Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Förlossningsberättelse Lexie <3

2017-06-21 @ 20:05

Här kommer den. En av dom lyckligaste dagarna i mitt liv och samtidigt en av dom mest förvirrande dagarna i mitt liv.
Jag var inte alls beredd att min dotter skulle komma två veckor innan beräknat datum.

Nej, jag var inte alls förbered- varken psykiskt eller med det praktiska!
Jag hade bestämt att hon skulle vänta till Mars. Jag gillar inte ens februari månad och jag hade massor inplanerat innan det var dags att välkomna prinsessan till vår familj…..trodde jag.

Jag var väldigt säker på att hon skulle lyda mig då hon var beräknad att vara lite mindre än pojkarna och dessutom för att jag inte haft någon som helst känning under hela min graviditet att det skulle vara på G. Inga sammandragningar, förvärkar eller minskade fosterörelser. Allt hade flytit på helt i sin ordning.
Samtidigt vet jag att det inte behöver finnas någon känning innan eftersom jag varken hade det med Neo eller Vincent. Dock tänkte jag någon stans att alla tre graviditeter inte kan vara så pass lika.

Vi hade varit hos vänner dagen innan. Det blev sent och vi kom inte i säng förrän ett eller två på natten om jag inte minns helt fel.
Som vanligt vaknade jag för att kissa. Klockan var runt 5. Jag vet inte varför, men jag hade en konstig känsla. Jag var trött och seg men såg att kanske, kanske börjar slemproppen släppa. Tyckte det såg ut så men kunde inte urskilja i mörkret. Jag visste såklart att slemproppen kan släppa flera veckor innan det är dags, men mina andra förlossningar har börjat med slemproppen så jag kunde ändå inte släppa tanken att kanske, kanske är det snart dags.
Min första tanke var NEEEEJ, inte än. Jag har massor kvar att göra och har jag inte alls någon lust att föda dom närmsta dagarna.

Jag gick tillbaka till sängen men kunde inte somna om. Tankarna kom om och om igen. Jag hade inte ens packat klart förlossningsväskan och barnen skulle bli klippta samma dag.
Ju mer jag tänkte på allt, desto mer pigg blev jag.
Helt omöjligt att somna om.
Det var bara att stiga upp, sätta igång tvn och hoppas på att jag skulle bli trött snart igen.
Klockan blev 06.00 och jag var tvungen att kila på toa igen. Jag var tvungen att se om det var slemproppen som började släppa. Kunde inte urskilja nu heller men tyckte det kunde vara något. Inga känningar men jag hade ändå en konstig känsla i kroppen. En känsla som bara vi mammor kan ha.
Jag bestämde mig för att väcka Stoffe och berätta ang min känsla och vad jag trodde kunde vara slemproppen.
Han kunde såklart inte heller somna om efter det samtalet.

En stund senare kom lite tryckade känsla i ryggen. Direkt kände jag igen den.
Jo, det kanske trots allt blir bebis. I alla fallinom det närmsta.
Inget som gjorde ont, och inget som var regelbundet alls. Men känslan satt precis på samma ställe som vid dom andra förlossningarna. Alltså endast i ryggen.

Det kunde vara tio minter mellan trycken som fortfarande inte gjorde ont men jag ville inte vänta för länge hemma utan kände att vi i alla fall kunde åka in och se om jag börjat öppna mig.
Min barnmorska och jag pratade om att jag vid minsta känning skulle hålla koll då mina andra förlossningar gått snabbt. Lika bra att kolla. Kanske är jag öppen 1cm, kanske 3, kanske 0. Men då vet jag i alla fall.

Dessutom ville jag så gärna ha bedövning denna gången. då måste jag komma in i tid eftersom det inte har hunnits med förut.

Vi ringde barnvakten och meddelade att vi kanske kommer behöva åka in idag. Men vi skulle i så fall ringa igen.
Därefter ringer vi förlossningen och berättar situationen. Inga regelbundnavärkar, ingen direkt smärta, ingen vattenavgång men en konstigt känsla i huvudet.
Tydligen hade dom jättelugnt på förlossningen så vi kunde i lugn och ro packa ner våra saker och komma in för en undersökning om vi ville.

Vi ringde barnvakten igen och berättade att vi skulle åka in eftersom det ändå var så lugnt på förlossningen men att vi troligtvis kommer hem igen efter jag blivit undersökt.
Stoffe går och hämtar bilen som är parkerad en bit bort, barnen vaknar och barnvakten kommer.
Jag betättar för barnen att vi ska in till doktorna och kolla min mage. Jag kan prata igenom värkarna som fortfarande inte gör särskillt ont. Jag tänker för mig själv att jag hoppas jag är öppen lite i alla fall. Annars är det sjukt pinsamt. Tänk om dom säger att jag inte är öppen något. Kanske ska vi vänta lite till hemma? Vi bestämmer oss alla fall för att åka in.
I bilen börjar det göra mer ont och när vi hoppar ut ur bilen vid KK får jag en värk som jag måste stanna och andas mig igenom.

När vi kommer in pratar vi med en BM och vi får ett rum. Jag går och kissar och ska bli undersökt. Jag berättar att jag önskar bedövning och hon lovar mig att hon ska ordna det direkt när hon undersökt mig.
Anledningen till att jag vill ha Epidural är att jag vill prova på den smärtlindringen. Jag klarar mig utan den, och det har jag gjort förut men jag ville prova denna gången.

Klockan är nu 08.15.
Dom onda värkarna som jag behöver andas mig igenom koncentrerat börjar runt 08.00 skulle jag säga.
Mina tankar när hon undersöker mig är : hoppas jag är öppen liiiite iaf!
Hon tittar upp på mig med en lite medlidande blick och säger: Tyvärr kommer du inte kunna få bedövning denna gången heller- du är öppen 9cm! (?!?!?).

Den chocken är inte att leka med. Jag fattar ingenting.
Tusen tankar far omkring i huvudet. Jag hade bara tänkt bli undersökt nu ju. Inte få bebis!
Stoffe fick kila ut och flytta bilen då vi inte hade parkerat den ordentligt på långtidsparkeringen och det börjar fyllas med folk i rummet.
Dom packar upp alla prylar, få på ctg för att se hjärtljud och sammandragningar och jag får sjukhuskappan.

Efter en stund får jag lustgas och 8.45 är tanken att hon ska ta hål på hinnan för att vattnet ska gå. Precis i samma ögonblick går vattnet av sig självt. 08.51 känner jag att jag måste krysta.
Jag tar i så in i bomben och känner hur öronen börjar tjuta. Allt runt omkring försvinner och den enda jag tänker under dessa minuterna är ” sluta inte krysta. bebisen måste ut, hur ont den än gör. Sluta inte krysta, sluta inte krysta!.
Barnmorskan frågar mig mitt i allt om jag fortfarande har en krystvärk eftersom jag måste samla kraft till nästa.
Jag tänker efter i en sekund och inser att jag krystar utan krystvärk. Då pausar jag. Pausen håller i sig i kanske tio sekunder innan nästa krystvärk kommer.
Pipet i öronen kommer tillbaka, allt blir blurrigt igen och jag tar i som om jag vore Hulken.
Ut flyger lilla prinsessan klockan 08.58….

Jag förstår inte vad som hänt och jag är chock. För en timme sidan hade jag bestämt att endast bli undersökt och poff sa det, så var HON här.

En helt galen förlossning på alla sätt. Efter fyra månader har jag fortfarande inte förstått det.

Vad som hände sedan kommer i nästa inlägg.

2755g
46cm lång
Lexie

IMG_1030



Kommentera


ett × 1 =