“Hon var en evighet.
Hon lärde mig leva och gråta,
hon lärde mig allt jag vet.
Men folk i stan där jag bodde
sa hon var sjuk eller så.
Att hon var missanpassad,
men hon var för stolt för att höra på.”

“Du måste sticka från stan.
Här är alla ihåliga,
snart är du likadan”
Hon sa: “Vill du gå på lina så titta inte ner,
titta inte åt sidan. Blunda, ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar…”

“Hon sa: “Ditt liv är ditt eget.
Du äger din tanke och tid.
Låt ingen ta det ifrån dig.
Älskling, du är en speciell individ.”
Hon sa att hennes självbevarelse
sa till fötterna och gå.
Och nu var hon långt härifrån.”

Tre små utdrag från Peter LeMarc – Little Willie John.. Låten min mamma sa till mig när jag var 8 år att hon ville ha på sin begravning. Tio år senare var det dags. Jag fixade det. Första stycket känns bara så passande. Alltid haft en känsla av att det stämmer. Andra stycket är ord som skulle kunnat komma ur hennes egen mun.. Det tredje passar också som handen i handsken.

Sitter och tänker på det man gjorde och inte gjorde för henne. Man kunde varit ett bättre stöd. En bättre dotter. Nu är det försent. Som hon själv sa ett antal gånger “Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.” Det ligger mycket bakom det. Inte för att jag anser mig själv varit en hemsk värdelös unge, men man kunde ställt upp mer. Det kan man alltid. För alla. Det var inte så att man gick och tänkte att hon skulle försvinna, trängde mer bort de tankarna. När hon hamnade på sjukhus sista gången var det väldigt nära min student. Jag blockerade sorgen och vägrade inse att det eventuellt var “dags”.. Sov hos min lilla vän och stängde av telefonen och stängde ute allt som kunde gå fel. När jag slog på telefonen hade jag fått ett sms av pappa. “Annelie har nu lämnat jordelivet..” Det var 7 juni 2005, 3 dagar innan studenten. Gjorde väl det bästa av situationen antar jag. Firade och festade bäst man kunde. Jag kan ärligt säga att jag har mina vänner att tacka för att jag sitter här idag. Sorgen var överväldigande.

Så mycket man har har pratat och tjatat med folk om det och så mycket man gråtit. Alla reagerar väl olika på sorg men det var och är verkligen det jag behöver. Få prata, få gråta ibland. Trots att hon var sjuk en mycket lång tid gick man inte och intalade sig själv om att hon skulle dö tidigt som en del verkar tro. Åtskilliga gånger har jag fått höra “ja, men då var det väl ändå väntat…” Visst fan var det väntat på sätt och vis, men inte välkommet och absolut ingenting man var beredd på.

Du skulle ha fyllt 47 år idag mamma. Har tänt ett ljus för dig vid fotot jag har på dig med mig i famnen iklädd dopklänning. Lyssnar på låten och känner. Fäller tårar. Du fick aldrig bli mormor och Hannes fick inte träffa dig. Han kommer inte få höra att du finns i himlen.. Kanske bland molnen. Där jag tyckte att min mormor fanns när hon gick bort. Men jag tror inte på himmel och helvete. Helvetet finns här på jorden med oss konstant. Likaså himmel. Jag saknar dig så fruktansvärt. Fortfarande. Det smärtar.

Man slutar aldrig sörja eller sakna en älskad förälder. Man lär sig leva med det…

Följ min blogg med bloglovin