Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'Förlossning'

Under kniven.

2014-06-04 @ 17:17

Vid denna tiden, för 365 dagar sedan, låg jag under kniven och klockan 18:17 kom du ut efter ett akut kejsarsnitt. Den finaste gåvan jag någonsin kunnat ha önskat eller fått.

PhotoGrid_1401888819542

♥♥♥

Förlossningsberättelse.

2014-05-06 @ 10:42

Det slog mig att jag helt missat att skriva min förlossningberättelse och då det är något jag kommer vilja minnas och kunna se tillbaka till så väljer jag att slänga upp den lite sådär lagom innan hennes 1-årsdag.

Klockan är 0130 när jag vaknar till av ett ryck, natten mot den 4:e juni 2013. Jag känner mig galet kissnödig men försöker trots det att vända på mig och somna om. Det ”klickar” till i magen och jag känner att jag inte kan knipa utan att det börjar bli vått i trosan. Helt borta ur tanken var ju att jag faktiskt var gravid i vecka 40 (39+1) och att det kunde vara dags, men det slår mig – jag kan INTE knipa och reser mig upp. Det börjar rinna längs med benen och pang – DET ÄR VATTNET!!
Springer in på toa med händerna mellan benen för att försöka hålla emot, haha – vilken syn det måste ha varit! Satte mig på toaletten och det bara rinner.. Vilken sjuk känsla det var!  Satt där ett tag och försökte förstå vad som hänt, kände att det kändes annorlunda i magen kommer jag ihåg.. Det var liksom ett annat tryck..
Tänder lampan i hallen på Linnégatan på Limhamn och går in till Nille som sitter i sängen och frågar om det brinner – haha! Kan lugnande berätta att mitt vatten hade gått och att vi nog blir föräldrar inom kort, trodde jag..

När det gått ungefär en timme väljer vi att ringa till förlossningen i Malmö för att få rådgivning och guidning genom detta, det är ju trots allt första gången detta händer oss.. Svarar gör en hemskt otrevlig kvinna som varken ställer mig frågan om vem jag är, hur långt gången jag är eller hur vattnet såg ut utan menar på, efter att jag påtalat att det var första barnet, att jag skulle lägga mig och sova – som förstföderska har du långt kvar.. Både jag och sambon kände att Lund var det självklara alternativet efter det och jag möttes av en underbar barnmorska vid namn Ilona som förklarar och frågar och gör mig väl till mods. Vi avslutar samtalet med att jag ska återkomma när värkarna börjat tillta och försöka vila.
Efter någon timme börjar det göra ont, inte ont ont men ont.. Vi börjar klocka men det är nästan 7 minuter mellan värkarna. De blir starkare, det fortsätter forsa vatten och de blir tätare,  ringer till förlossningen i Lund och berättar – får råd om en dusch. Nille är fantastisk – jag sitter i badkaret medan han håller den varma duschstrålen på min rygg och ger mig vatten titt som tätt och hejar på. När klockan är fem är det 4-5 minuter mellan värkarna och jag ringer igen, nu har jag ont.. Vi blir tillsagda att komma in och är i Lund strax innan sex..

De undersöker mig och kollar så att allt ser bra ut, Isabel har det bara bra i magen men jag är bara öppen 1 cm.. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem, dels för att det var nästintill fullt där och för att jag faktiskt knappt hade öppnat mig.. Men denna underbara människa ser min smärta och erbjuder oss ett extrarum som de gjort iordning och vi blir inskrivna..
När klockan är halv nio väljer jag att anta erbjudandet om att lägga mig i ett varmt bad då det nu gör otroligt ont och ger det ett försök och hoppas att smärtan ska avta lite. Jag hade fel. Fy fan vilken pärs det var, bara att komma ner i badkaret var nästan omöjligt, det fortsatte att göra precis lika ont och jag klarade inte av det.. Upp igen och tillbaka till rummet med Nilles hjälp, min starka fina man alltså.. Fortsatte att vara SÅ stark och peppade mig..
När klockan blivit tio väljer jag att ta epidduralen då lustgasen var en hemsk upplevelse, då var jag öppen knappt 3,5 cm.. När jag öppnat mig till 4 cm sätts epiduralen och VILKEN KÄNSLA! Smärtan var som bortblåst och jag kunde sitta bakåtlutad, äta lasagne och titta på mina starka värkar med bara någon minuts mellanrum. Härefter går det segt.. Får värkstimulerande som ger mig helt vansinniga smärtor,  ränner på toaletten och både kissar och gör nummer två.. Får byta bindor titt som tätt då vattnet fortsätter att forsa.. Testar pilatesbollar, myranstolen, går runt och hamnat i sängen igen.. Får påfyllning på epiduralen och värkstimulerande och när klockan är 1500 har jag öppnat mig 6,5 cm..

Nu börjar det bli suddigt för mig, det gör så ont, epiduralen hjälper knappt längre trots en tredje påfyllning och jag börjar må sjukt dåligt.. Meddelar min barnmorska det, den tredje vi träffade under förlossningens gång, och Malin (som även hon hette) kollar min temp och den visar över 38 grader. Jag börjar skaka okontrollerat och börjar själv bli orolig över vad som händer med min kropp och framförallt över vår lilla smula i magen. Här har läkare kollat hennes hjärtfrekvens som legat på tok för högt under flera timmar, men vi får inget veta riktigt ännu. Jag kämpar på och de avslutar det ä värkstimulerande droppet för att se om Isabels hjärtljud går ner, det hjälper inte.. Jag har även stannatav helt i mina värkar och är endast öppen 7 cm.. Får en vetakudde lagd bakom ryggen och en ny temp tas, 39,5 grader och jag börjar må sjukt illa..
När klockan är ungefär halv sex på kvällen, 12 timmar efter det att vi kommit till förlossningen kommer läkaren in till oss efter ännu en kontroll av Isabels hjärtljud och frågar hur vi mår och ställer frågor om eventuellt kejsarsnitt. Han meddelar även att jag har två val, antingen att vi kollat nivån av mjölksyra på Isabel och därefter avvaktar och ser om snitt är aktuellt eller om vi ska boka in ett snitt under kvällens gång/föda naturligt eller om vi ska göra snittet utan kontroll. Jag väljer en kontroll. Den visar skyhöga värden av mjölksyra – ett akut kejsarsnitt står på schemat – Nille får slängt operationskläder till sig och ska byta om – jag får en kateter satt och vi rusar mot operationssalen. Behöver jag berätta att jag skakar ännu mer och att tårarna forsar?
Kommer in till operationssalen och ett team av säkert tio personer står redo, slangar, nålar, skynken och snabb info kommer. Nu ör klockan 1813. Jag är rädd, jag har noll kontroll över min kropp och förstår knappt vad som händer. Nille sitter ovanför mig och pratar nog lugnande, jag minns inte. Narkosläkaren som jag har på ena sidan pratar iaf med mig, kollar mitt skyhöga blodtryck och försöker lugna ner mig så gott det går. Nu hör vi läkaren säga att jag kommer att känna ett tryck i magen, detta för att vi om några sekunder ska få träffa vår dotter. Vi hör ett kort skrik och jag känner ett otroligt tryck, problemet är att de tappade ner henne i magen igen och de fick börja om.. Dessa sekunderna kändes som de längsta minuterna i mitt liv..

Klockan 1817, tisdagen den 4/6 – 2013 är vår dotter:
Isabel Tilde Eriksson kommen till världen, 4110 g och 53 cm kärlek.

IMG_177515768294012

♥♥♥

Dag10..

2013-12-14 @ 19:14
Jag är så hemskt imponerad av människokroppen när det gäller barnafödande och därmed amning.. Jag hade väldigt blandade känslor inför amningen, men hade bestämt mig för att ge det ett försök då det lät ganska mysigt..
Då Isabel kom till världen via akutsnitt valde min kropp att fokusera på läkning av operation och snitt vilket ställde till det för oss redan från start. 
De första dygnen i hennes liv blev dessvärre utan min mjölk..
 
När vi blev utskrivna från kk på dag fyra var jag rent knäckt.. Isabel och jag hade förgäves försökt att få mjölken att rinna till och det var MÅNGA tårar som rann, från mina och hennes kinder.. Fan, fan, fan vilken tråkig start..
Vi kämpade på och hoppades varje dag, men Isabel var vrålhungrig och hade inte tålamodet att låta det ta tid och blev ursinnig.. Mjölken uteblev..
Jag var rent knäckt.. Fick lyssna på min dotter som var så ledsen pga hunger och när ersättningen nått hennes mage fick hon givetvis ont i magen då det rann ner för fort.. 
Smärtan i mitt mammahjärta är än i dag obeskrivlig.. Men jag gav inte upp..
 
 Dag 2 hemma åkte Nille och köpte en manuell handpump så att jag kunde försöka på egen hand och slippa bli ledsen-stressad-orolig. 
Varannan timme satt jag.. Bröstvårtorna ömmade och jag fick tom vätskefyllda blåsor som givetvis sprack och gjorde så ont.. Men jag gav inte upp..
 
Dag 11 vaknade jag, hade suttit och handpumpat i flera dagar och var måttligt uppgiven, och hade en spänning i brösten.. Pumpade och det kom mjölk.. Flera strålar av vit mjölk!!
Lyckan jag kände var obeskrivlig..
ÄNTLIGEN!!
 
Kunde helamma min dotter som åt nöjt och sov hela nätter!
BVC-besöken gick bra, hon gick inte upp jättemycket men hon gick upp!
Ammade på till hon fyllde fyra månader och började med smakisar.
Dom uppskattades och hon åt.. Vad hon åt..
Här slog det mig ganska tidigt att hon behövde mer mat och hon fick mer mat..
Vid fem månader hade hon bytt alla mål utöver nattamålet samt mellanmål mot mat..
 
Projekt sluta amma inleds men jag bestämmer mig för att hennes sexmånadersdag blir gränsen.. Det går bra, jättebra faktiskt och vi har bara nattamningen kvar inför sista dagen.. 
 
Att att sluta amma känns bra faktiskt men det gör samtidigt lite ont i det dära mammahjärtat.. Tror att det är myset jag saknar mest.. När hennes stora blå tittar upp och dom liksom ler.. DET saknar jag..
 
Nu har det gått tio dagar och det känns som vanligt liksom.. Första tre dagarna hade jag ont men det gick bra med tajt sporttopp 24/7.. Nu har två dagar utan inlägg gått och vanlig efterlängtad bh är på, vilket känns skönt!
 
Så, bitterljuvt det här med amning, men jag är ändock imponerad men främst stolt och glad över att jag kunnat amma vår dotter..<3