Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Förlossningsberättelse

Som ni vet var jag ju galet less på den där graviditeten och jag var så klar, det kändes ju i hela kroppen att det inte fanns någon mer plats för bebis och inte mer plats för ett bra tålamod heller för den delen. Så tre dagar över tiden skulle jag ändå gå trots allt, tänk så många turer denna graviditet haft fram och tillbaka med värkar och oro för en förlossning som skulle starta för tidigt. Men tre dagar över tiden blev det och när väl kroppen ville så satte det ju i gång precis på ett sådant sätt man egentligen bara kan drömma om.

Min syster med familj kom upp till oss fredagen den 12 september kring halv nio snåret. Vi kramades och ojade oss om att bebis inte ville komma ut. Jag hade haft jätte mycket värkar och ont natten till fredagen men hade inga känningar på fredagen alls förutom att jag kände ett konstant tryck neråt och varje rörelse myran gjorde högg neråt. Så vi konstaterade nog att vi får vänta några dagar till för kroppen ville inte ha riktiga regelbundna värkar under en längre perioder det var ju uppenbart.

Dom hade anlänt och vi hade plockat fram lite te och smörgås för att kunna äta det tillsammans innan  klockan blev för mycket, och när alla ungdomarn dragit sig mot soffan och vi hade plockat undan. Så frågade pappa P om inte syster var sugen på ett glas vin, och jag klagade lite över att jag också minsann var värd ett glas vin snart och då just då vid köksbordet så gick vattnet, helt utan förvarning, inte en minsta känsla eller värk som gav någon förvarning. Vattnet gick sa jag och sprang till toan i tron om att jag nog hade fel, men av med kläderna och byxorna var ju plaskvåta och det fortsatte rinna. Lite panik och ett adrenalin pådrag stressade vi ihop det sista, jag var sjukt rädd att det skulle dra igång på samma sätt som när Juno kom och kände att jag hade lite panik… Men jag spände mig något galet påväg in, jag vägrade föda i bilen, det ar min tanke hela tiden.

Vattnet gick kring 22.30 tiden och vi var inne på BB Stockholm 23.30 så vi agerade ändå ganska fort, och det var ingen trafik ute så resan dit gick väldigt smidigt utan att behöva köra för fort. När vi kom in så var jag öppen tre centimeter, vilket kändes som ett nederlag då jag haft så ont i över en veckas tid, mina tankar blev ju då ska det här ta hela natten… Men dom satte CTG och vi pratade lite om bedövning och annat så vi hann prata igenom allt som jag kände att jag saknade sist. Jag och barnmorskan klaffade och med sköterskan var super gullig, pratade med mig om allt och lyssnade på mig. Dom förberedd mig på att tredje barnet alltid är lite osäkert när det kommer till förslossningsförlopp, så att jag inte skulle bli för besviken om det kunde ta ett par timmar till innan allt drar igång.

IMG_1623.JPG

Så jag gnällde lite över det när vi blev lämnade själva, men Pappa P sa till mig att spela någon spel på milen för att skingra tankarna lite så det gjorde jag, dessutom ställde jag mig upp för att vara så uppåt som möjligt, det är ju den bästa taktiken att stå upp. Så mellan tolv ungefär och halv två så ökade värkarna successivt och sköterskan peppade och pratade med mig om allt möjligt för att få mig att tänka på annat och det gick bra utan lustgas och någon annan bedövning, jag hade ifs bestämt mig för att skippa det där med ryggbedövningar ett tag innan för att slippa att dra ut på förloppet i onödan. Jag stod upp hela öppningsskedet och strax innan halv två kände jag att det var dags att förbereda sig på bebis, sköterskan och BM var inne hos oss hela tiden för dom märkte nog på mig att det började närma sig.

Så BM ville att jag skulle välja en förlossningsställning för min barnmorska ville gärna inte att jag skulle stå upp, så hennes förslag var att stå på knä i sängen… Jag var lite tveksam till det men tänkte att jag provar, tanken fick mig att känna mig obekväm men väl ryggstödet som stöd både att hålla i och att bita så visade det sig vara en super ställning tycker jag. Synd att jag inte testat den tidigare, men alla förlossningar är olika helt klart.

Så när jag väl kom upp så kom den första riktigt rejäla krystvärken och då var klockan 01.35 och sex, sju krystvärkar senare var hon där i min famn, så 01.52 var hon ute och var precis sådär söt som man förväntat sig. Efter det försvann all smärta, rädsla och det var bara kärlek som fanns. Gud vilken kropp man har som tjej som bara löser den där påfrestning det faktiskt är att föda barn. Allt gick så sjukt bra, inga bristningar och ingen smärtlindring denna gång heller vilket känns helt galet bra.

IMG_1624.JPG

Pappa P klipper navelsträngen 

IMG_1839.JPGIMG_1844.JPG

Så där är min förlossningsberättelse, det rullade på helt utan komplikationer hela vägen och all den där oron jag hade innan pratade min barnmorska bort och oj vad missnöjd jag hade varit om jag låtit rädslorna ta över. Så prata om dom med era barnmorskor om ni har minsta tveksamheter, dom kan ju inte alltid lova saker men dom kan ge en grym vägledning.

IMG_1648.JPGIMG_1647.JPGIMG_1842.JPG



Kommentera


8 × = fyrtio