Haha.. Dessa bajsblöjor är oerhört trevliga vill jag lova. Fast det är skönt att den delen av systemet fungerar utan problem från start för honom i alla fall ;D Skulle lätt kunna byta 17 till på honom om dagen bara för att få ha lillskutt välmående hos oss! I nuläget är jag så otroligt lycklig och lättad!

Det var lindrigt talat 9 omtumlande dagar uppe på Karolinska i Solna.. Jag som verkligen avskyr läkare och sjukhus fick mig en resa jag aldrig kommer glömma. Det var verkligen en hemsk upplevelse, det näst värsta jag varit med om någonsin. Var helt övertygad om att jag skulle dö och greps av riktig panik på operationsbordet så jag fick svårt att andas. Vet inte hur många gånger jag sa till min sambo att jag älskar honom, bara så att han skulle minnas det när jag inte längre fanns. Alla förberedelser innan snittet var lugnt men när de började köra in nålar från höger och vänster, tog blodtryck varje minut, och höll i mig när de skulle lägga ryggbedövningen brast det. Fy fan! Det är som sagt inte själva nålarna som är problemet, men alla läkare som befann sig i rummet och skulle dra i en och lyfta en när man inte kunde röra sig själv.. Uppskattade att det var ca 10st i rummet. Obehagligt var det även när de presenterade sig och spelade in på en apparat vad de gjorde, sånt vill man inte höra. Okej att man slapp se skiten men att höra vad de tar sig för med ens bedövade, orörliga kropp var inte mysigt direkt. Inte ens när jag hörde Hannes skrik första gången blev jag lättad. Jag visste att de skulle gå iväg med älskling 1 och 2 och jag skulle få ligga kvar och bli ihopsydd och få ligga på uppvak i X antal timmar innan jag skulle få träffa dem igen…. Tackar fan för morfin, det satt mer än fint! Å andra sidan måste jag tillägga att jag skulle kunna gå igenom detta igen bara för vår skatts välmående!

När jag betat av tillräckligt med tid på uppvaket och kunde röra benen någorlunda kom sambon ner och följde med när läkarna rullade mig i sängen för att få se mitt barn igen. Önskar nästan att de inte hade rullat in mig vid den tidpunkten för jag fick se när de höll på sticka massor i honom och flera försök till att sätta en kateter på honom som misslyckades resulterade i att han började blöda där nere. Självklart gallskrek han trots det smärtstillande han hade fått och var både illröd, blå och lila. När allt lugnat ner sig och jag slutat störttjuta fick jag upp honom på mitt bröst och glömde allt för en stund och somnade med honom, otroligt mysigt.

Dagen därpå när jag ville hälsa på honom (vi låg på skilda avdelningar mån-ons) ville sköterskorna att jag skulle åka i sängen men det var så förbannat omständigt och bökigt så jag bad om en rullstol istället. De såg på mig frågande och ställde frågan: -Klarar du verkligen det? Det har inte gått mer än ett dygn sen du var på operationsbordet och det kan göra väldigt ont. Mitt svar blev väl ungefär att man klarar det mesta bara man vill och får lite tabletter och morfin. Sagt och gjort. Älskling rullade ner mig till lillen där han låg med en nål i huvudet där han fick smärtstillande, en i armen med näringsdropp, sond genom näsan och var uppkopplad till apparater som kontrollerade hans puls och andning. Så var han blå lite varstans på sina små lemmar där de stuckit honom flertal gånger. Mindre trevlig syn. Då brast det återigen.

Det blev fler försök med katetern som alla misslyckades. Då togs beslut om att han skulle få en i samband med operationen de från början hade så bråttom med, men sköts upp dag för dag. Han kom på måndag förmiddag och opererades inte förrän på fredag morgon. Väntan gör en galen, många tårar fälldes uppe på Karolinska. I takt med att tiden går medan man väntar blir alla tankar på vad som skulle kunna hända bara värre och värre. Särskilt när de inte kunde fastställa EXAKT vad det var som gjorde att han inte kunde kissa ordentligt förrän de fick honom till OP. De började spekulera i att han kanske hade fel på hela systemet därnere och eventuellt kissade från rumpan så de skulle få möblera om halva innandömet på stackarn. Vi fick sitta och titta på honom när han låg med öppen blöja och såg med lättnad att det droppade från rätt ställe men att han inte fick till en stråle.

Dagen D kom efter det man upplevt som en evighet. De pratade med oss och sa att han eventuellt skulle behöva andningshjälp efter ha blivit sövd. Det kändes inte heller alltför roligt men in på OP var han ju tvungen så det var bara att gilla läget. Vi satt i väntrummet och tiden stod still. De hade varken TV eller tidningar/böcker. Bara fula gröna väggar att stirra in i. Även en butugly gummielefant som såg både besatt och drogad ut på samma gång. Till sist kom urologerna och pratade med oss och meddelade att allt hade gått bra och att de fått bort stoppet i urinröret (det var vad de kallar ett membran, på svenska en liten skinnflik, som hade suttit ivägen) och han hade fått två katetrar. En som gick in i magen direkt i blåsan och en genom urinröret. Detta för att underlätta maximalt och förhindra att stoppet skulle växa tillbaka på en gång i och med att han är så liten. Pust! Det var skönt att få veta, nu återstod bara väntan att få komma in på uppvaket till honom vilket visade sig dröjde satans länge. Efter en timme (som skulle varit 10-15min) gick vi och kollade vad fan som hände och då hade han blivit väldigt kall efter operationen och låg kvar för att bli uppvärmd. “Olyckligt att ingen har kommit och meddelat er det” JO, TACK! Sedan fick vi komma in till honom och han mådde prima, lite såsig såklart men han slapp hjälp med andning i alla fall! Mammas lilla fighter!

När han sedan låg på avdelningen igen igen var det ännu mer slangar och sladdar att hålla redan på när man ville lyfta honom. När det var som värst var det två som fick lyfta honom till mig. Då hade han ingången i huvudet, droppet i armen, tre sensorer på bröstet som hade extra koll på andning och hjärtslag, sonden i näsan, katetern i magen, katetern i urinröret och slutligen mätaren på foten. Och de kläcker ur sig: -Du behöver inte vara rädd för att ta i ditt barn eller lyfta honom… (WTF, INTE?!) Jag och älskling vågade tillsist lyfta honom själva och satt och mös med honom. När v sedan la ner honom i den öppna kuvösen igen såg vi någon konstig slang som stack ut ur blöjan och frågade vad det var…. Det visade sig att han hade kickat ur sin kateter från magen. Det var inte “kuffad” som det så vackert heter som förhindrar den från att åka ur (det var däremot den andra). Då brast det återigen då första tanken var att han skulle behöva sövas igen, men det räckte med en kateter kom de fram till.

Älsklings mor och far var upp och hälsade på också. Det var rätt skönt att få se ansikten utifrån, man kände sig som en fånge emellanåt däruppe. En annan hit var även att gå ner till pressbyrån där en vän till sambon arbetar och hon var mig allt en trevlig prick måste jag säga. Då kunde man också koppla bort allt på ett annat sätt. Hon var så snäll och rar att hon köpt oss jättefina presenter och hjälpte till att bära vårat lass packning till bilen när det var dags för hemfärd, oerhört tacksam och sorry att vi “utnyttjade” dig som packåsna ;D

När han var mer stabil och vi hade fått rum på avdelningen fick han komma in och sova hos oss. Detta var på måndagen efter operationen. Denna dag slet han själv även ut sin sond och sög i sig mat på flaska utan några större problem. Läkarna trodde de skulle få sätta en ny sond men han fortsatte äta så tji fick dom ;D Våran lillkille repade sig mer och mer och visade mer och mer aptit så vi fick åka hem i onsdags kväll. Det kommer hemsjukvård till oss varannan dag nu för att kontrollera andning, hjärtslag, vikt etc men det är bara skönt så man själv slipper fara över halva stan. Idag stack de även i foten på honom två gånger och då skrek han som en stucken gris men lugnade sig snabbt när jag la handen på hans lilla hjässa och pratade lugnande med honom. Han fick en liten vit/rosa gosedjurgiraff när hon var klar för han varit duktig… (rätt söt men det tar nog ett tag innan han kommer intressera sig för den, haha) Väntar spänt på provsvar men förhoppningsvis är de utan anmärkning.

Allt verkar enbart gå framåt nu och jag hoppas han tjockar på sig lite inför nästa sövning i september. Vi ger honom antibiotika dagligen för att hindra urinvägsinfektion. Han har kvar lilla slangen till katetern + lilla munstycket men vi slapp de stora slangarna. Vi använder dubbelblöja så man lägger ut den lilla slangen i den yttersta så han inte skiter ner den. Hyfsat smidigt i jämförelse med snuskpåsen. Min lilla familj ligger och sussar sött nu men snart kommer han börja gnälla lite för det är mattajm =)

Over and freakin out!

Psssst! Här är ögonstenen!