Detta är en blogg om vår resa i IVF-världen. Vi har försökt bli med barn sedan augusti 2009. Efter en utredning blev vi klassade som ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Vi har gjort 6 stycken IVF-försök där jag har varit gravid 3 gånger. Första gången förlorade vi vår dotter Edda i vecka 22, andra gången blev ett MA i vecka 10 och nu är jag äntligen gravid igen. BF är den 24 oktober 2016 och vi längtar efter lillebror så mycket.

Add Comment Register

Det finns hopp

Idag ställde jag klockan på 7:30. Det gäller att ringa vårdcentralen prick klockan 8 för att inte hamna långt bak i kön. Jag kom på tredje plats.

Sköterskan som svarade var förstående. Min läkare fanns på plats idag och jag blev så glad. Klockan 10 fick jag en tid.

Väl där så berättade jag om mina problem. Hon var tvungen att ta fram papper och penna för att hänga med. Det är så skönt att gå till henne för hon känner till min historik.

Hon tyckte också att det var helt galet att alla skickar mig till henne. För vad kan hon göra egentligen? Som tur var kunde hon gå in och läsa min journal. Men inte den från IVF-kliniken, så den fick jag berätta. Hon tyckte som alla andra att det borde vara den som behandlar mig som får hjälpa mig. Men hon hade också förståelse för att en IVF-klinik inte kan sjukskriva hur som helst. Inte gynakuten heller. Jag är i ett jobbigt läge just nu där jag inte har någon fast läkarkontakt som kan behandla mina problem.

Men hon hjälpte mig med 2 veckors sjukskrivning, medicin under denna tid samt ett återbesök sista dagen. För att jag inte skulle behöva känna mig övergiven. Hon får hjälpa mig så länge.

Jag bröt ihop två gånger. Först när jag berättade om bemötandet jag fått av sköterskan på IVF-kliniken igår. Sen när jag berättade om mina panikkänslor jag fått igår. Att jag inte orkade leva längre. Det tog hon på allvar. För så här ska man inte behöva bli behandlad. Jag vet många bloggare som skrivit om samma känsla när dem känt sig övergivna av vården. Det är helt sjukt att det ska behöva bli så. Fruktansvärt!!!

Så nu mår jag lite bättre. Jag har fortfarande ont. Men slipper alla måsten. Jag har fått tid på mig att bara vara och kunna andas. Slippa känna stress. Bara ta hand om mig själv. Jag lovade henne att försöka orka hitta på roliga saker också. Så det ska jag försöka. Jag har inget planerat i helgen. Kanske en långpromenad och fika om vädret tillåter. Hoppas!!!

Tack för allt ert fina stöd! ❤

image

2 reaktioner på ”Det finns hopp

  1. Du verkar ha en fantastisk familjeläkare!!
    Ett tips, även om jag inte vet hur det fungerar i andra landsting kan ju vara att ringa endometrioscentret och meddela att du kan komma med kort varsel om det skulle komma någon återbudstid (såklart om du kan med kort varsel).
    Hoppas allt löser sig nu så att du får må bra och fortsätta resan mot en liten!

  2. Så himla skönt att du har en förstående läkare på vårdcentralen i alla fall så att någon hjälper till. Det är hemskt att man ska behöva kämpa för att få hjälp när man mår som sämst. Sköterskans bemötande igår var verkligen inte alls ok. Även om hon inte tyckte det var deras sak så finns det andra sätt att bemöta en människa som söker hjälp. Jag hoppas du får komma till endometrioscentrum och gå riktigt hjälp snart!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *