Många har säkert läst det här inlägget om att barnen fått “sluta” på ridningen för att de inte kan uppföra sig hemma?! En del har tyckt till och andra inte. Det här med ridningen handlar ju inte bara om ridningen utan om hela vår situation, barnen bråkar och mamman skäller… Känns ibland som om jag inte gör något annat än skäller samtidigt som det känns som om de inte gör något annat än att bråka till största delen när vi är hemma! Visst, det är en period som pågår just nu! Men ändå så frustrerande! När de leker kan lekarna vara så bra och fina att man knappt kan förstå hur de ens KAN hålla på och bråka!
Mitt mål är förstås inte att ta bort ridningen för dem, jag VILL ju att de ska få rida. Jag skulle gärna gå på söndag men det går ju förstås inte nu när jag sagt att de kan få börja igen när vi har det bättre hemma, mellan mor och döttrar.
Jag har sedan i söndags arbetat massor med mig själv, istället för att “bråka” tillbaka så försöker jag vara en mer förstående mamma, klart jag vet att de egentligen inte vill bråka men för dem blir det inte att de tänker eller kan tänka på hur de uppför sig. De är barn, de är trötta, de vet inte orden för vad de känner och så tar de ut allt på mig. Vilket är helt normalt så klart!
Så istället för att jag hetsar upp mig - ja, det låter som om jag är en galen mamma som skriker och har mig men så illa är det inte, höjer tonen däremot har jag gjort många gånger och säkert helt i onödan – försöker jag prata lugnt och i normal ton för att på så sätt lugna ner barnen om de hamnar i en twist. För vad ska de lära sig om jag blir arg? Självklart behöver de lite vägledning i hur man uppför sig och blir mamman arg för att de bråkar vet de ju det och blir arga på varandra när någon av dem gör något knäppt mot den andre istället för att prata eller säga ifrån lugnt och sansat.
Tuva har verkligen varit “lugn” hela veckan och när hon börjat få utbrott på att klänningen tex slutar under knäna och inte ner vid tårna som hon vill så har jag lyckats omvända henne och vi har på oss den kortare klänningen eftersom det inte finns någon som är så lång som den hon vill ha.
Jag vet att jag har en hel del att jobba på och det ligger antagligen bara hos mig själv, jag är den enda som kan förändra på mig och mitt sätt att uppfostra barnen.
Bråkar de får jag kanske släppa allt jag har i händerna för stunden och gå dit och prata tills det är så att de båda två vet att man kan göra annorlunda.
Jag har hittills gjort både och, det sistnämnda ovan blandat med att låta dem bråka eftersom de inte lyssnar i alla fall. Hur ska man göra när de bråkar? Till slut blir man så trött på det eviga syskonbråket att man i princip stänger av. Ska jag inte kunna laga mat, eller gå på toa under frukosten utan att de retar sönder varandra? Vid vilken ålder kommer detta att lägga sig?
Det är verkligen inte lätt att vara en bra mamma alla gånger! Annat var det när de var små, Ella var aldrig elak mot Tuva som liten och det var ju jätteskönt att inte behöva oroa sig då i alla fall!
