Vikt och graviditet är en fruktansvärt intressant fråga.. Eller rättare sagt.. De flesta anser sig ha rätten att göra det till en intressant fråga, människor i ens närhet som har rätt att kalla en för tjockis och peta i magen och även de som gärna påpekar att man inte ser så stor ut eller ja… You name it.

Som gravid delas vi väl upp i tre fack. Ett fack som är ruggigt nojjiga över att gå upp massor i vikt. Ett fack som tycker att det är helt okej att ta en extra kaka (kanske 17) eller ett par liter glass framför TV:n – att helt enkelt vräka i sig skräp. För de jag pratat med har de mest varit sötsaker som har stått i fokus när det gäller svullande.. Eller som i mitt fall – oftast frukt. Slutligen ett fack som helt enkelt inte bryr sig så mycket överhuvudtaget åt något håll.. Oavsett vilket man hör till kan man gå upp sjukt mycket, lagom eller inte alls mycket. Min uppfattning är väl att en del kan äta som vanligt och gå upp “de normala graviditets kilona” runt 13-18 kg. (i och för sig beror det väldigt mycket på hur stor man är innan för att anses “ha rätt” till att gå upp de “normala” kilona) Vissa kan äta som vanligt, mer eller mindre och gå upp det dubbla kanske till och med tre gånger så mycket. För vissa blir det även mycket mindre. Det enda man kan vara bombsäker på är att det är den som bär på det som kommer att behöva jobba bort det (om man nu inte trivs med sin stora lekamen)

Man behöver inte alltid andras tankar och frågor om ens vikt när man är gravid.. Det räcker MER än väl med ens egna tankar på om hur det slutar. Man kan ha olika graviditetskomplikationer som orsakat kraftig viktupp/nergång och det sista man behöver då är nog kommentarer. Folk är jävulskt duktiga på att stirra sig blinda på siffror och många mår psykiskt dåligt på grund av detta. Det allra viktigaste är väl att i slutändan få ett friskt och välmående barn? En del vikt försvinner redan vid förlossning och mycket mer när amningen kommit igång, OM den gör det. Det är inte för intet kvinnor lägger på sig under en graviditet, kilona är till för att användas, det går åt i snitt 800 kalorier extra/dag när man ammar. Under graviditeten krävs enbart ca 300kcal extra till fostrets utveckling. Personligen har jag nu i vecka 34 inte blivit så överdrivet “fet” om jag får säga det själv. Har i princip hela tiden fått höra att det inte syns så mycket att jag är gravid. Nu har man fått en rätt fin och rund mage i alla fall så det syns att man väntar barn och inte bara är “tjock”. Kilona är väl ca 8-10 hittills. Inte utan att man känner sig som en svullen valross emellanåt men det är tydligen helt normala kilon och inte “så farligt alls” om man utgår från min kropp innan. Får väl se hur mycket vätska etc man samlar på sig nu sista veckorna också, känner mig redan överjäst som det är. Har som sagt inte direkt velat fläka ut mig på en badstrand under sommaren heller. Då skulle väl någon djurrättsorganisation komma och rulla ner en i vattnet, haha ;P

Förövrigt var jag ute på skogspromenad med en av mina närmsta vänner sent igår kväll. Läkarna jag träffat har som sagt avrått promenader/träning, men nu när jag heller inte jobbar längre känns det som att jag vill krypa ur min egen kropp för att gå ner till gymmet efter en lång skogspromenad och sedan springa upp för trapporna upp till lägenheten och lägga mig i ett bad.. Rastlös var namnet, angenämt! Det var i alla fall riktigt skönt att promenera vill jag lova, en fin kväll/natt. Visserligen legat som förlamad sen jag kom hem inatt men det går över och alvedon lindrar lite. Det har kommit upp som ett ljus för mig under den senaste tiden hur mycket prat det blir om ens graviditet, helt utan att man själv har tänkt på det. Försöker att fokusera på det man alltid förde konversationer om annars, men det är tyvärr inte så lätt. Man behöver prata av sig och jag lyssnar mer än gärna till det andra har att säga om vad som helst så… Ja, det jag vill säga är väl egentligen - En eloge till er med gravida vänner/nyblivna föräldrar i er närvaro. Verkligen. Man är för fasen gubbar helt upp och ner i sig själv kort sagt =)

Förresten… Som att det inte räckte med det angående vikt ska det kommenteras så man nästintill skäms över hur stor/liten magen är också. Det är väl ändå något man knappt kan påverka. Det ska jämföras och ges goda råd. “OJ! Du måste bära ett stort/litet barn, när jag väntade min lilla prins/prinsessa (som förjävla många kallar sina stackars ungar) gick jag minsann knappt upp/svällde upp som en ballong. HERREJÄVLAR! När i hela friden blev min kropp allmän egendom? NÄR blev jag både blind och döv? Människor måste tro att man själv inte kan se hur man ser ut eller absolut inte hör vad de säger… Det värsta är att man inte har rätt att bli arg heller. De säger så i “ren välvilja”. Hmm!? (Eller bara för att retas lite och ALLA innehar ju rätten till att kalla en gravid kvinna för tjockis)

Märkligt nog kommenterar man inte feta människor annars på samma sätt, går fram till en polare som expanderat på bredden och säger “OJ, helvete! Du måste äta SJUKT mycket” eller “Jag minns när jag vägde mer, men jag fick aldrig en SÅ stor röv.” eller varför inte “Ja, dig går det ingen nöd på – det ser jag det.”

JAG kan ta det mesta med flera nypor salt (speciellt eftersom jag är rätt duktig själv när det kommer till att driva rejält med folk om mycket), men långt ifrån alla kan det. Vissa kanske ska tänka efter både en och två gånger innan de uttalar sig, det här var lite jag har grubblat på ett tag och kände att jag behövde skriva av mig….

Det är någonting fantastiskt som händer i kroppen och att på enbart nio månader, som visserligen känns som en väldigt lång tid till och från, ens kunna skapa ett helt nytt liv är för mig fortfarande nästan ofattbart. I det stora hela varar graviditeten en väldigt kort period av ens liv. Jag känner stark kärlek till det ännu ofödda barnet, för att inte tala om kärleken jag har till min sambo. Lycklig är nog det rätta ordet, men nästan otillräckligt som beskrivning för mina känslor.

Punkt.