Nerver
Det börjar verkligen bli verklighet att jag snart kommer få gå igenom hemskheter! Givetvis är det helt sjukt bra också, men smärta är inte min grej. Försöker fokusera på att lille skutt faktist kommer vara hos oss snart men det överskuggas ganska kraftigt av att jag kommer lida i kroppen. Blä! Är verkligen inte vän med smärta. Känner mig nervös och har en konstant klump i magen när jag tänker på att det bara är 3 veckor kvar till BF idag. Trodde man skulle vilja att förlossningen kom nu. Att man skulle vara så trött på det att man bara längtade. Visst är jag trött på det- men jag längtar inte till själva förlossningen. Jag längtar till julen hehe.
Imorgon ska vi in på vändning och jag vore nästan tacksam om det blev kejsarsnitt. Trots att det inte heller är smärtfritt och man får lida en hel del av det också. Vet inte varför. För några dagar sedan var jag livrädd för tanken på kejsarsnitt. Men nu känner det som det bättre alternativet för mig. Knepigt hur man funkar. Det ska bli intressant att se hur lille skutt ligger. På ultraljudet på MVC kunde ju barnmorskan inte ens hitta en ryggrad. Men jag är inte orolig. Det kommer gå finfint imorgon. (En liiiiten liten procent i mig hoppas nästan att det inte går vända.. sjukt va? Bara för att få ett datum)
Det är en annan sådan sak som är jobbig. Jag tycker om att planera. Men att tänka att bebisen kommer någon gång mellan vecka 38 och vecka 43 för allt väldigt diffust. Jag kan ju inte förbereda mig mentalt för något som kan hända när som helst på 5 veckor. Så jobbigt…
mm jag förstår dig. Men ta ryggmärgsbedövningen. Fy fan vad gött det var när smärtan kom! Jag älskade min narkosläkare och jag sa det till honom med. Det gör sjukt ont att ha värkar, jag är ledsen, men ryggmärgsbedövning is the shit och det gör inte ett dugg ont att ta.
Du kommer säkert klara det galant Caro!:) I bland förvånar kroppen oss..
Jag hade ångest veckorna innan förlossningen, låg och grät om kvällarna för jag var rädd för smärtan.
När det väl var dags så klarade jag av det, smärtan var inte så hemsk som jag hade trott. Den var hanterbar. Efter förlossningen känner jag att jag vill göra det igen. Det var ju inget att vara rädd för.
Jag förstår hur du känner, för kände likadant. Det kommer att gå bra, är bara följa med kroppen och lyssna på barnmorskan. You can do it! =)
Förstår din nervositet, men det lustiga är att när man väl ligger där med värkar så går det av bara farten, visst det gör ont men man klarar det på något sätt ändå. Ja att inte veta NÄR det ska ske är jobbigt, jag minns att jag blev besviken varje morgon jag vaknade utan att jag hade ont, speciellt sista veckorna.
Kroppen vet vad den ska göra så det är bara att följa med.
Och lita på barnmorskorna, de vet vad de gör.
För mig var lustgasen min bästa vän, den gjorde det uthärdligt och sen gjorde eda:n det ännu bättre.
Kram