tömma båda tuttarna på morgonen, för att fylla på depåerna efter nattfastan så att vi kan snooza lite. Det har funkat superbra. Det märks verkligen att han vill ha för han slänger sig efter en och ger sig inte förrän man langat fram mjölkmaskinerna.

Det har bara hänt en gång tidigare att han bitit mig. Då var det i sömnen och gjorde galet fucking ont. Igår ställde han sig i krypställning och skulle äta men jag kände mig inte riktigt bekväm med det och försökte rätta till honom och då svarade han med att naffsa. Då hann jag ju stoppa honom och det blev inget mer snuttande, vill jag lova. Imorse samma sak – naffsar för att se vad som händer. Blir vansinnig när jag inte låter honom prova.

Men vad ska man göra? Det gör ju helt sinnessjukt ont! Jag som gillar att amma… Dumma bebis!

Vår babyvakt råkade ut för en smärre olycka idag så vi behöver en ny…

Någon som har erfarenhet av IKEA’s babyvakt Patrull?

Tycker den verkar helt okej, jag menar vad är 249:- för pris jämfört med de andra mastodonterna på marknaden? Den larmar både med ljud och ljus vilket jag tycker verkar toppen. Vi använder den endast då fisen sover ute i trädgården så batteritider och sånt är inte jätteviktigt.

Så vad säger ni? Eller har ni några andra rekommendationer?