Go kväll på er alla goa läsare som kikar in då och då. Hoppas att ni har haft en underbar dag i solen. Själv har jag fått första brännan både från tomtens solstolshäng och från balkongen hos mormor. Jag, barnen och min syster Hanna var där i ett par timmar och kikade igenom de fotoalbum som fanns kvar. Allt kan inte sparas så vi tog de som värmde mest i hjärtat.

Man vill ju inte ångra det sen, om man tog för få eller om man inte tog just DET kortet. Ni vet, en dag är det alltid försent att börja tänka om, eller vilja göra något, se något och uppleva något tillsammans med en annan människa.

Vi tog en hel del bilder som det säkert finns snarlika av någonstans i mammas källare bland alla flyttkartonger. En del av bilderna som jag plockade ur albumen är bilder som jag själv egentligen inte känner så mycket för – men de kan berätta på ett bättre sätt än vad tusen ord kan göra för barnen när de blir större och kommer börja fråga om hur vår fina mormor såg ut innan hon dog, tio år innan dess eller tjugo år innan dess. Då vill jag kunna visa. Och nu kommer jag kunna det. Alla dessa bilder kommer jag – en regning dag – sätta in i alla de fotoalbum vi har här hemma. De är tomma, som om de nästan väntar på att fyllas av glädje och minnen.

Mormors soffbord står kvar, det är jag och en kusin till som är intresserade av det. Vi ska dra lott om det – wish me luck!

Ha en fin kväll nu, jag ska slå mig ner i soffan med mina söta och rara barn en stund. Kramar!

❤ Lilla Mormor, så vacker, så glad, så underbar, så intresserad av oss alla, barn, barnbarn och barnbarnsbarn, så omtänksam och så väldigt, väldigt speciell. Det var du, så kommer vi minnas dig för alltid lilla Mommi.

Det är inte så här det fungerar, livet går om och om och om igen precis som Tuva gråtandes sa i tisdags. Nu är du med Morfar på en plats där solen alltid skiner på er och medan livet går vidare här nere vet jag att du alltid kommer finns ett andetag bort, i vinden, i fåglarnas vårsång och i solens varma strålar.

Kommer du ihåg förra påsken då vi lekte med barnens pruttkudde? Alla stod upp och blundade förutom en som la pruttkudden på någons stol. Och när den lades på din stol blev din min när du satte dig ner och “pruttade” helt oslagbar och du skrattade till så där härligt som bara du gör.

För bara några veckor sedan sågs vi, du, jag och Tuva. Det vi inte visste då var att det skulle bli den sista gången vi skulle få krama om dig. Vi skrattade och pratade om att vi snart skulle ha picknick i parken vid dig när det var varmare ute. Du berättade att du redan hunnit njuta av solen i dörröppningen vid balkongen. Det värmer när jag tänker på det, du fick må bra och kunde njuta av livet.

Men inte kunde vi ana att det redan var dags för dig att ge dig av.

Nu lever du kvar i våra hjärtan och minnen, så saknad och så älskad. Puss och kram. ❤

Det här skrev jag den 29:e mars i år. ❤ Idag ska jag bege mig till mormors lägenhet och sortera, spara och slänga.

Go morgon mina vänner, hoppas allt är bra med er idag!

Jag är nu på väg in till jobbet, vägen dit är ju lite flängig. Först lämna Ella på skolan, sen Tuva på förskolan och idag även Ebba på sitt hunddagis i Bandhagen. När jag lämnat Ebba går jag till tunnelbanestationen Rågsved och på vägen dit står en sån här buss i en lång uppförsbacke. Har vi dessa i Sverige undrar jag? Eller är det kanske så att den här bussen har varit med om en del hemska saker någon annanstans i vår värld? Allt och alla har en historia, men de allra flesta historier missar vi mitt upp i all stress…

Igår kväll började jag skriva i min dagbok igen, några viktiga sidor inleder den med tankar och känslor kring hur det var när min pappa lämnade denna värld. Jag vill att barnen ska få veta, om de vill, hur jag kände och tog hans död, hur deras uppväxt var, hur min var, hur jag var, mina tankar och funderingar. Jag vill minnas vårt liv och vad de sa, vad jag sa, våra skratt och stunder då vi grät tillsammans. Det finns ju trots allt så mycket känslor, tankar och saker som sker i våra liv som inte passar för en blogg. <3

Ha en fin morgon nu, kramar!

Jag ska publicera en berättelse från en mamma vars dotter valde att avsluta sitt liv innan hon fyllde femton år, så vacker hon var Linnéa. Man kan inte förtså att det är på riktigt mer än att man förstår att en del människor mår så väldigt dåligt att det bara finns en utväg… Läs mamma Ludmillas blogginlägg: Där hon hoppade. Om du orkar just nu.

Ja, dessa människor som pendlar (inkl jag själv) är egoister. Vi vill alla på pendeln först, sitta ner – gärna själva – av pendeln först för att komma snabbast ner för trappan och sedan vill vi komma först och vara längst fram i den flock av människor som ska till sina jobb.

Sträckan mellan centralstation där jag går av från pendeln till tunnelbane nedgången är hemsk. Och jag har, till skillnad från många andra, insett att det inte är någon idé att vara först. Den enda som drabbas av detta zick-zackande är en själv!

Så ett litet budskap med detta inlägg följer: Stressa inte i onödan på morgonen, hur många minuter tjänar du på det? 5…?

Ha en skön torsdag! Min dag är fullspäckad – as usual!

Mormor ligger på sjukhus, det känns så jobbigt! Hon har varit en frisk, glad och pigg dam med stort intresse för andras liv och fylld av nyfikenhet.

Jag har känt att hon nu på senaste blivit sämre och nu är jag så orolig för att något hemskt ska inträffa. Just nu vet man inte så mycket om hennes tillstånd men läkarna vill ha henne inlagd. Hon själv säger att hon mår bra men det förstår vi ju alla att hon inte gör.

När hon blev inlagd på ett sjukhus blev hon sedan körd i ambulans till ett annat akut och där stoppade de in henne, 84 år, i ett rum med tre magsjuka herrar… Hon spydde igår och vart flyttad då! Är så arg!

Hoppas få veta mer snart.

Jag har förmodligen precis sett den värsta och mest gripande scenen i “En blomma i afrikas öknen”. Det är ju så fruktansvärt hemskt att man vill gräva ner sig själv. Detta görs på barn av sina egna föräldrar. Finns inga ord.

Wikipedia: Kvinnlig könsstympning, också kallat kvinnlig omskärelse, innebär borttagande av hela eller delar av de yttre kvinnliga könsorganen, d.v.s. klitoris, inre blygdläppar och yttre blygdläppar. Kvinnlig könsstympning utförs på flickor i olika delar av Afrika och Asien, ibland inom ramen för en initiationsrit, och betraktas i många fall som en förutsättning för att flickan ska kunna gifta sig. I vissa grupper anses ingreppen vara religiöst motiverade, medan de i andra inte alls anses ha att göra med religion. WHO beräknar att tre miljoner flickor omskärs varje år, och att totalt minst 100 miljoner kvinnor i världen är omskurna. I olika delar av världen praktiseras olika former av kvinnlig könsstympning, som är mer eller mindre omfattande. Ingreppet innebär alltid smärta och blödning, och omedelbara medicinska komplikationer som svårighet att urinera kan uppstå.

Jag orkar inte helt enkelt, det var för jobbigt och alldeles för mycket jobb med detta! Jag tog mig ett alldeles för stort ansvar kring detta. Vad är det man brukar säga? Har man inte tillräckligt att göra så skaffar man sig… Problemet var bara att jag redan hade för mycket att göra och nu måste ett beslut tas kring detta. Kanske blir det ett blogginlägg gällande vad detta rör sig om senare i helgen.

Jag har otroligt svårt för detta ämne, vill inte ens skriva ordet i bloggen! Men tänk så många barn som far illa i bara vårt avlånga lilla land. Önskar så man kunde göra något för dem – men hur när det sker där ingen ser?

Idag är jag g l a d! Och jag hoppas ni alla har samma livsglädje! Den enda oron man har är ju den förbannade vinterkräksjukan! Suck! Det kan inte bli värre än att hela familjen ska lösa av varandra med hemska toaspring…

Varför jag är glad? Jag känner mig stolt över mig själv och över Stefan! Vi är ett bra team i just vårt liv även om jag (om sanningen) ska fram gör n ä s t a n precis allt med hem och barn och allt vad det innebär. Det är så vi valt att dela upp det för att få allt att fungera. Men visst har det kanske gått lite för långt när jag även bytte vinterdäck på bilen i år…

;)

Detta är väl beviset på att jag lever ett stressigt liv just nu med lansering och allt av nya vimedbarn. Har inte koll på att det är den sjätte december och vilket viktigt datum det faktistk är för mig.

Idag skulle vi ringt och grattat dig älskade pappa, bjudit dig på en lyxig middag och massor av kärlek! Du är älskad och saknad av din familj som är kvar och dina barnbarn du aldrig fick träffa de gråter ibland och vill träffa dig. Tillsammans fäller vi tårar och jag berättar om dig och hur det var när vi var små.

Brun och mörk med ett leende, en cig, en öl och kortärmad skjorta – en varm och stadig kram – så ska jag minnas dig för alltid. En sång till dig.
♥ ♥ ♥

Jag är en person som säger Hej till allt och alla som kan tänkas ha någon anknytning till mig, mina barn på dagis och skola etc. Har ni märkt någon gång att någon väjer bort blicken när du kommer, du vet att de har sett dig och vet vem du är men ändå så låtsas den här människan att inte se dig?!

Ska det vara så förbannat svårt att säga “HEJ” till någon som du ser varje dag? Varför är det så jobbigt för människor att hälsa på varandra? Det är ju knappas farligt fysiskt i alla fall.

Idag hände det i alla fall på förskolan, en människa som vet vems mamma jag är och som dessutom har hälsat på mig förut. Jag går två meter ifrån honom på väg mot min bil och han bara stirrar in i bagageluckan utan att lyfta blicken, demonstrativt säger jag HEJ och visst får jag ett tillbaka. Men varför försöka slippa hälsa?