Skaffa en egen blogg - Klicka här »       Logga in »      |      Diskutera i vårt forum      |      Hjälp med din blogg?      |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Inlägg under 'O – förlossning'

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

2013-01-09 @ 16:54

Här kommer förlossningsberättelsen som många har väntat på. Allmänt kan jag ju säga att hela förlossningen var avslappnad, positiv och ostressad – precis som jag väntat mig. Mycket handlar nog om inställningen. :)

Egentligen, eller antagligen, så startade nog min förlossning på vårt BF-datum 27/12 utan att jag märkte det. Jag var nämligen ute själv i mellandagsrean en heldag. haha Så troligtvis blev det startskottet, men det kan man ju inte veta säkert…

Anyhow! Morgonen efter, dvs 28/12, gick vattnet klockan 09.00 ungefär. Jag låg i sängen och skulle precis resa mig. Då känner jag hur det ”rinner till lite”. Reser mig därför försiktigare för att inte drälla ner hela sängen och mattorna i sovrummet. Skyndar mig till toan och låter det rinna ordentligt. Var lätt att veta att det handlade om vattnet som gick, tycker jag. Många säger ju att det känns som om man kissar på sig, men det gjorde det inte tycker jag eftersom jag fortfarande var kissnödig och inte kissade fastän det rann en massa. 😉

När jag satt där så ringde jag två samtal (kommer dock inte ihåg vilket jag ringde först):

Ringde mamma (eftersom hon skulle skjutsa oss till BB sen när det var dags).” – Nu tror jag det hände nåt…”

Ringde Andreas på jobbet. Han svarade inte på sin direkttelefon så fick ringa till jobbets nummer vilket drog igång kaoset därborta. haha Jag var ju kolugn men där började folk nästan skrika över det faktum att de förstod att det var Andreas höggravida flickvän som ringde… 😉  Talade om för Andreas att vattnet gått och att allting var lugn. Att jag skulle ringa förlossningen och sen tillbaka till honom och se när han måste åka. Att det inte var någon brådska än på ett tag och att det var bättre att han stannade på jobbet tills vi visste om han skulle åka hem eller direkt till BB och möta mig där. (Han var lååångt borta i huvudet redan, visade det sig sen…)

Ringde förlossningen och talade om att jag inte hade några värkar än och att vattnet var klart. Sköterskan i telefon sa att eftersom vattnet gått skulle vi åka in på kontroll, men eftersom allting verkade lugnt och jag inte hade värkar än kunde vi komma när det passade oss. Vi bestämde klockan 13.00. Därefter ringde jag mamma för att klargöra tiden vi hade att passa, och sen ringde jag Andreas igen. De på jobbet klargjorde i panik; ”han har redan åkt!! :O” Jag suckade över stackars Andreas som inte kunde lyssna ordentligt. Typiskt att han ska vara mer stressad än jag inför det här. haha Fick tillslut tag på honom och förklarade att han skulle åka direkt hem och åka med mig till BB senare idag. Han fick panik och fattade inte hur de kunde ge oss en tid så sent! Jag förklarade lugnt att ingenting var bråttom, jag hade inga värkar, och att det passade perfekt med den tiden för då skulle vi hinna handla matsäck innan.

Sagt och gjort! Efter att jag duschat kom mamma, och strax därefter kom Andreas. Vattnet forsade helatiden och jag fick byta kläder flera gånger för att de blev dyblöta. När det blev dags åkte vi till affären och shoppade matsäck. Mötte mormor och en av mina morbröder där som önskade lycka till. haha

I bilen påväg till förlossningen började värkarna komma så smått. Väl framme fick vi kolla CTG och under tiden nu så började värkarna bli allt värre. CTG visade att Lilla O’s puls var lite hög och att mitt blodtryck var högt, därför fick vi göra om CTG:et ett tag efter igen. Efter det kollade de hur öppen jag var (ingenting) och den dumma, hårdhänta läkaren ville skicka hem oss direkt och att vi skulle ha igångsättning två dygn senare om det inte ”satte igång” innan dess. Det höll tack och lov inte sköterskorna med om eftersom jag hade tilltagande värkar och CTG:et hade visat på en stressad bäbis.

Vi fick istället en ny tid vid 16.00 för ytterligare ett CTG, och tills dess skulle vi promenera omkring på sjukhuset och hoppas på att jag öppnades mer. Det började under hela tiden göra mer och mer ont med värkar var tredje minut eller oftare.

Vid 16.00 ungefär fick vi göra CTG igen, där allt såg bra ut, men nu var värkarna så tilltagna att jag flyttades vidare till Antanatalavdelningen till ett privat rum där. Andreas och jag fick en varsin säng och skulle vila tills allting satte igång mer. Jag fick en väldigt smärtsam morfinspruta som inte hjälpte alls mot smärtan och bara gjorde mig allmänt groggy och trött. Under all den här tiden blev värkarna allt smärtsammare.

Där låg vi iallafall från 16:49 och framåt. Jag sysselsatte mig med att uppdatera folk via sms hur det gick.

20:10 gjorde de en undersökning och jag var nu öppen 3 cm enligt den sköterskan. Fick TENS, vilket var skönt! Dock hjälpte den inte alls under värkarna. haha Men emellan var den trevlig. Jag fick nog när den inte hjälpte och värkarna fortsatte att bli värre så tänkte köra lite varm dusch istället. Var tvungen att ha Andreas med mig som hjälp. Men under tiden blev värkarna ännu värre och jag bad honom gå och fråga vad som gällde för att få epidural. (Jag hade ju som inställning från början att testa köra utan, men eftersom inga andra smärtlindringar verkade funka för mig så ville jag ha den)

Någonstans i mitten av allt det här visade det sig att den sköterskan som sagt ”öppen 3 cm” hade varit lite väl generös, så fick backa en cm…

När jag bad om epidural fick jag flytta till ett förlossningsrum, klockan var då 22:00, vilket tog lååång tid eftersom jag fick värkar typ helatiden och de gjorde ooooont! Gick och höll mig i väggarna för att inte typ dö. haha På vägen möttes vi upp av den förlossningsbarnmorskan som vi sen hade hela natten, Lena. Kanonbra!

Väl framme i förlossningsrummet fick jag lustgas som gjorde mig sjukt snurrig och inte alls hjälpte. 22:30 gjorde de en undersökning igen som visade att jag var öppen 5 cm. (Promenaden dit verkade ha gjort susen 😉 ) och eftersom det krävs minst 4 cm för epidural meddelade de läkaren som skulle ge den att jag var beredd.

23:17kom en narkosläkare och en undersköterska som var jättegulliga och trygga. Jag fick epiduralen smidigt och lätt, medan jag klängde mig fast vid lustgasen som ni hjälpte lite mer.

När epiduralen började verka kändes allt heelt okej. Värkarna gjorde inte alls lika ont längre och vi hade tid att vila och återhämta oss lite innan krystvärkarna skulle börja. Jag körde vidare på lustgasen lite ibland vilket resulterade i lite roliga filmer på Andreas mobil. haha Under hela förlossningen hade vi haft en ganska skön, ostressad jargong vilket nu bara blev ännu bättre. Vi spenderade tiden med att vila, skriva ner lite av händelseförloppet, sms:a med närmaste familjen… mms:a bilder på mig när jag var hög på lustgas… 😉 När epiduralen började verka kunde jag äntligen vara precis så trevlig mot personalen som jag ville dessutom, vilket kändes skönt.

03:35 fick jag Bencyl, vilket jag tror var värkstimulerande dropp (?) eftersom det hade gått 18 timmar sen vattenavgång. Efter det var jag uppe och gick eftersom vi ville få igång krystvärkarna mer. Fortsatte hänga med lustgasen till Andreas stora lycka. haha Därifrån har vi en kul film… 😉

04:52 kopplade de i nån mer medicin för att hjälpa krystvärkarna lite på traven. Sen satte allting igång. Jag började krysta stående på knä över huvudgaveln på sängen, bytte sedan till liggande på rygg när de skulle kolla läget på allting. Blev kvar där resten av förlossningen, även om vi ibland flyttade mig på sidan för att liksom ”förnya” oss lite. 😉

När hon var nästan ute, så vi kunde se toppen av huvudet och den lilla svarta kaluffsen, fick vi lite problem och hon åkte liksom tillbaka efter varje krystning. Krystvärkarna var fortfarande för svaga, och jag fick order att vila emellan varje värk och sen krysta när värken kom, men det gjorde så ont att vänta så jag tryckte tillslut på utan värk iallafall.

”Har du en värk nu?”

”Mjaa….AAAAJ!”

Allt går bara man vill, liksom. 😉 Sen kom hon ut i tre krystningar.

Det tog ett tag tills hon började skrika. Fick ju upp henne på bröstet direkt, så gnällde hon lite granna och sen kom skriket. Andreas sa efteråt att han trodde hon var död, eftersom hon var heelt blå och inte skrek direkt. Jag tänkte inte alls på det, konstigt nog. Kändes ju självklart att hon skulle må bra nu när allt var klart.

Senare, när vi läst igenom journalen, så har vi fått reda på att hon hade navelsträngen två varv runt halsen när hon kom ut, men det fick vi minsann aldrig veta där och då… Var väl antagligen därför hon var såå blå och det tog ett tag att få igång skriket.

När hon var ute fick jag sys två små stygn, för säkerhetsskull, för jag fick en pytteliten bristning.

Såå… där har ni hela historien! :) Om jag kommer ihåg allting rätt dvs. Fråga gärna om det är nåt mer ni undrar! :)