Känner mig något rastlös idag, har ingen fantasi om vad vi an hitta på samtidigt har jag inte lust med något… Har nog vaknat på fel sida idag som det verkar. Känner mig dessutom trött, hängig och huvudvärken börjar komma smygandes…Jag kan komma in i sådan här nedstämdhet när jag inte har något att se fram emot och så är det just nu. Det är mer lite stökigt om mig än ordning och då får jag ännu mer tankar och funderingar kring livet. Just dessa dagar hatar jag att bo på Ekerö, jag hatar det mer än något annat. Det finns inget att göra utan är bara skog, land och vatten för mig just nu. Det konstiga är att det alltid kommer tillbaka till just det, att jag inte trivs här ute på ön. Det finns liksom inget som jag värdesätter just nu, därför så känns det som att jag offrar mitt liv för att bo här.
Samtidigt så kommer ju tankarna till vart ska vi bo om vi inte bor här? Jag hade kunnat tänka mig att lämna Stockholm helt och hållet och eventuellt dra mig söderut och till västkusten där jag har familj. Men samtidigt så trivs jag ju i Stockholm och pulsen och allt vad det har att erbjuda. Men samtidigt så kan vi inte bo i stan, vi är en för stor familj med barn som dessutom inte skulle klara av att bo i en lägenhet. I bland önskar man ju bara att sin respektive inte hade ett bagage att ta hand om, för det styr vårt liv något fruktansvärt. Jag vet att jag är väldigt självisk i min tanke just nu, men ibland önskar jag det och det måste jag kunna säga utan att någon blir upprörd.

Jag hatar känslan av att är det så här det ska vara resten av livet, då får jag lite panik och helt ärligt bara fly ifrån situationen. Jag är uppenbarligen inne i en frågande period i livet och jag tror att det kan ha något med graviditeten då jag känner igen känslorna ifrån förra gången. Men nu känns dom starkare då jag vet hur vår livs situation är idag, eller så är det jag som har för höga krav på hur jag vill ha det i livet? Jag trodde jag skulle kunna få ihop livet med någon med barn sedan tidigare men som det ser ut just nu så ifrågasätter jag det skarpt. Beror det på mig eller har det ett samband med graviditeten?
Jag tror ifs att mycket bottnar sig i att jag inte kan styra mitt egna liv, då jag/vi måste ta hänsyn till andra och vad dom gör och inte gör. För det är inte så att man kan uppfostra barn som inte är sina egna, dom kommer endast ta åt sig vissa delar i vad man försöker lära dom om livet. Men alltså kommer dom antagligen alltid ha dom sidorna som man själv inte vill att sina barn ska ha… Vi kan inte bo vart vi vill, vi kan inte jobba vart vi vill, vi kan inte ha hur litet vi vill utan allt måste anpassas… Det är den frustrationen som blommar upp… Där är jag idag, jag ifrågasätter mitt liv!
Sorry för det deppiga och kanske något osammanhängande inlägget, men ibland måste man bara få skriva av sig vad som rör sig i sitt huvud. Fö jag vet ingen jag kan prata med om mina känslor för jag känner ingen i samma situation. Samt att jag vet att mina vänner tycker jag gör ett häst jobb med att vara bonusmamma och allt vad det innebär. Så tar jag upp det så vill dom att jag ställer krav.