Södra BB och jag säger upp mig!
Nu sitter jag och William och väntar på Ulrica som är hos sin barnmorska. Efter detta ska vi köpa med lunch hem och bara gotta oss med det. William kommer garanterat somna i bilen när vi åker hem!!
Efter det ska vi hämta pappa P för att sedan hämta barnen lite tidigare idag då Tindra är på skolan för första gången på tre veckor. Där har jag med en historia att berätta om vad som hände i morse. Finns så mycket sjukt patetiska saker som händer i vårt liv pga ett X fattar inte att det ska behöva styra vårt liv. Men jag har i varje fall kommit fram till hur jag vill ha det i framtiden så nu ska jag bara berätta den för min andra hälft. Det finns nämligen bara två vägar att gå och jag väljer inte vägen med att gå isär. Jag måste helt enkelt släppa taget och inte bry mig lika mycket om mina bonusbarn. Det blir bara påfrestande för vår relation och det är alltid jag som hamnar emellan och får sköta allt. Så nu är det slut tyvärr, det är inte mina barn alltså inte mitt ansvar. Så nu säger jag upp mig som bonusmamma och kommer bara agera som Aja. För situationen är ohållbar, jag går inte med att ett psykfall ska påverka vårat liv!
Det låter sunt att släppa ansvaret kring dina bonusbarn, att fortsätta bry sig är ju en annan sak. Men det kan inte vara lätt. Hoppas det känns bättre till slut :)
Vet precis hur du känner dig, vi har oxå ett psykfall till ex här och jag har ett bonusbarn, jag bryr mig om henne men inte mitt barn och inte mitt ansvar och så har det fått vara i många år nu!!! Stå på dig, du ska inte behöva må dåligt
Förstår hur du känner det, jag sa upp mig i somras, inte värt att lägga ner all energi på det då det bara är skit tillbaka…funkar bättre nu…time will tell! Stå på dig! kram
Ja,det där med bonusbarn är verkligen inte enkelt och det är nog svårt att sätta sig in i situationen om man inte har några själv. Min sambo hade tre(!) barn när vi täffades jag gick in i bonusmammarollen med hull och hår. hans barn är lite “speciella” extremt blyga(väldigt lika sin mamma),svåra att komma inpå livet och rädda för allt i princip. Till slut gav jag upp,låter krasst men så blev det. trots allt kämpande så fick jag liksom ingen relation till dom. Min sambo pressade mig åxå väldigt hårt vad gällde hans barn,han krävde bland annat att jag skulle älska dom,jag anser att kärlek är något som eventuellt kan växa fram inte krävas av en annan människa. Jag skjutsade till skola och dagis,var med på föräldramöten(för min sambo krävde det) till slut blev jag kvävd av allt familjeliv och sedan vår gemensamma dotter kommit så är det min sambo som får ta allt som rör hans barn,de är helt enkelt inte mitt ansvar. Dom ha en mamma och jag tänker inte bränna ut mig igen för att vara alla barn och karl till lags.