Änglamammor.
Om det är något som totalt kan slå undan benen för mig och göra så att ögonen fylls utav tårar som vara rinner, utan begränsningar, så är det att läsa om just detta..
Jag är en människa som inte kan trycka ner den där sidan om barnet som far illa, om djuret som plågats eller föräldrar som förlorat sin mest dyrbara slatt.. Jag mår illa så att hela kroppen vrider sig i smärtor av tanken att det kunde varit jag..
Det är minst sagt fruktansvärt att det är så otroligt många som drabbats och att det händer vem som helst.. När man minst anar det..
Ofrivillig barnlöshet är ett ämne som gör mig ledsen. Det gör mig livrädd samtidigt som det gör mig så otroligt tacksam. Jag har en dotter, en underbar sådan som gjort mitt liv värt så mycket mer än vad det någonsin varit värt. Jag klarade min graviditet utan större problematik och trots att förlossningen blev lite utav en mardröm som slutade med ett akutsnitt så fick vi vår skatt, vår värdefulla och högt älskade skatt.
När jag läser om alla som kämpar, som kämpat men ändå inte fått ta med sig sin skatt hem.. Föräldrarna som kommit hem men som inte fått fira skattens första födelsedag.. Föräldrarna som fått ta ett på tok för tidigt farväl.. Det gör mig så ont..
Jag finner verkligen inga ord för att beklaga eller för att visa att man lider med varenda en utav dom som älskat och förlorat.. Även om det så bara har varit i några veckor efter att pluset visat sig på stickan.. Att föreställa sig att bära ett barn i flera månader och åka in till förlossningen men inte få höra skriket.. Att behöva möta rummet som står inrett i huset och veta att barnets skratt liksom gråt inte kommer att eka där genom de kommande åren..
Detta blir ett väldigt ledsamt men osammanhängande inlägg men jag måste få det ur mig.. Till varenda en därute som varit med om det – gudarna ska veta hur högt jag respekterar er, beundrar er och tänker på er.. Tack för att ni delar med er, framför allt för att ni får oss andra att sluta ta saker för givet ♡