Tack för ert stöd igår, det känns super skönt att veta att det finns fler som suttit i samma situation. Det tog såklart emot att säga det jag behövde säga igår och det togs faktiskt inte alls emot på ett bra sätt ifrån början. Men efter ett tag så insåg han att det inte var rättvist mot mig att jag skulle behöva ta allt skit. Men jag är inte säker på om det helt och hållet har gått in, men det kändes inte riktigt som om vi färdigpratade om det!? Så vi får väl ta fler tillfällen och jag tror det behövs en påminnelse då och då. Men det kändes i varje fall skönt att ha sagt och att vi har kommit ett steg till i den biten. För nu kan jag ju strunta i det totalt även fast det är svårt att se på då barnen inte mår bra i många situationer. Men som sagt det är inte mitt fel och det är framför allt inte jag som skapar det. Så därav behöver mitt dåliga samvete inte må så dåligt. Jag kan bara se till att inte behandla mina barn på det sättet om det någon gång skulle bli så att vi går isär… Eller jag kommer inte behandla dom så ändå för jag sätter faktiskt mina barn framför mig själv och det finns ju faktiskt människor som inte gör deg utan alltid ser till sig själv först? Så att försöka få ur pappan ur bilden ifrån mina barns liv känns ju som om man vill stjäla en del av ens barns kärlek. Undra hur lyckliga dom skulle bli då?

Men som sagt nu lämnar jag det bakom mig och tar hand om det som är viktigast, vår familj. :)

Min syster är kvar tills på lördag, så hon erbjöd sig att ta hand om William imorgon kväll så vi kan gå ut och äta och bara vara ute sent en kväll. Vi var ju inte sena att tacka ja på den fronten så i morgon blir det myskväll;)! Det var ju inte igår, trotts att vi var på bio så var det bara bio och sen stress hem för Williams skull. Men systeryster klarar nog vilket humör William än är på :).