(Glömt att publicera detta…..) Tisdag 14:e september fick vi åka till sjukhuset igen inför operation+undersökning nr2. Lillskrutt hade lågt blodvärde så jag och han fick sova över en natt innan ingreppet för att han skulle få blod under den natten. Det var lagom skoj. Absolut ingenting att göra, förutom glo på TV men på varenda kanal de hade visades enbart politikers fula trynen. Vi fick inte eget rum heller så man fick lov att bli väckt av den andres unge när man precis somnat om efter att ha matat sin egen. Inte vaknade herrn av sitt barns skrik heller.. Enerverande att ligga och lyssna på när man redan klättrade på väggarna som det var. Det var bara att bita ihop, som vanligt. Det skulle inte skadat att ha haft älsklingen sova kvar också.

Shit vad grinig jag var, riktigt riktigt negativ, vilket smittar av sig på texten nu när jag tänker på det. Sjukhus har vi fått i överdos nu och till en början såg jag detta som att det skulle bli den “lätta” vistelsen. Jag hade fel. Bröt ihop totalt. Nere, negativ, ledsen, glad, förbannad, virrig, otålig – You name it. Allt på samma gång. Läkare står mig upp i halsen. Fruktansvärt dålig koll hade de också. Fick lika dålig information som förra gången av dem (om inte ännu sämre) och ingen visste någonting om något. Blev riktigt irriterad och sa helt enkelt till dem:“För många kockar eller vad brukar man säga” och tittade på dem. Likadant när skrutten skulle fasta innan ingreppet. Klart han börjar skrika och blir sur när han inte får mat när han vill (det hade gått drygt 5h och han äter vanligtvis med ca 3h mellanrum). Det är liiiiite svårt att säga till en 3 veckor gammal bäbis att han ska lugna ner sig och få mat sedan, efter operationen. Höll på gå i taket efter ett par timmars tröstande av en otröstlig liten krabat. Ringde på klockan och frågade när han skulle få komma in på OP. Ingen visste. Ovanligt. Fick sedan veta att det skulle dröja för det var något som kom emellan. Som förra gången. Då GICK jag i taket. Fick bli förbannad och säga att jag håller på bli galen på det här och att jag snart skulle lämna sjukhuset om det inte löste sig och att jag inte fick något kaffe eller nikotin för jag var fången på rummet. Det blev lite pinsam tystnad och det blev jag nöjd över. Kanske, KANSKE, gick det in i huvudet på dem att man inte tål allt. Fick kläcka ur mig ytterligare saker och visa enorm irritation för att få dropp på lillkillen. Stackarn. Han blev väl i alla fall lite lugnare då efter ett tag. Sedan kom min älskling till undsättning med kaffe, macka och sitt underbara sällskap. Då kunde jag smita iväg ett tag från rummet också så man inte skulle tappa kontrollen helt och hållet.

Efter ett par timmar fick vi gå ner med honom till OP. Vi trodde de bara skulle kolla så njurarna och blåsan hade återhämtat sig och sedan ta bort katetern om de hade gjort det. Det var den information vi fått tidigare. Den visade sig felaktig. Nu satte de in en rakt från magen in i blåsan och tog ut den ur urinröret. Lagom glad överraskning. Blir fortsatt dubbelblöja. Vi blev skapligt arga att vi inte fått den infon tidigare. När de förklarade att det var för att vi skulle kunna träna upp hans blåsa genom att stänga av den ett visst antal timmar om dagen en tid blev man förstående men varför, VARFÖR, ska det vara så svårt att underrätta föräldrarna vad de tänker ta sig för?!

Vi väntade och väntade. Tillslut fick vi besked om att det gått bra och bla bla bla bla… (besparar er stackars läsare ett antal rader jag skulle kunna skriva) Vi fick komma in till honom under uppvaket där han skulle få tillbringa natten eftersom han varit sövd och är tidigt född. Det visade sig nödvändigt. Han slutade andas två gånger. Såg vår son bli helt stel, blek och livlös.. Mindre trevlig syn, mitt hjärta stod still ett par sekunder. Sköterskan som befann sig i rummet var lämnad själv och fick lov att springa och skrika dit de andra som gått iväg någonstans av någon anledning. De började rycka i det lilla livet som var tveksamt för oss skulle fortsätta vara ett liv. För dem är det vardagsmat men en annan ser inte sådant varje dag… Efter en liten stund var han stabil igen men en annan var fortfarande långt ifrån stabil. Fyy fan!

Dagen därpå vaknade vi (sambon och jag delade på den lilla bäddsoffan som fanns på rummet så han kunde vara vid min sida under natten, ville absolut inte vara själv där en natt till) och fick in lillen på rummet. Efter X antal timmar fick vi äntligen beskedet att vi faktiskt skulle få åka hem. Det tog sin lilla tid, bl a för att de inte visste vad han skulle ha för medicinering men det hade kirurgen talat om för oss och vi ger honom den själva hemma. Det stod annat i journalen och de hade hört något annat från någon annan så de litade inte på oss. Såklart. De måste ju vara på den säkra sidan. Men hur svårt kan det vara att skriva rätt mängd och antal doser/dag i hans journal? HUH? HUH? HUH? Blev lagom irriterad återigen men de kom till oss efter att pratat med kirurgen (som är omöjlig att få tag på, det tog TID!) och sa att vi hade rätt. Jag sa bara “jag vet”.

SEN fick vi åka hem och han lever fortfarande, det ska han fan fortsätta göra också. Nu har han visat att han inte klarar allt men jävligt mycket! Tuffingen! Vi ska på kontroll om drygt en vecka och hoppas då allt ser bra ut och han slipper sövas igen, hujedamej! Man får försöka se bort från vantrivseln på sjukhuset och inse att det är enda vägen till en välmående son.

All kärlek till dig lilla vän…..