Inlägg under ‘Förlossningsberättelse’
Bättre sent än aldrig ;)
Skrivet av Nina den 15/5/12 - 14:29
Förlossningsberättelse.
Det var söndagen den 29/1-2012. 1 vecka efter beräknad ankomst på Mini i magen.
Johan och jag började bli riktigt otåliga och jag hade fått en tid för Hinnsvepning på torsdagen 2/2 och om inte den funkade så skulle det bli en igångsättning den 6-7 februari. Jag var livrädd för en igångsättning och gick och oroade mig för detta nästan hela tiden.. varför vet jag inte egentligen, men jag tyckte att det kändes skrämmande och så ville jag nog ha den här aha upplevelsen när man får värkar eller när vattnet går..
Just den här helgen hade vi iallfall bestämt oss för att ha mycket att göra.. att bara gå hemma och vänta funkade ju inte.. Inte heller funkade några av alla berömda knep man skulle ta till.. ;-) haha
På söndagen beslöt vi oss iallfall för att lägga in ett nytt golv i vardagsrummet.. så sagt och gjort så åkte allt ut och vi började dona.. dock hade något hänt med det golvet vi skulle lägga in så det funkade inte.. så när klockan var 16.30 på kvällen bestämde vi oss för att åka in till Bauhaus och köpa ett annat.. Jag puschade Johan ordentligt på att vardagsrummet skulle bli färdigt samma kväll och sa flera gånger till honom att jag vägrar att åka iväg och föda barn och veta att det är kaos hemma.. kanske hade jag något på känn?? Men vi lyckades få i ordning, Johan sågade och rusade upp och ner från källaren och jag la golv uppe så det stod härliga till. Kände att jag hade ordentligt med sammandragningar, men äh det brukade jag ju ha med jämna mellan rum och det kom ju aldrig till skott ändå.. så det var väl ungefär min tanke den här kvällen också.. ;-)
Nöjda och glada efter kvällens insatts kröp vi i säng för att invänta en ny dag.
Mitt i natten vaknar jag och ha magknip.. ordentligt magknip.. men jag tänker typ att jag försöker sova bort det, såhär har det ju varit vid andra tillfällen också.. lyckas faktiskt somna och sover ganska så gott en stund. Men vid 01.30 slår det till ordentligt, helt plötsligt kom det ett magknip som jag inte har känt innan och jag inser ganska så snabbt att det här kommer jag aldrig att kunna sova bort..
Smyger upp för att inte väcka Johan och slår igång datorn för att få fram värktimern.. känner nämligen att detta magont kommer med ganska jämna mellanrum.. och tänker att det är bäst att vara förberedd. Går på toa och upptäcker att den berömda slemproppen har gett med sig.. och inser ungefär där någonstans att nu kanske det ändå är på allvar.. sätter mig i soffan och härdar ut några värkar till innan jag slår igång timern. Klockar dem sen med allt ifrån 7min – 3min i mellan men alla höll i sig i 1-1,5min. Efter en stund känner jag att nee nu vill jag inte sitta här själv längre, utan jag går in och väcker Johan.. sätter mig på sängkanten och klappar honom lite på kinden och säger; Älskling förlåt om jag väcker dig, men jag tror nog att vi ska föda barn… Får ett lite chockat jaha, jaha, jaja till svar och efter en stund kommer han ut i vardagsrummet och ser allt lite små lycklig ut ;-)
Värkarna börjar bli värre och efter att vi klockat dem i några timmar ringer jag in till förlossningen och pratar med dem. Dem tycker att jag kan komma in för en koll iallfall, men att jag inte behöver stressa. Utan att jag ska äta lite frukost och så.. yee right, frukost var nog det sista jag tänkte på.. Äta när man har ont.. nja.. vid 05.00 bestämmer vi oss iallfall för att åka, resan in gick bra, men att sitta i bilen när man fick en värk var ju inte det skönaste kanske..
Väl inne på förlossningen får vi komma in i ett rum dem gör ctg på bebisen, allt är bra med den och jag blir undersökt. Det visar sig att jag enbart är öppen knappt 1cm. Dem frågar iallfall om jag vill bada och det tackar jag ja till. Mm så skönt med detta varma vatten och tända ljus. Värkarna känns lättare att härda ut och jag kan slappna av ordentligt. Efter att ha suttit där i 1,5 timme ungefär kliver jag upp för att se om det gjort någon nytta.. men det var inte mycket.. jag var knappt öppen 2cm. Så dem bestämmer att jag ska få åka hem igen med en så kallad sovdos. En blandning av morfin, brikanyl och lite andra tabletter. Denna dos ska göra så att jag slipper ha ont och att kroppen jobbar i bakgrunden istället.. som om den funkade eller??? Nee inte ens lite.. kunde inte sova eller slappna av överhuvudtaget hemma.. värkarna blev värre och vid varje värk ställde jag mig på alla fyra på golvet och bara gungade och grymtade.. Tänkte att jag skulle försöka ta mig in i duschen iallfall.. det varma vattnet hade ju lindrat på sjukhuset och så ville jag raka av håret på benen också.. men ha det kunde jag ju glömma.. lyckades inte ens få av mig kläderna i mellan värkarna utan jag blev bara kvar grymtandes på golvet. Efter några timmar hemma tycker Johan att jag ska ringa in till förlossningen ingen.. och höra om vi får komma in. Och jag känner ungefär samma sak.. vill inte vara kvar hemma.
In får vi komma och efter en undersökning visar det sig att jag nu faktiskt är öppen 4cm och i förlossning så att säga. Så vi blir inskrivna på förlossningen klockan 15.50 dem erbjuder mig ett bad igen och det vill jag gärna ha så skönt!! Kryper ner i badet vid 17.22. Ligger i badet i 45min ungefär sen känner jag att nu behöver jag nog nån form av smärtlindring, ber om att få lustgast.. men den gubben gick inte, då deras bärbara lustgas hade gått sönder.. jippe.. I stället sätts en akupunktur nål i pannan på mig och det lindrade nog en del iallfall. Satt hur eller hur kvar i badet ytterligare 40min och njöt av värmen när jag inte hade en värk.. ;-) Men tillslut blev det för mycket, jag kände att jag orkade inte mer utan smärtlindring. Tillbaka inne på rummet görs en undersökning igen och jag gissar väl på att jag är öppen 5cm kanske.. men icke sa nicke 7cm med väldigt tunna kanter löd det istället =)
Dem kopplar in lustgasen och nu är jag i himmelriket! =) Oj oj ligger där och flummar för mig själv och pratar med Johan om 100 olika grejer som förmodligen inte ens var relevanta ;)
Men tillslut när klockan är 20.15 känner jag att jag inte orkar mer.. inte sovit en blund på många timmar och värkarna börjar ta i mer och mer och kommer betydligt tätare än innan. Så vid 20.30 läggs en EDA. Jag hade hela tiden sagt att jag inte skulle ha någon, men jag var så trött så jag behövde den kände jag. Nä Edan är lagd känner jag mig om än mer i himmelriket än av lustgasen.. lyckas somna en lite stund och samlar kraft. Vid 22.05 görs en ny undersökning och jag är nu öppen 9cm med lövtunna kanter. Dock snurrar bebisen som besatt där inne och har inte sjunkit ner ordentligt.. utan ligger fortfarande väldigt högt upp. Jag får ställa mig upp i ett gå bord för att försöka hjälpa lilla bebisen på traven.. så där står jag och vikar på höfterna en bra stund. Vid 23.13 görs en ny undersökning. Jag är nu öppen 10cm men bebisen ligger fortfarande kvar i samma läge. Det bestäms att dem ska ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går.. mina värkar har avtagit ordentligt och jag har inga problem att klara mig utan lustgasen.
Efter att vattnet gått får jag ställa mig upp igen och står där tills det tillslut beslutas att det ska sättas värkstimulerande dropp så att värkarna kommer igång igen och hjälper bebisen att sjunka ner. Så 01.40 kopplar dem på droppet och jag märker att det börjar göra mer ont igen.. 02.02 sätter jag mig på en pilatesboll och nu är det dags att bli kompis med lustgasen igen. =)
Vid vaje värk känner jag riktigt hur det trycker nedåt men bebisen vill inte sjunka ner som den ska ändå.. flyttar mig runt lite från pilatesbollen till sängen och sen upp i gåbord igen..
Dem höjder det värkstimulerande doppet ytterligare lite till och nu gör det riktigt jävla ont och jag känner bara hur jag vill att allt ska vara över..
Dem tycker att jag ska ställa mig på knä i sängen och luta mig över ryggstödet men det blir för mycket.. Det värkstimulerande droppet har höjts så mycket att varje värk löser av den andra och det finns ingen chans för mig att hinna andas i mellan verkarna äns.. Mitt i den här vevan blir det också något vajsing med min kompis som ger mig EDA.. varje gång jag trycker på knappen ( 1 gång var 15e minut) så bara tjuter hela maskinen och det pumpas inte ut nån smärtlindring till mig..
Dem försöker att fixa i ordning på problemet men det funkade ju inte sådär bra direkt..
Så tillslut fick dem sänka droppet och det kändes väl lite bättre iallfall men med tanke på att jag inte fick någon EDA så gjorde det ganska så ont.. Jag fick också höra efter utav min älskade sambo att under den här tiden hade jag sparkat efter barnmorskan, kallat henne för jävla kärring och bett henne dra åt helvete.. jag hade också försökt resa mig upp ur sängen och gå där ifrån då jag inte hade lust att vara med mer så Johan hade fått hålla fast mig i sängen.. Känns ju bra att höra.. eller inte haha.. men vafan det gjorde ju ont.. ( kan säga att jag bad barnmorskan om ursäkt typ 100gånger när allt väl var över.)
Helt plötsligt visar ctg att bebisen inte mår så bra.. hjärtljuden hade tydligen blivit oregelbundna.. så en läkare kallas in omgående och två prover tars från bebisens huvud. Var ju inte precis så att man blev lugnare nu… men som tur var visade det sig att elektroden som var fäst på bebisens huvud hade lossnat då bebisen fortfarande snurrade som besatt där inne och inte ville sjunka ner och jag kände fortfarande ingenting mer än dem ”vanliga” värkarna…
Men helt plötsligt som en blixt från klar himmel när klockan visar på 06.42 känner jag hur jag vill krysta.. Barnmorskan vill egentligen inte att jag ska krysta då bebisen inte sjunkit ner överhuvudtaget, hon menar på att om jag krystar nu så kommer jag aldrig att orka när det väl är dags på riktigt.. men om jag vill kan jag få testa lite bara för att inte bli galen..
Så vid nästa krystvärk trycker jag på så mycket jag kan och vid nästa gör jag likadant igen och helt plötsligt hör jag hur Johan säger kom igen nu älskling jag ser huvudet …??? Dem orden gjorde att jag fann oanade krafter och helt plötsligt får jag upp en alldeles underbar liten unge på magen….
Klockan 06.54 den 31 Januari 2012 föds världens vackraste flickebarn. Hon vägde 3655g och var 50cm lång. =)
När hon väl var uppe på magen var all smärta som bortblåst och jag försökte smälta att våran underbara lilla tjej äntligen var ute hos oss.
Måste ju skryta lite med att barnmorskan faktiskt var lite imponerad av att jag hade lyckats krysta ner bebisen och ut den på 10min… Jag för min del fattade inte speciellt mycket utan var mest lycklig över att lillan äntligen var ute och att allt hade gått bra! =)
Idag den 15 Maj är hon 15veckor gammal och väger nästan 7kg.. jag kan inte fatta vart tiden tagit vägen åt??? Min lilla, lilla bebis är inte så liten längre!
Mammas absolut finaste Thilda, Ida Margareta Engström <3
Publicerad i Förlossningsberättelse | 1 kommentar
