Inlägg under ‘>>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig.’
Radera denna blogg?!
Skrivet av unbound den 21/2/11 - 13:32
Det är vad jag funderar starkt på just nu! Har fått sjukt mycket spam som jag måste radera konstant. 166 kommentarer (enbart spam) de senaste 6 dagarna! Vill egentligen inte radera bloggen eftersom det alltid är kul att kunna gå tillbaka och läsa, särskilt eftersom det var precis innan och efter Hannes kommit… Har sett att folk har som “kontrollkoder” för att man ska kunna kommentera, men har ingen aning om hur man fixar det här, OM det ens går. Så jäkla krångligt och onödigt många kolumner för inställningar på administrationen i jämförelse med blogg.se. Grymt less på all skit som skickas hit! >.<
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | 1 kommentar
Hör och häpna! Ny blogg!
Skrivet av unbound den 28/9/10 - 2:06
Enklare adress + att jag slipper så fruktansvärt mycket SPAM… Ack så skönt!
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | Inga kommentarer
En dag med tankar lika grå som vädret. Varje år.
Skrivet av unbound den 21/9/10 - 17:18
“Hon var en evighet.
Hon lärde mig leva och gråta,
hon lärde mig allt jag vet.
Men folk i stan där jag bodde
sa hon var sjuk eller så.
Att hon var missanpassad,
men hon var för stolt för att höra på.”
“Du måste sticka från stan.
Här är alla ihåliga,
snart är du likadan”
Hon sa: “Vill du gå på lina så titta inte ner,
titta inte åt sidan. Blunda, ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar…”
“Hon sa: “Ditt liv är ditt eget.
Du äger din tanke och tid.
Låt ingen ta det ifrån dig.
Älskling, du är en speciell individ.”
Hon sa att hennes självbevarelse
sa till fötterna och gå.
Och nu var hon långt härifrån.”
Tre små utdrag från Peter LeMarc – Little Willie John.. Låten min mamma sa till mig när jag var 8 år att hon ville ha på sin begravning. Tio år senare var det dags. Jag fixade det. Första stycket känns bara så passande. Alltid haft en känsla av att det stämmer. Andra stycket är ord som skulle kunnat komma ur hennes egen mun.. Det tredje passar också som handen i handsken.
Sitter och tänker på det man gjorde och inte gjorde för henne. Man kunde varit ett bättre stöd. En bättre dotter. Nu är det försent. Som hon själv sa ett antal gånger “Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.” Det ligger mycket bakom det. Inte för att jag anser mig själv varit en hemsk värdelös unge, men man kunde ställt upp mer. Det kan man alltid. För alla. Det var inte så att man gick och tänkte att hon skulle försvinna, trängde mer bort de tankarna. När hon hamnade på sjukhus sista gången var det väldigt nära min student. Jag blockerade sorgen och vägrade inse att det eventuellt var “dags”.. Sov hos min lilla vän och stängde av telefonen och stängde ute allt som kunde gå fel. När jag slog på telefonen hade jag fått ett sms av pappa. “Annelie har nu lämnat jordelivet..” Det var 7 juni 2005, 3 dagar innan studenten. Gjorde väl det bästa av situationen antar jag. Firade och festade bäst man kunde. Jag kan ärligt säga att jag har mina vänner att tacka för att jag sitter här idag. Sorgen var överväldigande.
Så mycket man har har pratat och tjatat med folk om det och så mycket man gråtit. Alla reagerar väl olika på sorg men det var och är verkligen det jag behöver. Få prata, få gråta ibland. Trots att hon var sjuk en mycket lång tid gick man inte och intalade sig själv om att hon skulle dö tidigt som en del verkar tro. Åtskilliga gånger har jag fått höra “ja, men då var det väl ändå väntat…” Visst fan var det väntat på sätt och vis, men inte välkommet och absolut ingenting man var beredd på.
Du skulle ha fyllt 47 år idag mamma. Har tänt ett ljus för dig vid fotot jag har på dig med mig i famnen iklädd dopklänning. Lyssnar på låten och känner. Fäller tårar. Du fick aldrig bli mormor och Hannes fick inte träffa dig. Han kommer inte få höra att du finns i himlen.. Kanske bland molnen. Där jag tyckte att min mormor fanns när hon gick bort. Men jag tror inte på himmel och helvete. Helvetet finns här på jorden med oss konstant. Likaså himmel. Jag saknar dig så fruktansvärt. Fortfarande. Det smärtar.
Man slutar aldrig sörja eller sakna en älskad förälder. Man lär sig leva med det…
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | 4 kommentarer
Taggar: död, saknad, sorg
Astrid Lindgrens barnsjukhus, usch!
Skrivet av unbound den 17/9/10 - 14:00
(Glömt att publicera detta…..) Tisdag 14:e september fick vi åka till sjukhuset igen inför operation+undersökning nr2. Lillskrutt hade lågt blodvärde så jag och han fick sova över en natt innan ingreppet för att han skulle få blod under den natten. Det var lagom skoj. Absolut ingenting att göra, förutom glo på TV men på varenda kanal de hade visades enbart politikers fula trynen. Vi fick inte eget rum heller så man fick lov att bli väckt av den andres unge när man precis somnat om efter att ha matat sin egen. Inte vaknade herrn av sitt barns skrik heller.. Enerverande att ligga och lyssna på när man redan klättrade på väggarna som det var. Det var bara att bita ihop, som vanligt. Det skulle inte skadat att ha haft älsklingen sova kvar också.
Shit vad grinig jag var, riktigt riktigt negativ, vilket smittar av sig på texten nu när jag tänker på det. Sjukhus har vi fått i överdos nu och till en början såg jag detta som att det skulle bli den “lätta” vistelsen. Jag hade fel. Bröt ihop totalt. Nere, negativ, ledsen, glad, förbannad, virrig, otålig – You name it. Allt på samma gång. Läkare står mig upp i halsen. Fruktansvärt dålig koll hade de också. Fick lika dålig information som förra gången av dem (om inte ännu sämre) och ingen visste någonting om något. Blev riktigt irriterad och sa helt enkelt till dem:“För många kockar eller vad brukar man säga” och tittade på dem. Likadant när skrutten skulle fasta innan ingreppet. Klart han börjar skrika och blir sur när han inte får mat när han vill (det hade gått drygt 5h och han äter vanligtvis med ca 3h mellanrum). Det är liiiiite svårt att säga till en 3 veckor gammal bäbis att han ska lugna ner sig och få mat sedan, efter operationen. Höll på gå i taket efter ett par timmars tröstande av en otröstlig liten krabat. Ringde på klockan och frågade när han skulle få komma in på OP. Ingen visste. Ovanligt. Fick sedan veta att det skulle dröja för det var något som kom emellan. Som förra gången. Då GICK jag i taket. Fick bli förbannad och säga att jag håller på bli galen på det här och att jag snart skulle lämna sjukhuset om det inte löste sig och att jag inte fick något kaffe eller nikotin för jag var fången på rummet. Det blev lite pinsam tystnad och det blev jag nöjd över. Kanske, KANSKE, gick det in i huvudet på dem att man inte tål allt. Fick kläcka ur mig ytterligare saker och visa enorm irritation för att få dropp på lillkillen. Stackarn. Han blev väl i alla fall lite lugnare då efter ett tag. Sedan kom min älskling till undsättning med kaffe, macka och sitt underbara sällskap. Då kunde jag smita iväg ett tag från rummet också så man inte skulle tappa kontrollen helt och hållet.
Efter ett par timmar fick vi gå ner med honom till OP. Vi trodde de bara skulle kolla så njurarna och blåsan hade återhämtat sig och sedan ta bort katetern om de hade gjort det. Det var den information vi fått tidigare. Den visade sig felaktig. Nu satte de in en rakt från magen in i blåsan och tog ut den ur urinröret. Lagom glad överraskning. Blir fortsatt dubbelblöja. Vi blev skapligt arga att vi inte fått den infon tidigare. När de förklarade att det var för att vi skulle kunna träna upp hans blåsa genom att stänga av den ett visst antal timmar om dagen en tid blev man förstående men varför, VARFÖR, ska det vara så svårt att underrätta föräldrarna vad de tänker ta sig för?!
Vi väntade och väntade. Tillslut fick vi besked om att det gått bra och bla bla bla bla… (besparar er stackars läsare ett antal rader jag skulle kunna skriva) Vi fick komma in till honom under uppvaket där han skulle få tillbringa natten eftersom han varit sövd och är tidigt född. Det visade sig nödvändigt. Han slutade andas två gånger. Såg vår son bli helt stel, blek och livlös.. Mindre trevlig syn, mitt hjärta stod still ett par sekunder. Sköterskan som befann sig i rummet var lämnad själv och fick lov att springa och skrika dit de andra som gått iväg någonstans av någon anledning. De började rycka i det lilla livet som var tveksamt för oss skulle fortsätta vara ett liv. För dem är det vardagsmat men en annan ser inte sådant varje dag… Efter en liten stund var han stabil igen men en annan var fortfarande långt ifrån stabil. Fyy fan!
Dagen därpå vaknade vi (sambon och jag delade på den lilla bäddsoffan som fanns på rummet så han kunde vara vid min sida under natten, ville absolut inte vara själv där en natt till) och fick in lillen på rummet. Efter X antal timmar fick vi äntligen beskedet att vi faktiskt skulle få åka hem. Det tog sin lilla tid, bl a för att de inte visste vad han skulle ha för medicinering men det hade kirurgen talat om för oss och vi ger honom den själva hemma. Det stod annat i journalen och de hade hört något annat från någon annan så de litade inte på oss. Såklart. De måste ju vara på den säkra sidan. Men hur svårt kan det vara att skriva rätt mängd och antal doser/dag i hans journal? HUH? HUH? HUH? Blev lagom irriterad återigen men de kom till oss efter att pratat med kirurgen (som är omöjlig att få tag på, det tog TID!) och sa att vi hade rätt. Jag sa bara “jag vet”.
SEN fick vi åka hem och han lever fortfarande, det ska han fan fortsätta göra också. Nu har han visat att han inte klarar allt men jävligt mycket! Tuffingen! Vi ska på kontroll om drygt en vecka och hoppas då allt ser bra ut och han slipper sövas igen, hujedamej! Man får försöka se bort från vantrivseln på sjukhuset och inse att det är enda vägen till en välmående son.
All kärlek till dig lilla vän…..
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | Inga kommentarer
Taggar: Astrid Lindgren, läkare
Sjukt långt inlägg om tiden på KS, meeen…. Ärtsoppa, någon?
Skrivet av unbound den 05/9/10 - 11:16
Haha.. Dessa bajsblöjor är oerhört trevliga vill jag lova. Fast det är skönt att den delen av systemet fungerar utan problem från start för honom i alla fall ;D Skulle lätt kunna byta 17 till på honom om dagen bara för att få ha lillskutt välmående hos oss! I nuläget är jag så otroligt lycklig och lättad!
Det var lindrigt talat 9 omtumlande dagar uppe på Karolinska i Solna.. Jag som verkligen avskyr läkare och sjukhus fick mig en resa jag aldrig kommer glömma. Det var verkligen en hemsk upplevelse, det näst värsta jag varit med om någonsin. Var helt övertygad om att jag skulle dö och greps av riktig panik på operationsbordet så jag fick svårt att andas. Vet inte hur många gånger jag sa till min sambo att jag älskar honom, bara så att han skulle minnas det när jag inte längre fanns. Alla förberedelser innan snittet var lugnt men när de började köra in nålar från höger och vänster, tog blodtryck varje minut, och höll i mig när de skulle lägga ryggbedövningen brast det. Fy fan! Det är som sagt inte själva nålarna som är problemet, men alla läkare som befann sig i rummet och skulle dra i en och lyfta en när man inte kunde röra sig själv.. Uppskattade att det var ca 10st i rummet. Obehagligt var det även när de presenterade sig och spelade in på en apparat vad de gjorde, sånt vill man inte höra. Okej att man slapp se skiten men att höra vad de tar sig för med ens bedövade, orörliga kropp var inte mysigt direkt. Inte ens när jag hörde Hannes skrik första gången blev jag lättad. Jag visste att de skulle gå iväg med älskling 1 och 2 och jag skulle få ligga kvar och bli ihopsydd och få ligga på uppvak i X antal timmar innan jag skulle få träffa dem igen…. Tackar fan för morfin, det satt mer än fint! Å andra sidan måste jag tillägga att jag skulle kunna gå igenom detta igen bara för vår skatts välmående!
När jag betat av tillräckligt med tid på uppvaket och kunde röra benen någorlunda kom sambon ner och följde med när läkarna rullade mig i sängen för att få se mitt barn igen. Önskar nästan att de inte hade rullat in mig vid den tidpunkten för jag fick se när de höll på sticka massor i honom och flera försök till att sätta en kateter på honom som misslyckades resulterade i att han började blöda där nere. Självklart gallskrek han trots det smärtstillande han hade fått och var både illröd, blå och lila. När allt lugnat ner sig och jag slutat störttjuta fick jag upp honom på mitt bröst och glömde allt för en stund och somnade med honom, otroligt mysigt.
Dagen därpå när jag ville hälsa på honom (vi låg på skilda avdelningar mån-ons) ville sköterskorna att jag skulle åka i sängen men det var så förbannat omständigt och bökigt så jag bad om en rullstol istället. De såg på mig frågande och ställde frågan: -Klarar du verkligen det? Det har inte gått mer än ett dygn sen du var på operationsbordet och det kan göra väldigt ont. Mitt svar blev väl ungefär att man klarar det mesta bara man vill och får lite tabletter och morfin. Sagt och gjort. Älskling rullade ner mig till lillen där han låg med en nål i huvudet där han fick smärtstillande, en i armen med näringsdropp, sond genom näsan och var uppkopplad till apparater som kontrollerade hans puls och andning. Så var han blå lite varstans på sina små lemmar där de stuckit honom flertal gånger. Mindre trevlig syn. Då brast det återigen.
Det blev fler försök med katetern som alla misslyckades. Då togs beslut om att han skulle få en i samband med operationen de från början hade så bråttom med, men sköts upp dag för dag. Han kom på måndag förmiddag och opererades inte förrän på fredag morgon. Väntan gör en galen, många tårar fälldes uppe på Karolinska. I takt med att tiden går medan man väntar blir alla tankar på vad som skulle kunna hända bara värre och värre. Särskilt när de inte kunde fastställa EXAKT vad det var som gjorde att han inte kunde kissa ordentligt förrän de fick honom till OP. De började spekulera i att han kanske hade fel på hela systemet därnere och eventuellt kissade från rumpan så de skulle få möblera om halva innandömet på stackarn. Vi fick sitta och titta på honom när han låg med öppen blöja och såg med lättnad att det droppade från rätt ställe men att han inte fick till en stråle.
Dagen D kom efter det man upplevt som en evighet. De pratade med oss och sa att han eventuellt skulle behöva andningshjälp efter ha blivit sövd. Det kändes inte heller alltför roligt men in på OP var han ju tvungen så det var bara att gilla läget. Vi satt i väntrummet och tiden stod still. De hade varken TV eller tidningar/böcker. Bara fula gröna väggar att stirra in i. Även en butugly gummielefant som såg både besatt och drogad ut på samma gång. Till sist kom urologerna och pratade med oss och meddelade att allt hade gått bra och att de fått bort stoppet i urinröret (det var vad de kallar ett membran, på svenska en liten skinnflik, som hade suttit ivägen) och han hade fått två katetrar. En som gick in i magen direkt i blåsan och en genom urinröret. Detta för att underlätta maximalt och förhindra att stoppet skulle växa tillbaka på en gång i och med att han är så liten. Pust! Det var skönt att få veta, nu återstod bara väntan att få komma in på uppvaket till honom vilket visade sig dröjde satans länge. Efter en timme (som skulle varit 10-15min) gick vi och kollade vad fan som hände och då hade han blivit väldigt kall efter operationen och låg kvar för att bli uppvärmd. “Olyckligt att ingen har kommit och meddelat er det” JO, TACK! Sedan fick vi komma in till honom och han mådde prima, lite såsig såklart men han slapp hjälp med andning i alla fall! Mammas lilla fighter!
När han sedan låg på avdelningen igen igen var det ännu mer slangar och sladdar att hålla redan på när man ville lyfta honom. När det var som värst var det två som fick lyfta honom till mig. Då hade han ingången i huvudet, droppet i armen, tre sensorer på bröstet som hade extra koll på andning och hjärtslag, sonden i näsan, katetern i magen, katetern i urinröret och slutligen mätaren på foten. Och de kläcker ur sig: -Du behöver inte vara rädd för att ta i ditt barn eller lyfta honom… (WTF, INTE?!) Jag och älskling vågade tillsist lyfta honom själva och satt och mös med honom. När v sedan la ner honom i den öppna kuvösen igen såg vi någon konstig slang som stack ut ur blöjan och frågade vad det var…. Det visade sig att han hade kickat ur sin kateter från magen. Det var inte “kuffad” som det så vackert heter som förhindrar den från att åka ur (det var däremot den andra). Då brast det återigen då första tanken var att han skulle behöva sövas igen, men det räckte med en kateter kom de fram till.
Älsklings mor och far var upp och hälsade på också. Det var rätt skönt att få se ansikten utifrån, man kände sig som en fånge emellanåt däruppe. En annan hit var även att gå ner till pressbyrån där en vän till sambon arbetar och hon var mig allt en trevlig prick måste jag säga. Då kunde man också koppla bort allt på ett annat sätt. Hon var så snäll och rar att hon köpt oss jättefina presenter och hjälpte till att bära vårat lass packning till bilen när det var dags för hemfärd, oerhört tacksam och sorry att vi “utnyttjade” dig som packåsna ;D
När han var mer stabil och vi hade fått rum på avdelningen fick han komma in och sova hos oss. Detta var på måndagen efter operationen. Denna dag slet han själv även ut sin sond och sög i sig mat på flaska utan några större problem. Läkarna trodde de skulle få sätta en ny sond men han fortsatte äta så tji fick dom ;D Våran lillkille repade sig mer och mer och visade mer och mer aptit så vi fick åka hem i onsdags kväll. Det kommer hemsjukvård till oss varannan dag nu för att kontrollera andning, hjärtslag, vikt etc men det är bara skönt så man själv slipper fara över halva stan. Idag stack de även i foten på honom två gånger och då skrek han som en stucken gris men lugnade sig snabbt när jag la handen på hans lilla hjässa och pratade lugnande med honom. Han fick en liten vit/rosa gosedjurgiraff när hon var klar för han varit duktig… (rätt söt men det tar nog ett tag innan han kommer intressera sig för den, haha) Väntar spänt på provsvar men förhoppningsvis är de utan anmärkning.
Allt verkar enbart gå framåt nu och jag hoppas han tjockar på sig lite inför nästa sövning i september. Vi ger honom antibiotika dagligen för att hindra urinvägsinfektion. Han har kvar lilla slangen till katetern + lilla munstycket men vi slapp de stora slangarna. Vi använder dubbelblöja så man lägger ut den lilla slangen i den yttersta så han inte skiter ner den. Hyfsat smidigt i jämförelse med snuskpåsen. Min lilla familj ligger och sussar sött nu men snart kommer han börja gnälla lite för det är mattajm =)
Over and freakin out!
Psssst! Här är ögonstenen!
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | 7 kommentarer
Kejsarsnitt och laxpudding!
Skrivet av unbound den 20/8/10 - 14:04
Fick idag beskedet att vår lille vilde i magen enbart blir sämre av att stanna där så han får komma ut och träffa oss på måndag nästa vecka. Hans vidgade njurbäcken och urinblåsa beror troligen på Uretravalvel. Det är tydligen väldigt sällsynt och uppskattas enbart drabba 1 av 15 000 pojkar. Det är en blockering av något slag i urinröret som gör att han inte kan tömma blåsan ordentligt vilket i sin tur leder till njurskador i det långa loppet. Hans njurar såg inte alltför tilltyglade ut ännu men han behöver komma till världen innan man kan åtgärda problemet. Det blir till en början kateter på lillen och antibiotika, eventuellt operation sedan. Får se hur länge vi blir uppe på BB och hur han svarar på behandlingen. Det blir inte SÖS, utan på Karolinska han ska få se dagens ljus och sina föräldrar för första gången. Där har de specialister inom just detta område i samarbete med Astrid Lingrens barnsjukhus. Det är oerhört mycket tankar i huvudet som snurrar runt och man vet inte riktigt var man ska stoppa undan dem..
Nog för att man sovit dåligt de senaste månaderna men nu är det ta mig fan omöjligt att koppla av helt. Fast det är å andra sidan VÄLDIGT tur i oturen att de har upptäckt detta nu. Då får vi hjälp med detsamma, utan att kraken ska behöva få någon infektion utan dess like, 0% njurfunktion och kanske till och med dö. Så på sätt och vis känns det tryggt och man får försöka se det lite som Uggla så fint sjunger i Vittring - “OM MAN ÄR POSITIV SOM FAN SÅ GÅR ALLTING BRA….”
Kokat potatis till laxpuddingen jag ska göra senare gjorde jag för ett tag sen också. Gaah, vad gott det kommer bli ^^ Har försökt ringa försäkringskassan hela veckan men mitt samtal har blivit bortkopplat samtliga gånger så idag ska jag åka in dit. Jag blir tokig på att de inte kan hålla rätt på det man skickat in för jag har för bövelen skickat in allt de ska behöva och fyllt i allt de skickat till mig och skickat åter. Lik förbannat saknar de tydligen uppgifter och jag ska inte få några pengar tycker de. Jävla as, blir så trött på att det aldrig kan fungera! Nu ska de allt få höra!
Är ändå rätt lättad över att det blir ett planerat snitt så jag får vara vaken under tiden och att min hjärtevän får sitta vid min sida och slippa sitta i ett äckligt väntrum. Är inte det minsta nål/spruträdd så de får pumpa i mig det de vill och anser att jag behöver. Nålar i sig är inte alls farliga, litar dock inte alltför mycket på läkarna så man får se om vi kommer hem utan komplikationer av något slag. Hört och sett en del missar och slarv så det är inte för intet jag känner så heller.
Måste förövrigt tvätta alla bebiskläder, lakan, filtar etc i helgen också så verkligen ALLT är klart tills dess vi kommer hem sen. Ska även packa det sista i väskan, för nu jävlar blir det åka av!
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | 5 kommentarer
Vikt och graviditet…. Djup suck.
Skrivet av unbound den 11/8/10 - 13:55
Vikt och graviditet är en fruktansvärt intressant fråga.. Eller rättare sagt.. De flesta anser sig ha rätten att göra det till en intressant fråga, människor i ens närhet som har rätt att kalla en för tjockis och peta i magen och även de som gärna påpekar att man inte ser så stor ut eller ja… You name it.
Som gravid delas vi väl upp i tre fack. Ett fack som är ruggigt nojjiga över att gå upp massor i vikt. Ett fack som tycker att det är helt okej att ta en extra kaka (kanske 17) eller ett par liter glass framför TV:n – att helt enkelt vräka i sig skräp. För de jag pratat med har de mest varit sötsaker som har stått i fokus när det gäller svullande.. Eller som i mitt fall – oftast frukt. Slutligen ett fack som helt enkelt inte bryr sig så mycket överhuvudtaget åt något håll.. Oavsett vilket man hör till kan man gå upp sjukt mycket, lagom eller inte alls mycket. Min uppfattning är väl att en del kan äta som vanligt och gå upp “de normala graviditets kilona” runt 13-18 kg. (i och för sig beror det väldigt mycket på hur stor man är innan för att anses “ha rätt” till att gå upp de “normala” kilona) Vissa kan äta som vanligt, mer eller mindre och gå upp det dubbla kanske till och med tre gånger så mycket. För vissa blir det även mycket mindre. Det enda man kan vara bombsäker på är att det är den som bär på det som kommer att behöva jobba bort det (om man nu inte trivs med sin stora lekamen)
Man behöver inte alltid andras tankar och frågor om ens vikt när man är gravid.. Det räcker MER än väl med ens egna tankar på om hur det slutar. Man kan ha olika graviditetskomplikationer som orsakat kraftig viktupp/nergång och det sista man behöver då är nog kommentarer. Folk är jävulskt duktiga på att stirra sig blinda på siffror och många mår psykiskt dåligt på grund av detta. Det allra viktigaste är väl att i slutändan få ett friskt och välmående barn? En del vikt försvinner redan vid förlossning och mycket mer när amningen kommit igång, OM den gör det. Det är inte för intet kvinnor lägger på sig under en graviditet, kilona är till för att användas, det går åt i snitt 800 kalorier extra/dag när man ammar. Under graviditeten krävs enbart ca 300kcal extra till fostrets utveckling. Personligen har jag nu i vecka 34 inte blivit så överdrivet “fet” om jag får säga det själv. Har i princip hela tiden fått höra att det inte syns så mycket att jag är gravid. Nu har man fått en rätt fin och rund mage i alla fall så det syns att man väntar barn och inte bara är “tjock”. Kilona är väl ca 8-10 hittills. Inte utan att man känner sig som en svullen valross emellanåt men det är tydligen helt normala kilon och inte “så farligt alls” om man utgår från min kropp innan. Får väl se hur mycket vätska etc man samlar på sig nu sista veckorna också, känner mig redan överjäst som det är. Har som sagt inte direkt velat fläka ut mig på en badstrand under sommaren heller. Då skulle väl någon djurrättsorganisation komma och rulla ner en i vattnet, haha ;P
Förövrigt var jag ute på skogspromenad med en av mina närmsta vänner sent igår kväll. Läkarna jag träffat har som sagt avrått promenader/träning, men nu när jag heller inte jobbar längre känns det som att jag vill krypa ur min egen kropp för att gå ner till gymmet efter en lång skogspromenad och sedan springa upp för trapporna upp till lägenheten och lägga mig i ett bad.. Rastlös var namnet, angenämt! Det var i alla fall riktigt skönt att promenera vill jag lova, en fin kväll/natt. Visserligen legat som förlamad sen jag kom hem inatt men det går över och alvedon lindrar lite. Det har kommit upp som ett ljus för mig under den senaste tiden hur mycket prat det blir om ens graviditet, helt utan att man själv har tänkt på det. Försöker att fokusera på det man alltid förde konversationer om annars, men det är tyvärr inte så lätt. Man behöver prata av sig och jag lyssnar mer än gärna till det andra har att säga om vad som helst så… Ja, det jag vill säga är väl egentligen - En eloge till er med gravida vänner/nyblivna föräldrar i er närvaro. Verkligen. Man är för fasen gubbar helt upp och ner i sig själv kort sagt =)
Förresten… Som att det inte räckte med det angående vikt ska det kommenteras så man nästintill skäms över hur stor/liten magen är också. Det är väl ändå något man knappt kan påverka. Det ska jämföras och ges goda råd. “OJ! Du måste bära ett stort/litet barn, när jag väntade min lilla prins/prinsessa (som förjävla många kallar sina stackars ungar) gick jag minsann knappt upp/svällde upp som en ballong. HERREJÄVLAR! När i hela friden blev min kropp allmän egendom? NÄR blev jag både blind och döv? Människor måste tro att man själv inte kan se hur man ser ut eller absolut inte hör vad de säger… Det värsta är att man inte har rätt att bli arg heller. De säger så i “ren välvilja”. Hmm!? (Eller bara för att retas lite och ALLA innehar ju rätten till att kalla en gravid kvinna för tjockis)
Märkligt nog kommenterar man inte feta människor annars på samma sätt, går fram till en polare som expanderat på bredden och säger “OJ, helvete! Du måste äta SJUKT mycket” eller “Jag minns när jag vägde mer, men jag fick aldrig en SÅ stor röv.” eller varför inte “Ja, dig går det ingen nöd på – det ser jag det.”
JAG kan ta det mesta med flera nypor salt (speciellt eftersom jag är rätt duktig själv när det kommer till att driva rejält med folk om mycket), men långt ifrån alla kan det. Vissa kanske ska tänka efter både en och två gånger innan de uttalar sig, det här var lite jag har grubblat på ett tag och kände att jag behövde skriva av mig….
Det är någonting fantastiskt som händer i kroppen och att på enbart nio månader, som visserligen känns som en väldigt lång tid till och från, ens kunna skapa ett helt nytt liv är för mig fortfarande nästan ofattbart. I det stora hela varar graviditeten en väldigt kort period av ens liv. Jag känner stark kärlek till det ännu ofödda barnet, för att inte tala om kärleken jag har till min sambo. Lycklig är nog det rätta ordet, men nästan otillräckligt som beskrivning för mina känslor.
Punkt.
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | 3 kommentarer
Taggar: tjock, vecka 34, viktuppgång
Rötmånad och luddig tuppkam!
Skrivet av unbound den 03/8/10 - 9:44
Sitter här och funderar. Blir lika förundrad varje år över den hysteri det blir kring rötmånaden hos folk. Sure, man ska vara mer eller mindre noga med vissa saker men hur i hela friden behandlar människor sina livsmedel vanligtvis? Jag anser att man med lite vanligt vett och allmänt förnuft inte behöver oroa sig det minsta.
Vi var på ultraljud förra veckan också och fick se våran lille krabat igen. Snacka om skillnad. På bilden där hela hans kropp rymdes i v 20 fick i princip enbart huvudet plats nu i v 32 ;P De vidgade njurbäckenet hade tyvärr inte växt igen = det blir behandling med antibiotika när han anlänt. Är mycket lättad över att det inte är “värre än så” och så pass lätt att årgärda. Är himla fascinerad över att man kan se sådant och hur mycket mer som helst genom UL. Vi ska in till SÖS igen nästa vecka för ytterligare ett ultraljud med en specialist barnläkare på plats. Hon ska titta närmare på det och se till att vi får de papper som behövs till förlossningsjournalen. Det börjar faktiskt dra ihop sig nu, iiiih! Nu kan man med all säkerhet kalla honom “han” istället för “den” för vi fick se hela paketet. Känns faktiskt bra att veta könet. Har alltid sagt att jag aldrig skulle vilja ta reda på det innan för att det ska bli en överraskning, men come on now. Hur många julaftonsmornar har man inte gått upp i smyg och skakat och klämt på paketen under granen av ren nyfikenhet? ;D
Kastar upp en bild på honom. Lägg märke till kalufsen, liknar pappas ;D Jag såg själv ut som en liten trollunge när jag var nyfödd så inte helt omöjligt att han har en ordentlig frilla för att vara helt ny sen, hoppas det. Så gulligt att man smälter ^^
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | Inga kommentarer
Taggar: hår, rötmånad, v 32
Väderlek, ultraljud och två alvedon.
Skrivet av unbound den 29/7/10 - 17:28
Väderlek var det ja. Vilket mysigt busväder det var i natt när jag skulle åka till jobbet. Helt underbart. Älskar verkligen riktigt ordentlig åska så det ekar och för att inte tala om (med risk för att låta som Agda 97) när regnet slår som spön i backen =) Så länge man har ett paraply till hands så är det mer än okej att åka till jobbet. Fast mitt lilla teleskop paraply i storlek mini-mini var på god väg att säga upp sig utav utmaningen. Men det klarade trots allt påfrestningen galant. Och det är väl inte för intet det kallas just väderlek? Skumläste genom gårdagens tidning och kunde inte låta bli att småle. Jag kan inte riktigt förstå folks intresse för att läsa all denna dynga. Om än mindre hur man i hela friden kan påstå sig ha unika prognoser hit och unika prognoser dit. Så fort de uppdateras är de unika (bortsett från alla andra tidningar som har i princip exakt samma prognos) som förövrigt mycket sällan stämmer. Och det roligaste: Rubrikerna. “Ryssvärme på väg” “Baltiska ovädret drar in över oss”… Ger väl egentligen blanka fan i VAR det kommer ifrån, jag ska inte föra någon slags konversation med det i alla fall ^^
Var till barnmorskan igår men på en annan mottagning då min “ordinarie” har semesterstängt. Allt såg bara bra ut och bäbisens lilla hjärta slår 145 slag per minut. Den ligger med huvudet väldigt långt ner nu så hon sa att det inte var konstigt att jag kände att det var som ett större tryck i bäckenet och att man blir kissnödig konstant. Lilla krabaten börjar bli tyngre fort nu och det känner min snart obefintliga urinblåsa av kan jag säga. Hujedamig ;P
Tycker att jag fick mycket mer information och hjälp av denna skånska dam än av tant barnmorska jag vanligtvis träffar. Hon var så söt och erbjöd till och med läkartid därborta om jag behövde tabletter för smärtan. Antar att hon gått igenom något liknande för hon var sjukt förstående till skillnad från de andra jag träffat angående detta. Fick en hel del råd och tips, det mesta hade jag redan vetskap om men lite nya användbara saker kunde man allt ta till sig =) Det där med tabletter drar jag mig in i det sista för att ta och förklarade för henne att jag tycker det är väldigt obehagligt med läkare. Hon tyckte ändå att det kunde vara en idé för att man ska slippa “lida” sig genom sista tiden och la tyngd på att det var väl beprövade preparat som inte skulle påverka barnet. Bara underlätta för mig i vardagen och att få sova ordentligt. Det skulle inte skada om jag får säga det själv så man kanske skulle rulla dit nästa vecka. För tillfället nöjer jag mig med hennes råd om två alvedon vid ordentlig smärta och dessa har jag precis förtärt, inväntar verkan.
Fick sällskap av en okänd äldre man från Sydamerika på bussen på väg hem från jobbet. Han pratade om livets gång och att man inte ska ge upp så lätt. Vi tyckte väldigt lika om väldigt mycket och han sa att jag var en klok flicka som det skulle gå bra för i livet. Mitt svar på det blev spontant “Nu tar du i, vi har bara pratat i 20 minuter. Säg inte för mycket, haha” Med glimten i ögat såklart ;P
Ultraljudet nu i v 32 visade att njurbäckenet fortfarande var vidgat. Trist. Men det är tur att det är så enkelt att åtgärda genom lite antibiotika så det känns bara fint. Det står nu klart att det blir en liten pojk vi kommer få. Han väger ca 1900g och är mer vild än tam, precis som mor sin ;P Kommer att bli ytterligare ett ultraljud om två veckor med en barnläkare/specialist på plats. Hon hade semester nu så det var lite förargligt.. Snacka om skillnad att se det lilla livet nu jämfört med v 20. Då rymdes hela hans kropp på bilderna nu fick enbart huvudet precis plats så det blev ju inte alls samma överblick på barnet som förra gången. Oj, vad han ville ta kål på saken som drogs över magen på mig.. Sparkade och viftade med armarna så hälften vore nog, haha. Galen ;D
- OH, BEHAVE!
Publicerad i >>Welcome to the jungle - Innanför pannbenet på mig. | Inga kommentarer
Taggar: ultraljud
[The wild ride]
