Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Skönt

Vad skönt det känns att ha skrivit om det här. Nu behöver jag inte låtsas vara glad hela tiden, varken här eller ”på riktigt”. Jag är ju inte en sån bloggare som bara tar upp vissa saker. Om bloggen ska ha någon mening vill jag vara mig själv och inte censurera en massa. Självklart skriver jag inte precis allt, på samma sätt som att man inte säger precis allt till någon.Och självklart är jag glad också. Känner att jag måste poängtera det men det förstår man väl?!

Jag tänkte att jag kunde förklara lite om hur det posttraumatiska stressyndromet påverkar just mig, för det är väldigt olika från person till person. Det kan kanske också underlätta lite för både familj och vänner. När jag försöker förklara får jag inte fram så mycket. Det är dessutom inte så ofta som man faktiskt har tid att sitta ner med någon och prata igenom det.

På sidan internetmedicin.se står det så här om PTSD (och nu tar jag med det som passar mig):

Typ av händelse bakom PTSD:

  • Våld. Fysiskt våld. Angrepp. Svåra hotfulla situationer. Missbrukare och/eller psykotiska personer som hotat eller fysiskt angripit personen. Sexuella övergrepp.
  • Bevittnande av angrepp mot annan person.
  • Upplevelser av våld, sexuella övergrepp och smärtupplevelser i barndomen.

Tillstånd som medför ökad risk för PTSD:

  • Att leva under svår stress. Oförutsägbarhet i tillvaron. Att vara plågad och förföljd, till exempel genom mobbning. Att känna sig sviken och bedragen.
  • Barndomstrauman, särskilt långvariga.
  • Social miljö, som ger upphov till skam- och skuldkänslor, självförakt och stigmatisering.

Med tanke på det här är det inte särskilt konstigt att jag har fått PTSD men det är ändå svårt att ta in. Det är ändå skönt att ha fått diagnosen eftersom det förklarar så mycket. Speciellt att jag inte längre behöver se mig själv som en galning med alla mina konstiga (eller normala var de ju men det är svårt att tänka så helt plötsligt)  känslor och beteenden utan att det snarare är helt normalt.

Symtom vid PTSD:

  • Återupplevande av den traumatiska händelsen. Det här tar sig uttryck i: påträngande levande minnen av de olika traumasituationerna, vardagsupplevelser som fungerar som triggerfaktorer för minnena att dyka upp. Upplevelserna är starkt känsloladdade och kan vara av typ ”flash backs”, mardrömmar om händelsen, ångestfyllda uppvaknanden och störd sömn.
  • Undvikande av stimuli som associerar till traumat.
  • Försök att undvika tankar och känsloreaktioner som associerar till traumat = Undvikande av känsliga saker, situationer och personliga relationer eftersom de kan väcka de obehagliga känslor som ingår i PTSD. Dessa känslor kan förnimmas som ett ständigt hot. Känslorna kan vara aggressiva till sin karaktär, kan väcka avreaktionsbehov och eventuellt avreaktionshandling.
  • Minnesluckor för den traumatiska händelsen. Problem med minnet även för andra saker än traumat.
  • Överspändhet = Undvikande av nära emotionella band med andra personer, förlust av positiva känslor. Man ägnar sig endast åt rutinbetonade aktiviteter med föga engagemang. Ibland växlingar mellan oförmåga att uttrycka känslor och att drabbas av överflödande känslor, så att självkontrollen förloras och känsloutbrott utlöses. Oförmåga att känna och ge uttryck för den traumatiska händelsen. Sömnstörningar. Irritabilitet. Vredesutbrott och explosivitet. Överdriven vaksamhet och lättskrämdhet, som om faran är nära och som om personen lever under ständigt hot av att drabbas av det trauma som en gång utlöste PTSD. Uppgivenhet inför livet. Förlust av optimism och hopp.

För mig är många av dessa symptom väldigt jobbiga. Tyvärr, just på grund av att de är så jobbiga, stänger jag av ofta. Stänger av alla känslor och blir neutral vilket sker helt automatiskt. Det är också dessa ”avstängningar” som gör att jag fortfarande får minnesluckor. Det vill jag verkligen inte men så är det.. Det blir så nu också, när jag skriver och pratar om det.

För mig är det också två trauman, långvariga och med många olika traumatiserande situationer. Därför är det också många situationer som triggar minnen och framförallt känslor. Det räcker ibland att jag ser en gammal gubbe. Ett annat exempel är reklamen med ”farfars köttbullar”. Personer, speciellt en, i min och Patriks familj påminner mycket om farfar och jag mår fruktansvärt dåligt i dennes närhet. Men som vanligt försöker jag hålla god min. Det som händer då är att kroppen reagerar istället. Jag får ångest, hjärtklappning, ofta migrän, kallsvettas och så vidare. På arbeten känner jag att det kommer komma någon och skrämma mig, putta mig nerför en trappa, slå mig, säga något hemskt och så vidare. Jag har inte trott att mobbningen har påverkat mig så mycket men efter att psykologen har förklarat hur det fungerar kan jag också se sambandet. Jag är inte galen, det är normala reaktioner på onormala situationer. Det försöker jag banka in i huvudet.. Jag kan tycker att det är fruktansvärt obehagligt att sitta med ryggen mot en dörr till exempel, eller mot ett rum. Jag vill sitta så att jag har koll på hela rummet, annars får jag känslan av att någon ska komma och göra någonting hemskt. Jag har fortfarande ganska svårt att duscha och rosta bröd som jag skrev förut. Jag hatar när folk går förbi fönstret och hoppar ofta till.. När en gren svajar utanför fönstret hoppar jag till. När jag hoppar till är det inte bara att jag blir lite rädd. Jag blir mycket rädd, får hjärtklappning och ångest och känslan av att vara förföljd blir ännu starkare även om jag ser att det bara är en gren till exempel. Det är inte alls logiskt. Men det blir logiskt när man tar i beaktning allt det andra jag har skrivit om. Om någon petar mig på armen kan jag börja må så illa att jag nästan spyr. Jag blir illamående, får ångest och hjärtklappning. Min farfar höll mig ofta väldigt hårt runt armarna och min ”bästa vän” i högstadiet brukade roa sig med att hacka i armen. Jag kopplade ifrån då och därför kommer det tillbaka med sådan kraft nu istället, när jag inte alls är beredd.

Såklart medför det här att jag helst undviker situationer som jag vet eller tror kan sätta igång allt. Men väldigt ofta kan jag inte veta heller för det dyker ständigt upp nya situationer. Ett exempel var när jag gick i en trappa där det var öppet mellan trappstegen. Jag började få ångest men fattade inte alls varför. Ganska fort efter det kommer ännu en förträngd bild upp i huvudet av hur min farfar brukade ta tag i mina ben när jag gick upp för trappan hos dem. Han tog tag, drog ner mig så att jag satt på ett av trappstegen och tog tillfället i akt att ”kittlas” och ”leka” som betydde en helt annan sak.

Det går inte att undvika allt och jag vill heller inte leva så. Jag hoppas att det snart kommer bli bättre. För första gången känner jag att jag har fått en bra samtalskontakt som faktiskt tar mig på allvar. Jag har aldrig känt mig tagen på allvar förut. Ibland tror jag att hon ljuger eftersom det känns så overkligt. Likadant är det tyvärr med vänner och familj. Jag kan inte lita på det människor säger riktigt. Ibland går det bra men oftast känner jag att de hittar på, för att göra saker enklare.

Sömnstörningar stämmer också.. Jag drömmer ofta hemska mardrömmar och när det blir för mycket, för många nätter i rad, blir jag rädd för att sova. En period för flera år sedan var det så mycket att jag vägrade sova. Så lite förbättring har det i alla fall blivit.

Det mest sorgliga i allt är det symtom som innebär förlust av positiva känslor, förlust av hopp och uppgivenhet inför livet. I flera år har det varit det enda jag har känt, även om jag har låtsats må bra för andras skull. Nu kommer det dock fler och fler stunder när det inte är så, med Signe till exempel. Fortfarande känner jag att det säkert kommer vara så här resten av livet och då känns allt meningslöst. Men det går mycket i perioder nu. Största delen av tiden är jag neutral men de bra tillfällena blir fler. När det blir dåligt blir  det riktigt dåligt och det är mycket som kan sätta igång det. Jag själv kan sätta igång det genom att börja tänka på saker.

Allt det här har gjort att jag inte vet vem jag är riktigt. Ibland känner jag att jag kanske får korn på någonting men sen försvinner det. När jag är glad kan jag känna att det verkligen är så här det ska vara. När jag sen blir ledsen tänker och känner jag att jag bara lurar mig själv när jag är glad. Nu försöker jag jobba med och inse att båda får finnas där, utan att känna skuld eller skam. Som det är och har varit känner jag skuld för båda. När jag är glad fattar jag inte hur jag kan vara så dum i huvudet som mår dåligt så ofta och tvärtom. Det är väldigt motstridigt. Mitt egenvärde är inte högt men jag har börjat jobba på det också. Börjat göra saker för min egen skull även om jag känner mig som ett as när jag gör det. Kanske kommer den rätta känslan och tänket om jag fortsätter? Rent teoretiskt borde jag också ha rätt till att göra saker som får mig att må bra men ändå mår jag så dåligt när jag gör det. Också väldigt motstridigt för känslorna går emot teorin.

Livet är kort, ingenting i jämförelse med evigheten och universum. Mitt liv och alla andra människors liv på jorden är egentligen ingenting i jämförelse med någonting annat. Samtidigt som jag har försökt komma fram till vem jag är har jag försökt komma fram till vad meningen med allting är, och meningen med mitt liv. Det finns helt enkelt ingen mening. Ingenting betyder någonting. Därför ska jag försöka komma på min egen mening och vad jag vill med mitt liv. Vad det blir får vi se. Jag har som sagt bara påbörjat resan till att komma på vem jag är, vad jag vill och mår bra av.

Ja det var lite mer om det… Mycket svammel. Jag skriver mest för min egen skull men det är bara en bonus om någon mer kan bli hjälpt av det!



Taggar: , , ,

10

kommentarer på Skönt
  1. Magda skrev

    Starkt inlägg, vet inte vad jag ska skriva till dig om detta. Blir ledsen för att du varit utsatt och att det finns så många som måste gå igenom det du gått igenom då det finns alldeles för många ”fula gubbar och gummor ” här i världen.
    Hoppas du får den hjälp du behöver för att komma vidare och få hjälp att hantera känslorna som bara smyger sig på i tid oh otid.
    Massa Kramar

  2. Magda skrev

    tror det är staistiken som är knäpp, för enligt min är det idag 23 läsare igår var det över hundra och sån skillnad tror jag inte det är.

    masssa kramar igen (väldigt modigt och starkt att skriva om det såhär, har läst alla inlägg nu hade missat de tidigare förut.) KRAM

  3. Jenny skrev

    Jag visste ganska så mycket men vi var ju så små… En del saker berättade du själv men en del saker förstod jag ändå.. Att du inte hade det lätt i skolan, att du gjorde dig själv illa.
    Jag vet inget om din ”bästis” eller vad den personen utsatte dig för.
    Det är nog tur, för du anar inte hur illa till mods jag blir av att läsa allt det här.
    Skulle jag träffa någon av dina plågoandar vet jag inte vad jag skulle göra…

    Det känns så hemskt att du berövats på inte bara din barndom utan också dina minnen.
    Några av dom absolut bästa barnaminnen jag har är just från skålsjön…
    Våra skidutflykter, våra hästdrömmar, bada vid hawaii.
    Jag får helt enkelt hjälpa dig fylla i några av luckorna…
    För jag har många fina, varma, underbara minnen med dig <3

  4. heartan skrev

    STORA KRAMAR!
    Först: du är inte knäpp oavsett hur du känner – dina känslor är ju alltid dina och en reaktion på vad du varit med om. Och alla reagerar på sitt sätt, så tillåt dig vara 100% när du är glad och 100% ledsen när du är ledsen – utan att må dåligt av något av det.

    Skönt att du hittat någon som du känner tilltro till, det är så oerhört viktigt att man klickar med den som ska hjälpa en tillbaka på fötter igen. Känner att jag skulle vilja ta tag i din farfars fötter med i trappen, men för att dra omkull honom och läsa lusen av honom… (jaja, inte helt psykologriktigt kanske, men FAN att man kan utnyttja en liten tjej finns det INGET som ursäktar och jag blir så oerhört förbannad och ledsen att någon kan komma undan med sån´t och förstöra så mycket av någons liv innan det knappt börjat.)

    Det känns ändå skönt att du känner att du har fler bra dagar och din lilla ängel Signe är förhoppningsvis till stor hjälp för dig för att hitta meningen med livet; för allting betyder nånting och allt har en mening och meningen med livet är nog att göra det bästa av allt och när man väl ligger där på sin dödsbädd ska man kunna se tillbaka och skratta åt allt knas man hann med! ;-)

    Förresten, du har många läsare här som ständigt återkommer just till din blogg för att den är så öppen! Tack för det!

    Återigen – stora kramar!!! Ha en underbar helg!

  5. tultaliten skrev

    Min mamma visste men änmälde aldrig… jag har heller aldrig frågat henne varför hon inte gjorde nåt…

    Det är ju skönt att du äntligen har funnit en bra samtalskontakt som verkligen lyssnar på dig, vad just du har att berätta.

    Tack, din familj verkar med helt underbar, där har vi haft tur :)
    Önskar dig all lycka. Massa kramar

  6. Sandra skrev

    Vad bra att det känns skönt nu när du skrivit. Ta hand om dig och ha en riktigt, riktigt fin helg!

    Sv: Vad fint att du ska göra en egen bok till Signe. Det kommer hon säkert uppskatta när hon blir större :-)

    Det verkar tyvärr så krångligt med att låsa bloggen (de som läser måsta skapa ett googlekonto och registrera sig), men jag undersöker om det går att göra på något smidigare sätt. Jag återkommer…

  7. radovic skrev

    Att du ens känner att du vill skydda dina nära genom att inte berätta säger ju en hel del om problemet. Om det är någons tur att få läka sår så är det du. Resten av din familj och världen för den delen kommer bara tjäna på att ha en välfungerande Therese.

    Och visst är du modig. Det krävs mod för att vilja må bättre. ”Att hitta sin själ är lite som att stoppa handen i en toalett full av skit för att fiska upp en stor diamant”. Någon har sagt det men är det inte sant? Man blir skitig, det är inte trevligt men det är värt det.

    Jag vet inte varför vissa behöver gå igenom sådana saker. Men om man nu ska hitta något bra i det hela är det att du kommer ut med din historia och kanske kan inspirera andra i samma sits att gå vidare.

  8. sawiik skrev

    Så bra att det känns bra att få ha berättat allt. Det är skönt att kunna lägga saker bakom sig och fokusera på framtiden. Det är du värd!

    Svar: Vi verkar vara på bättringsvägen alla 3 nu. Håll tummarna!

    Jadå, jag är glad ändå trots allt jag varit med om. Men det kan ju även bero på att jag valt att inte dra ner mig själv i dem tankarna och att jag inte vet helt 100 vad jag varit med om.

    Det är min pappa som jag är osäker på. När han levde och jag bodde hos han så svor jag på att den dagen han väl gick bort så skulle jag gå till en psykolog och reda ut mina minnen. Men när han väl gick bort blev jag så ledsen att jag inte orkade göra det.

    Jag försöker istället vända allt jag varit med om till något bra- att jag blivit stark som person. Sen är jag tyvärr väldigt bra på att bryta ner andra. Jag gör det lite omedvetet men många av mina ex har sagt efteråt att jag är duktig på det. Så lite men har jag.

    Janne vet i alla fall om allt. Och det känner jag är viktigast. Han fick veta det ganska snart vi blev ihop. Lika bra kände jag för ibland kan jag spåra ur, speciellt om jag druckit. Och då är det bra att han vet varför. En del vänner vet lite om min barndom. Ingen av dem vet dock allt.

    Om jag skulle ta och berätta för släkt och vänner så vet jag inte om jag skulle kunna bo kvar här. Men det beror ju iofs på hur de tar det. Men innan dess måste jag själv veta sanningen, är bara rädd att jag blir ett nervvrak om jag gör det.

    Nu har jag yrat nog. Kram!

  9. sawiik skrev

    Förresten vad snygg din header är!

  10. Du är så stark som berättar. Som öppnar den tunga ryggsäcken och delar med dig. Det du varit med om är fruktansvärt!
    Skönt att du söker hjälp när det behövs. De som förstörde din barndom ska inte få tillåtelse att förstöta din framtid också.

    Många många kramar!


Kommentera


åtta − = 1