
Det var ganska lustigt egentligen, förra lördagen satt jag hemma hos Sofia L och pratade om ”burdjur” och att jag aldrig skulle kunna tänka mig det. Impulsiva som jag och Stefan är när det kommer till familjemys så köpte vi både bur och djur på Zoobutiken i söndags – meningen med besöket var att vi skulle titta på fiskarna och bara göra något kul.

Jag är verkligen en djurmänniska, tycker det är mysigt att klappa på dem och mysa med dem. Så i Zoobutiken stod jag och förhörde tjejerna i butiken om vad man har kaniner till – för de såg ju så där väldigt söta ut i affären. Och de var tydligen perfekta för mina behov. Dock tyckte en av tjejerna att jag skulle kunna tänka på ett annat djur. ”En råtta skulle passa dig” sa hon. ”Nej, aldrig i livet” svarade jag. ”Den där svansen är ju hemsk!”. Tjejen i butiken såg nästan lite frågande ut när jag sa det?!?
Hur som helst så har jag alltid velat få ge barnen en uppväxt med djur. Själv hade jag hund och katt när jag var liten. Hade gärna haft hund eller katt men jag har resonerat med mig själv och anledningen till att det inte blev hund är att vi inte har tid att låsa upp oss vid att den ska ut och gå mitt på dagen då vi kanske inte kan vara hemma varje dag.
Och anledningen till att det inte blev en söt liten kissemiss är att vi har en stor väg precis utanför dörren och tanken på vad som hände vår älskade lilla Maja ett halvår efter att hon fick bli utekatt när Ella var bebis gör att vi inte vågar ha katt. Ett djur blir ju verkligen en del av familjen och vi saknar fortfarande vår Maja, hon var så speciell.
Men för att återgå till köpet av kaninerna så stod jag där i butiken och kom fram till detta. En hund går inte, hur gärna jag än vill och en katt uteslutet av rädslan att den ska bli påkörd så kaniner som kan skutta runt inne nu när de är små och sedan vara i buren när man inte är hemma blir ju perfekt!

Tänk vad roligt för Ella och Tuva med just kaniner! De kan ha hopptävlingar med dem på tomten i sommar då de även kommer att få bli utekaniner året om. Nu har vi låtit våra små familjemedlemmar själva bestämma när de ska komma upp i knäet, och sakta men säkert vågar det allt mer och mer.