Det blev ingen mamma-bloggare av mej. Fick tydligen fullt upp. Vi fick en underbar liten pojke till slut. Han föddes den 23 september 2010. Kl. 23.20 efter en mycket intensiv och snabb (1h45min) förlossning. 47 cm och 2960 g!

Måste nog börja med en förlossningsberättelse så länge jag minns den.

Förlossningen beslöts att startas med mediciner eftersom 38 veckor var fulla och mitt blodtryck inte visade någon förbättring. Först gjordes en oxytocin-belastning som bebisen klarade bra av. Men läkaren bestämde ändå att det blir för utdraget att starta enbart med oxytocin eftersom jag inte hade öppnat mej alls och hade tappen kvar. Så kl 14 fick jag första dosen vaginalt och fick smamandragningar men inte sjuka såna. Så jag fick vara på avdelningen hela dagen och tänkte att det här var ju inte så dumt, det känns ju knappt. Kl 19 beslöts det att jag ändå skulle få en dos till eftersom jag hade sammandragningar men de började eventuellt avta. Men sammandragningar som inte gör ont lär inte ska göra nån verkan så en dos till kunde jag ändå få (man får inte ifall det redan har startat, men svårt att avgöra när man aldrig har varit med förr…) Så kl 21.30 hade jag legat extra länge i en CTG-kurva för bebisen var så lugn och min man var påväg hem men så knäppte det till i magen och vattnet gick! Allt på en gång verkade det som! Så jag hann till toaletten och ut men inte längre så slog första värken till. Oj då! Hade nog inte känt av nånting tidigare helt klart. Därefter har jag inte koll på tid och rum. Fick värk på värk på värk. Inga mellanrum för att andas eller gå omkring som jag hade inbillat mej att man skulle göra, för då går det snabbare. Jag kom inte ens upp ur sängen!!! Det jag minns att jag tänkte var att det här står jag aldrig ut med i 24 h (som jag hade antagit att det kommer att ta). Lite före kl 23 kom nattsköterskan och tyckte att jag kunde ta lite värkmedicin via munnen och gå och duscha för att sen ta en CTG-kurva om en halvtimme. Jag tänkte för mej själv att inte en chans att jag skulle kunna ligga stilla för en kurva, men ok, de vet väl vad det handlar om så jag försökte ta mej till toaletten. I korridoren kände jag bara att nu kommer bebisen ut, första krystvärken. Min man hämtade sköterskan och hon tyckte att jag nog inbillade mej, men skulle nu kolla ändå (inne i duschrummet på en bänk!). Hon sa bara åhå och tyckte sen att nu åker vi (ner till förlossningen 5 våningar ner)! Sen hörde jag bara att hon ropade åt min man att ta telefon och kamera med, nu ska vi iväg! De fick mej tydligen i en säng i korridoren och hon förbjöd mej att krysta i hissen(!), kul. Det kan jag säga att är svårt, men det gick på nåt sätt. Väl framme på förlossningen fick jag byta säng och sen var det bara att krysta, sa nån åt mej (hade ögonen stängda typ hela tiden). Sen tog det ett antal krystvärkar och så var han ute! Hade ingen koll på tiden här heller men 15 minuter stod det på pappret sen. Tror de försökte få nån koll på hur bebisen mådde men det gick så fort så det hanns inte med men så fort han kom ut så togs han bort för han mådde tydligen inte så strålande. Apgar 6/8/9. Så snabbt kom han nog tillbaka och jag fick honom på bröstet. Ljuvliga lilla kille! <3 Jag var också så överraskad över att han var så SÖT!!!

Det är han forfarande! Nu är han 1 år och snart 9 månader gammal. Galet vad tiden går fort. I oktober började jag jobba igen för att bli klar med min PhD nu i höst och i november började knadden på dagis. Bra ha det gått!

Den egentliga orsaken till att bloggen eventuellt återuppstår är att min hormonspiral togs ut idag (pga problem) och en liten bebislängtan har eventuellt börjat gro i mej… Något aktivt bebisprojekt har vi inte mera att blir jag gravid så blir jag. Men egentligen skulle jag nog vilja ha min disputation undan före jag blir gravid igen så ska nog försöka hålla min bebislängtan under kontroll en tid ännu. Vi har ju nog helt tillräckligt fullt upp med en vild snart-2-åring!

… och inte för att det inte har hänt nånting. Tvärtom, lite för mycket har hänt för min smak. Hade planerat ha lite lugnare slut på graviditeten faktiskt.

För att ta det från början. I vecka 33 började mitt blodtryck stiga. Inte på en gång, men lite högre och plötsligt hade jag ganska höga värden hemma. Jag hade tid till rådgivningen så fick berätta det där. Min hälsovårdare ville avvakta och kolla med en läkare och jag skulle försöka ta det lugnt och bara mäta hemma. Har ju haft problem hela graviditeten att få vettiga värden på rådgivningen så har fått hålla koll hemma istället.

Nå till slut hade jag verkligt höga värden hemma och fick tid till läkaren några dagar senare. Och vid det besöken fick jag också 1+ på proteinkollen i urinen så det lät inte alls bra. Fick remiss till mödrapolikliniken på förlossningssjukhuset och fick tid redan följande dag. Det här var i vecka 34+6. På besöket där gjordes en CTG-kurva, tillväxtultraljud som uppskattade bebisen till 2,7 kg, så inte alls så liten mera. Proteinet var nu på gränsen men läkaren ville ändå ta in mej på sjukhus ifall det skulle visa sig vara akut pre-eklampsi (havandeskapsförgiftning) som hastigt kunde bli sämre. Så blev intagen direkt och det kändes riktigt bra, ville ju verkligen kolla upp det här nu, högt blodtryck är ju farligt och tänk om det verkligen var pre-eklampsi. Verkligen skrämmande!

Nå, dagarna gick, ingenting ändrades, det togs blod- och urinprov på mej varje dag. Bebisens hjärtljud kollades med CTG 2 ggr per dag. Blodtrycket kollades. Och ingen kunde säga om jag ännu skulle få åka hem med bebisen i magen eller inte, eller hur länge jag skulle stanna. Det blev till slut det tyngsta, ovissheten om vad som skulle hända. Det är dessutom ganska tungt att ligga på sjukhus utan att egentligen vara sjuk, hade ju aldrig några symptom eftersom blodtrycksstigningen var gradvis och inte plötslig. Som tur bor vi väldigt nära sjukhuset så min underbara man kunde komma och gå väldigt smidigt. Men särskilt kul var det ändå inte att fira sin ettårsbröllopsdag intagen på sjukhus…

Efter 7 dagar på sjukhuset hade ingenting försämrats eller förbättrats, förutom blodtrycket som nu hölls på ok nivå med medicinering, så läkarna tyckte att jag kunde åka hem. Vilken underbar nyhet!!! Har nog aldrig varit så lycklig över att få komma hem! Trots att det första dagarna kändes lite osäkert, man lixom satt och väntade på att nånting skulle bli sämre eller man sku få symptom man inte fick få.

Nu har jag varit hemma i dryga 2 veckor och varit på flera kontroller på mödrapolin. Ingenting har ändrats, förutom att bebisen växer och verkar må bra. Så låter ju helt bra. Men har fortfarande gränsvärden för att blodtrycket ska vara för högt och 1+ på proteinet så helt bra är inte allting, men inte heller hotande. Ska bara ta det lugnt hemma nu och vänta på att förlossningen själv skulle komma igång, vilket jag verkligen hoppas på. Eller på att någon gör ett beslut att nu ska bebisen ut och förlossningen sätts igång.

Börjar nog se framemot att få ut den lilla vilda sparkaren. Bara den mår bra så är allt fint. Ska på nästa koll när jag har 38 veckor fulla så kanske de börjar tycka att det kan nog komma ut nu. Får se. Såklart skulle det helst få gå naturliga vägen, men säkerheten går först!

Ja, det var en liten uppdatering. Lång blev den, men tror den sammanfattade mina senaste veckor, som har varit psykiskt tunga. Men just nu verkar vi båda må bra, försöker vila så mycket som möjligt varje dag och lite njuta av min mammaledighet.

Vi fick vår sk mammalåda förra veckan. Helt ljuvligt att titta på alla fina grejer man faktiskt får helt gratis av staten när man väntar barn i det här landet.

Varje år förnyar de sakerna i lådan också, i år går färgerna mera åt retrohållet, vilket passar mej utmärkt. Jag är inte så förtjust i ljusrosa, -blåa och -gula bebiskläder. Gillar bättre mörkblått, klarrött och grönt och orange, brunt och dylikt funkar även jättebra hos oss. I lådan finns förutom kläder för en bebis en massa nödvändiga saker som salvor, sax, amningsskydd, blöjor (inte engångs utan tvättbara), sovpåse, broschyrer om allt möjligt, bitleksak osv. Men det coolaste med lådan är nog att den är precis sån storlek att det passar perfekt som första säng åt en liten bebis. Lådan har t.o.m. en madrass, madrass-skydd, lakan, täcke och påslakan. Så nu är det bara att vänta på att lilla pyret växer klart i magen och kommer ut! Nu börjar det hela nog kännas mycket konkret, vi ska faktiskt få en bebis! Men jag är inte det minsta orolig, konstigt nog. Har aldrig skött en liten bebis, men är övertygad om att även jag kommer att klara av det sen. Underligt, jag som annars oroar mej för minsta lilla nya sak! Galet, men är väl naturen som sköter om att man ska klara det. Eller nåt…

Vi har också beställt barnvagn! Det blev en Emmaljunga City Cross. Verkar fylla de behov vi har av en vagn och den ryms i vår bil och i hissen. Färgen var vi länge oense om, men det blev min favorit till slut, offroad heter färgen, en grå-brun-grön nyans som jag tycker verkar fräsch (har kommit i år) och praktisk och inte svart, tycker inte om svarta vagnar och många har såna. Vi får antagligen vagnen redan i slutet av den här veckan, men kändes som att vi ville beställa den redan nu ivarje fall.

Spjälsäng har vi också köpt. Begagnad av en kompis kompis, men riktigt fin. Den har vi inte hemma ännu eftersom de inte bor på samma ort som vi utan var mina föräldrar bor så bara vi åker dit hämtar vi sängen. Så kul att shoppa grejer, men det känns som att vi nog funderar igenom våra inköp många gånger innan vi handlar så känns åtminstone inte som om vi slänger bort pengar på onödigheter!

Skötbordsarrangemanget har vi inte löst helt och hållet ännu. Men troligtvis blir det en stor stadig byrå (behövs också som bebisklädförvaring) med en skötbordsskiva utanpå istället för ett separat skötbord som bara ska förvaras sen när det inte används mera. Nu ska vi bara komma överens om hurdan byrå. Jag gillar två st på Ikea medan min man inte vill ha en från Ikea, men tyvärr har vi inte sett nån i nån annan affär heller som skulle vara av samma storlek som skulle behövas. Men vi har ju 9 veckor på oss ännu, hoppeligen.

Helt otroligt 9 veckor kvar! Av 40 (eller 36 fr.o.m. att jag fick reda på att jag var gravid)! Idag kom en milstolpe till faktiskt också. I vår hemstad skickar man in ett papper till förlossningssjukhuset där man redogör sina sjukdomar, sjukdomar i släkten osv. Samt måste ge namnförslag på både flick- och pojkbebis! Idag lämnade jag in det här pappret! Så nu är även namnförslagen officiella! Ingen ser ju dom, bara tanten på rådgivningen och den som tar emot det på BB men ändå! Inte är de heller mer gällande än att ifall det behövs ett nöddop. Men allt blir så mycket mera konkret när man har saker skrivna på papper som undertecknas…

Jag har alltid varit en sommarperson har jag tyckt. Varit den som fryser från september till maj och lite därimellan också. Men i år klarar jag inte av hettan. Det heter att det är den varmaste sommaren på 50 år men tycker nog jag klarat av 30 graders värme bättre förut.

Skyller på magbulan. Och de 6 extra kilona som jag går och bär på. Just det, det blev precis som jag befarade. Gick inte alls upp i början av graviditeten utan plötsligt kom allt på en gång. Senaste rådgivningsbesök visade på galna 710 gram per vecka viktökning!!! Galet! Men får väl tro på kurvorna och befinner mej fortfarande bra på SF-kurvan och under viktkurvan, men får nog lite se upp. Men skyller på semester och hettan som gjort att det är tungt att överhuvudtaget röra på sig. Igår var vi på en skön cykeltur när det var lite svalare, ska försöka göra lite fler såna. Har inte kommit igång med att simma som jag läst att skulle vara så bra motionsform när man är gravid. Men jag tycker det spänner på magen. Har väl så dålig teknik… Bara det blir lite svalare (idag redan bättre) ska jag promenera lite igen.

Är även tillbaka på jobbet och här går jag också ganska mycket under dagen. Tyvärr gillar inte bebisen att jag sitter tydligen. Det bökas väldigt mycket därinne och det leder till många fler sammandragningar. Men så här när jag sitter känner jag inte ens av dom förrän de nått hela vägen upp, då börjar det sticka i huden på magens övre del. Det är lite obehagligt, annars känns ingenting. Så farliga är de knappast. Är nog bara av ovanan att sitta längre tider stilla, skulle jag tro.

Magen växer verkligen jättefort just nu, från att för en och en halv månad sedan fått upplysa folk att jag nog var gravid till att se ut som om jag snart ska föda ut en 4 kilos bebis…

Sen har vi finally bestämt oss för vilken vagn vi ska köpa. Modellen har nog varit klar länge men färgen var svårare att bestämma. Det blev till slut min favorit från början. Egentligen var våra favoriter ganska lika men min var en ny färg för 2010 medan gubbens favorit var en långkörare som vi dessutom blivit tvungna att vänta på till mitten på september för att få. Så i det är fallet blev mitt ord det sista, han bestämde till slut när vi köpte bilen. Så snart ska vi nog gå och beställa den då. Några få klädesplagg har jag shoppat på rea till bebisen, men inte alls mycket. Fick köpa begagnat av en arbetskompis ganska mycket så har nog de allra minsta storlekarna under kontroll. Och när man inte är säker på vad det är för sort på den lilla där inne så känns det osäkert att handla. För man får tycka vad man vill men jag tycker att de flesta plagg nog är riktade till ett specifikt kön! Eller egentligen tycker jag att flickkläder är mer utpräglat flickiga och pojkkläderna går till båda. Sen vad man som förälder tycker att man klär sitt barn i är helt upp till en själv!

Magen växer explosionsartat, tycker i varje fall jag som bär på den. Men kommentarerna jag får av andra är mera i klass med: “Oj, vilken söt liten mage du börjat få…” Vadå BÖRJAT??? Jag har ju (tydligen bara enligt mej själv) haft en tydlig mage sedan vecka 16! Nu är det vecka 26+6 (går in i sjunde månaden om en vecka) och tycker att lite mer än en söt LITEN bebismage borde väl synas!?!? Kanske jag bara är otålig…

En annan intressant detalj med att vara gravid är hur många historier man får höra om bekantas graviditeter. Ganska logiskt förstås, tidigare hade det nog känts lite obekvämt att höra om sånt… Men en grej jag tycker är lite irriterande. Tydligen tycker många (särskilt av ens egna föräldrageneration) att det är mycket dumt att ta reda på sitt ofödda barns kön! Och man klassas som lite korkad och dum. Sånt ska man ju inte veta, det SKA vara en överraskning! Det fattar jag inte. Om man VILL veta och möjligheten finns, varför skulle det då vara så förbjudet? Det är ju VÅRT barn och därmed VÅRT val! Så det har lett till att vi inte har berättat åt nån vad det är för sort där inne. Om dom tycker att man inte ska veta får dom inte heller! För mej är det mera en person nu och ifall det skulle råka sig så att det ändå blir av den andra sorten än vad som var mera troligt är den personen också varmt välkommen!

Trodde även att jag skulle ha gått upp massor i vikt nu. Vi hade semester förra veckan, vilket betydde göra-ingenting-och-äta-gott-på-landet-dagar. Och lite för mycket sötsaker. Hos min mormor (var vår sommarstuga ligger) är det nämligen lagstadgat att man ska ha eftermiddagskaffe inklusive minst 3 sorters bakverk varje eftermiddag klockan 14. Och helst ska man ju också äta av alla sorter som finns. Förra veckan som ju var post-prinsessbröllopsvecka även här i svenska kungarikets östra grannland firades detta med officiella bröllopsmazariner och -konfekt! Åtminstone 3 dagar i rad! Att vi därimellan dessutom var på dop med massa mat och kakor gjorde ju inte dieten bättre. Men någon viktökning kan inte ses, väger hemma precis samma som innan semestern. Vilket betyder att totala viktökningen fortfarande ligger på ca 2-3 kg… Men antar det är ok. SF-måttet låg senast (i v. 23) exakt på mittkurvan så där inne växer nog någon!

Imorgon är det dags för sockerbelastningstest. Har fasat för det här ända sedan jag hörde om att de nuförtiden testar alla över 25 år i det här landet! Graviditetsdiabetes vill jag INTE ha!!! Så egentligen mycket bra att man testar alla så man kan förebygga komplikationerna med diet, men det skulle ju bara vara så jobbigt!!! Att man dessutom dragit ner gränserna till värden en stor del av normalbefolkningen helt normalt överstiger i det här landet gör ju att man blir ännu mera nervös. Nå, imoron är det överstökat, sen är det bara att vänta på läkarbesöket om två veckor för att få domen…

Annat kul att dokumentera. Vi har fått äran att bli gudföräldrar åt våra kompisars lilla son. Helt ljuvlig liten krabat, trots att han inte alls var särskilt nöjd över uppmärksamheten under dopet utan somnade som en stock EFTERÅT. Att vi sen igår blev tillfrågade om vi vill bli gudföräldrar åt ett annat kompispars lilla dotter gjorde inte saken sämre! Känns jättekul! Så sen har vi en gudson och en guddotter och en egen son eller dotter som alla är födda 2010! Är ett speciellt år för oss! Lycklig som bara vad!

Det var det för den här gången.

Jag mår verkligen jättebra, kan inte egentligen klaga. Trivs även jättebra med att vara gravid! Ser massor framemot att träffa pyret där inne, men ser också framemot att ha en gravid-sommar. Hoppas bara jag kan koppla bort forskningen tillräckligt för att helt slappna av och njuta. Andra somrar har det gått utmärkt att göra det men det är ju lite specialsituation den här sommaren när man ska bli ledig sen igen till hösten.

Paniken slog på en morgon när flytningen plötsligt var ljusbrun! Herregud, vad panikslagen man kan bli av minimala grejer! Nå jag lugnade ju nog ner mej längs med dagen så när det var ringtid på rådgivningen på eftermiddagen var jag redan mycket tveksam om jag alls ska ringa. Men tänkte att eftersom det faktiskt var torsdag skulle det nog ha blivit ett olidligt långt veckoslut om det bara hade fortsatt eller förvärrats… Så jag ringde och fick gå till en läkare samma eftermiddag. Nog visade det ju sig att inte vara nånting, men helt skönt att få det kollat. Och fick lyssna på pyrets hjärtljud… Alltid lika ljuvligt. Den här gången la den dessutom in en välriktad spark också rakt på dopplermätaren så det bullrade helt galet. Läkaren smålog lite och sa att det var visst en riktigt aktiv en här inne… Skönt att höra, får gärna sparka hur mycket som helst på allt och alla så länge den hålls inne!

Frustrationen handlar om att vara långt in i 6:e månaden och fortfarande vara tvungen att berätta åt folk man träffar face to face att man är gravid! WTF?!?! Tycker själv att jag e stor som ett hus, kan man verkligen tro att jag bara blivit enormt fet??? Visserligen har jag ingen fin putig bollmage, mera en som jämntjockt breder ut sig över magregionen, men ändå!

Sen har jag sakta men säkert börjat gå upp lite i vikt. I vecka 23 var jag hela +1,5 kg. Låter bra. Hellre går jag lite mindre upp än har massa kilon att få bort sen efter. Men vet nog att de kommer att komma ännu. Eftersom jag dessutom inte kommer att kunna motionera så mycket pga av alla sammandragningar så finns risken att det nog kommer ett och annat extra. Så helt bra att det inte kommit nånting förrän nu.

Som sagt, mår prima för det mesta, trivs jättebra med att vara gravid, njuter verkligen av det och är stolt över min mage trots att inte alla fattar vad det är i den…

Måste få beklaga mej lite. Mår nog i allmänhet ganska bra just nu. Magen växer och pyret sparkar där inne. Jättemysigt. Men har börjat få svårt att sova igen. Fattar inte vad det beror på. Stress kanske? Börjar nämligen se tiden ta slut för att hinna med allt laboratoriearbete jag hade tänkt hinna med innan sommaren. Men får väl bara lov att acceptera att jag inte hinner få allt labbjobb som krävs för min avhandling klart innan mammaledigheten. Man kan ju inte få allt…

Sen har jag även sammandragningar. Började redan bli lite orolig över att de faktiskt kommer varje dag tills jag googlade upp det och läste om folk som verkligen har mycket, ofta och långa sammandragningar redan så här tidigt i graviditeten. Så gissar att mina enstaka per dag och endast 10-20 sekunder långa bara är helt normala övningssessioner. Ska till rådgivningen om två veckor och om det inte ökat före det väntar jag med att fråga henne sen.

Idag startar vecka 22. Mindre än hälften kvar. Men hoppeligen många veckor kvar ännu. Trivs nog med att vara gravid. Mår inte alls särskilt dåligt och har även fått positiva nya egenskaper på köpet. Jag fryser inte alls som förut. Kan bra klara av en dag på jobbet utan tröja. Och antar att de inte höjt temperaturen här inne. Men svettas inte heller trots att jag har varmt, så det blir inte obehagligt. Den här egenskapen ska bli skön på sommaren. För tidigare har jag nog frusit väldigt lätt även i sommarvärme. Ska bli skönt att inte behöva gå med tjocka vintertröjor i juli. Annat intressant är mitt hår. Det blir inte alls lika fort smutsigt längre! Kan gladeligen tvätta det 2 gånger per vecka och då är det inte alls stripigt och flottigt ännu! Helt ljuvligt!

… lite mer om vem som bor i min mage. En boxare! Jag har själv kallat krabaten för kickboxaren eftersom det ibland kommer mycket välriktade sparkar som känns ordenligt och snällare där i mellan. LJUUUVLIGT!!!! Är helt fantastiskt att känna av den lilla där inne. Hela ultraljudessessionen igenom höll den nävarna knutna typ framför ansiktet, precis som en boxare och rörde på sig och sparkade. Och gäspade! Morgontrött tydligen… Som sin far…

Vi vet också vilket kön boxaren troligtvis har. Men kan inte riktigt få mej att tro på att vi vet det ännu så tänker inte skriva det här just nu. Senare berättar vi nog säkert åt andra också men just nu ska vi vänja oss vid att veta det ännu. Inte för att det på något sätt att det här könet skulle ha varit mindre eller mer väntat utan bara tanken på att man VET. Var inte säker på om jag ville veta könet, men sen tänkte jag att jag är nog för nyfiken för att inte veta om det går att se det… Mitt BF datum ändrade inte heller fastän boxaren troligtvis är en vecka äldre än vad graviditetsveckorna visar, men det är bara bra, har inte i det här skedet någon lust att gå tidigare på mammaledigt och sen sitta hemma och uggla i nästan två månader om det går över tiden…

Magen har också tillväxtspurt på gång, tycker det har ändrat massor på bara några dagar. Hoppas bara huden håller, men smörjer in den frenetiskt, så får hoppas på det bästa. Det negativa med det här är att tydligen går all aktivitet till att växa till bebisen och inte till min matsmältning, inte så mysigt direkt… Sen att även andra delar av mej växer explosionsartat är ju också en mindre rolig detalj, men sånt får man ta. Även vågen visar lite mera nu, ska hoppas på att kunna hålla det på rimlig nivå också.

Allt var bra med bebisen också. Hade alla delar den skulle ha och ingenting extra. Allt som man kunde se såg normalt ut och alla beräkningar stämde bra ihop. Så skönt att höra!

Hälften kvar då! Idag är det vecka 20+0!

Tänk att det “redan” är vecka 18! Nog för att jag tycker att tiden sniglar sig framåt och inte alls tycker att magen växer så fort jag skulle vilja det, men snart är vi ju halvvägs! Tänk att vi nått hit utan egentliga problem. Förutom mitt hysteriskt nervösa blodtryck på rådgivningen då… Det är inte alls kul. Det är ju inte alls roligt att gå dit när man vet att det där alltid spökar där och samma diskussion gås gång på gång.

-Jaha, det var det här med blodtrycket ditt då. Andas nu lugnt och så ska vi se vad den visar…

Helt som om det inte är det jag vill göra??? Och som om jag kunde påverka det hela definitivt INTE skulle höja värdena till skyhöga pensionärsvärden!!! Va f-n tror tanten??? Tror hon på allvar att det skulle hjälpa situationen??? Suck, men som tur behöver jag inte gå dit ofta ännu åtminstone!

Men hjärtljuden var regelbundna och fina så bullen verkar åtminstone ha det bra trots mammas nervositet… Och det andra positiva ( i min mening åtminstone) var att jag inte hade gått upp i vikt heller. Eftersom jag var helt normalviktig före jag blev gravid så är det helt ok att inte gå upp ännu. Var lite rädd för att jag skulle bli jättetjock genast så det här är ju en bra början. Men kanske jag nog borde äta lite mer än vad jag jag gör. Äter nog regelbundet men så gott som inga mellanmål någonsin så det blir kanske lite för sällan. Men är inte alls särskilt hungrig heller, men borde kanske äta ändå. Sen äter jag nog mindre portioner än förut och mera sallad och frukt. Hinner nog bli tillräckligt tjockis ännu…

Är förkyld. Igen. Bullen där inne verkar sluka hela mitt immunförsvar också. Det är inte kul. Känns lixom lite jobbigt att vara borta från jobbet typ varannan vecka, när jag hittills under tre år typ inte varit sjuk alls! Men är nog ännu idag på jobbet och imorgon är det valborgsmässoafton, vilket betyder att inte så många jobbar så mycket så kan med gott samvete göra en minimalistiskt kort dag.

Ett litet stressmoment jag har är att hitta en fin klänning som jag kommer i ännu i juli, för jag ska på bröllop!!! En av mina bästa kompisar gifter sig. Sen är vi också kanske bjudna till ett annat bröllop veckan efter så behöver verkligen hitta nånting fint jag kan ha på mej! Får väl bli nät-shopping, utbudet här verkar ju vara totalkasst!

Jaha, om jag skulle jobba lite till, gå på lunch med underbara kompisar och sen gå och klippa mej! Finally! Har väl varit senast på hösten nån gång. Tänkte först att jag inte varit sen före bröllopet i september men har nog varit en gång efter det, typ i november… Ska bli skönt att få det lite ompysslat! Så länge det hänger kvar. Har hört att man tappar en massa hår efter att man fått barn! (Pga att man blir galen och river sig i håret, eller? )

Har lixom inte behövt skriva eftersom bebisen nu är allmänt känd för alla runt oss och man kan ventilera sina tankar med underbara vänner och bekanta IRL. Men tänkte att jag borde skriva lite ändå, mera för att ha det dokumenterat. Kan tro att man glömmer bort den här tiden ganska fort.

Vad som hänt sen senast. Då var det v. 12 och UL var avklarat. Efter det blev bebisen nog mycket mer konkret på alla sätt och vis och vi började berätta vår stora nyhet åt folk!!! Det har nog varit jättekul! Mina närmaste kompisar blev jätteöverraskade, de hade väl tänkt att jag, planeringsfreak på högsta nivå, ALDRIG skulle tänka tanken att få barn mitt i mitt doktorsarbete. Men här är jag och tiden slinker iväg fortare än fort. Har inte alls många veckor kvar på mej att på allt laboratoriearbete klart (som jag hade tänkt att jag hur bra som helt kommer att hinna med!) och dessutom börja skriva publikationerna! Men jag får göra det jag inte hinner nu sen när jag kommer tillbaka om 1,5 år! Min kompis frågade mej här om dagen att ska det inte kännas konstigt att bara gå hem sen en dag och inte komma tillbaka på ett ÅR! Men faktiskt så gör det inte det. Ska bli jätteroligt att fundera på nånting helt annat än det man gjort nu i 3 år. Min chef och mina kolleger blev nog också ganska så chockade över nyheten, men resten av bekantskapskretsen har egentligen inte varit såå överraskade. Det var väl lite att vänta, vi är i den åldern och vi gifte oss förra hösten… Många tänker väl nog lite så ännu, man gifter sig och så kommer det barn. Fast det är helt ok att göra tvärtom också eller att inte gifta sig överhuvudtaget eller att inte få barn alls. För mej får folk göra hur dom vill och jag skulle aldrig gå och fråga folk som gift sig att när de tänker skaffa barn! Överhuvudtaget har jag nånting emot termen SKAFFA barn. Man får barn om man får, man skaffar inte dom som nånting man köper från butiken. Klart jag anser att man måste besluta sig för om det ska vara möjligt att det kommer barn, så har lite svårt med OPLANERADE barn också. Hmm. Alla i dagens samhälle vet nog hur barn kommer till och hur man kan förhindra det hela. Jodå, misstag händer och inga preventivmedel är 100%, men rätt nära nog…

Sen följande milstolpe var väl när illamåendet försvann. Det var nästan över en dag som det hände. Nångång i vecka 13 var det. Helt underbart!!! Inget mera krav på småätande och nästan vilken mat som helst går bra att äta! Ljuvligt!!! Mycket salta saker har jag ännu svårt med, men det är ju bara bra, sånt ska jag ju inte äta ändå.

Sen fanns milstolpen vid ungefär v 15s början då man kunde börja se att det nog fanns nånting där i magen. Nu ser nog jag det helt tydligt, lite beroende på vad jag har på mej men tror nog att alla som vet kan åtminstone se det och andra kanske misstänker eller helt enkelt tänker att hon har nog blivit fet på senaste tiden. På jobbet har ryktet också spridit sig så folk tittar lite extra noga och vissa har kommit och gratulerat, men nog bara såna som specifikt har hört nyheten. Jag skulle nog heller aldrig våga gå och fråga ifall jag inte hade hört det först, oberoende hur stor mage den skulle ha. Tänk om hon bara hade blivit tjock! Vad pinsamt det skulle vara! Den här tiden var det också dags för att ta tjuren vid hornen och gå och inhandla ett par mammabyxor eftersom alla mina egna jeans (som jag var säker på att skulle gå länge eftersom de alla är ganska lösa i midjan, har alltid fått ha bälte i dom) blev outhärliga på jobbet en hel dag. Och kan ju inte gå i kjol hela våren heller! Det var ingen trevlig upplevelse att gå och leta sånt här i min hemstad! Det fanns en hysteriskt litet utbud (fastän jag inte bor på nån liten ort) och antingen var de så groteskt fula att jag inte kunde tänka mej dom eller sen passade dom inte alls på. På H&M hade de rätt många men alla hade helt för smala ben! Det hjälpe inte ens fast jag provade flera nummer större storlekar, så var de så lösa runt höften att jag såg löjlig ut! Jag är ingen sticka direkt men absolut inte tjock heller så kan inte fatta vem dom ska passa på! Dessutom har jag för mej att man nog ofta blir lite tjockare på andra ställen än runt magen under en graviditet!!! Nå sist och slutligen hittade jag ett par som gick an på polarn o pyret. Hade inte tänkt behöva gå dit, deras kläder är helt fina men dyra. Nå, sist och slutligen blev dom väl inte så mycket dyrare ändå och nu passar dom ok nu och det finns lite rum att gå upp i vikt på andra ställen än runt magen. Det hinner ju nämligen bli höst ännu innan bebisen förhoppningsvis kommer ut.

Har nog hunnit bli ganska så bebissjuk också… Min gudson föddes nämligen för några dagar sen! Har inte sett honom ännu, bara på bild men han var så söt och föräldrarna verkade nog vara så lyckliga! Vill också! Men ska först njuta av att vara gravid. Nu när besvären avtagit är det underbart. Väntar massor på att få börja känna av den lilla där inne!

Det blev jättelångt, oj då. Ska bättra mej och uppdatera oftare istället!