Det blev ingen mamma-bloggare av mej. Fick tydligen fullt upp. Vi fick en underbar liten pojke till slut. Han föddes den 23 september 2010. Kl. 23.20 efter en mycket intensiv och snabb (1h45min) förlossning. 47 cm och 2960 g!

Måste nog börja med en förlossningsberättelse så länge jag minns den.

Förlossningen beslöts att startas med mediciner eftersom 38 veckor var fulla och mitt blodtryck inte visade någon förbättring. Först gjordes en oxytocin-belastning som bebisen klarade bra av. Men läkaren bestämde ändå att det blir för utdraget att starta enbart med oxytocin eftersom jag inte hade öppnat mej alls och hade tappen kvar. Så kl 14 fick jag första dosen vaginalt och fick smamandragningar men inte sjuka såna. Så jag fick vara på avdelningen hela dagen och tänkte att det här var ju inte så dumt, det känns ju knappt. Kl 19 beslöts det att jag ändå skulle få en dos till eftersom jag hade sammandragningar men de började eventuellt avta. Men sammandragningar som inte gör ont lär inte ska göra nån verkan så en dos till kunde jag ändå få (man får inte ifall det redan har startat, men svårt att avgöra när man aldrig har varit med förr…) Så kl 21.30 hade jag legat extra länge i en CTG-kurva för bebisen var så lugn och min man var påväg hem men så knäppte det till i magen och vattnet gick! Allt på en gång verkade det som! Så jag hann till toaletten och ut men inte längre så slog första värken till. Oj då! Hade nog inte känt av nånting tidigare helt klart. Därefter har jag inte koll på tid och rum. Fick värk på värk på värk. Inga mellanrum för att andas eller gå omkring som jag hade inbillat mej att man skulle göra, för då går det snabbare. Jag kom inte ens upp ur sängen!!! Det jag minns att jag tänkte var att det här står jag aldrig ut med i 24 h (som jag hade antagit att det kommer att ta). Lite före kl 23 kom nattsköterskan och tyckte att jag kunde ta lite värkmedicin via munnen och gå och duscha för att sen ta en CTG-kurva om en halvtimme. Jag tänkte för mej själv att inte en chans att jag skulle kunna ligga stilla för en kurva, men ok, de vet väl vad det handlar om så jag försökte ta mej till toaletten. I korridoren kände jag bara att nu kommer bebisen ut, första krystvärken. Min man hämtade sköterskan och hon tyckte att jag nog inbillade mej, men skulle nu kolla ändå (inne i duschrummet på en bänk!). Hon sa bara åhå och tyckte sen att nu åker vi (ner till förlossningen 5 våningar ner)! Sen hörde jag bara att hon ropade åt min man att ta telefon och kamera med, nu ska vi iväg! De fick mej tydligen i en säng i korridoren och hon förbjöd mej att krysta i hissen(!), kul. Det kan jag säga att är svårt, men det gick på nåt sätt. Väl framme på förlossningen fick jag byta säng och sen var det bara att krysta, sa nån åt mej (hade ögonen stängda typ hela tiden). Sen tog det ett antal krystvärkar och så var han ute! Hade ingen koll på tiden här heller men 15 minuter stod det på pappret sen. Tror de försökte få nån koll på hur bebisen mådde men det gick så fort så det hanns inte med men så fort han kom ut så togs han bort för han mådde tydligen inte så strålande. Apgar 6/8/9. Så snabbt kom han nog tillbaka och jag fick honom på bröstet. Ljuvliga lilla kille! <3 Jag var också så överraskad över att han var så SÖT!!!

Det är han forfarande! Nu är han 1 år och snart 9 månader gammal. Galet vad tiden går fort. I oktober började jag jobba igen för att bli klar med min PhD nu i höst och i november började knadden på dagis. Bra ha det gått!

Den egentliga orsaken till att bloggen eventuellt återuppstår är att min hormonspiral togs ut idag (pga problem) och en liten bebislängtan har eventuellt börjat gro i mej… Något aktivt bebisprojekt har vi inte mera att blir jag gravid så blir jag. Men egentligen skulle jag nog vilja ha min disputation undan före jag blir gravid igen så ska nog försöka hålla min bebislängtan under kontroll en tid ännu. Vi har ju nog helt tillräckligt fullt upp med en vild snart-2-åring!