Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Vad övergrepp kan göra med en människa.

Det här är min, och bara min, berättelse. Jag delar med mig av den som ett steg i min bearbetnings- och tillfriskningsprocess.

Ursprungligen skrivet 28/4 2011.

Känsliga personer bör inte läsa denna text.

Tänk dig att du är 5-6 år gammal (eller strunta i det om du inte vill). Du sitter i din farfars knä. Han leker med dig men leken gör ont. Han kittlar dig men det kittlas inte. Det är vad han säger att han gör men i själva verket gör han någonting helt annat. Du är för liten för att förstå. Du tycker att det känns obehagligt. Dessa ”lekar” har kommit smygande. De började som riktiga lekar, roliga lekar, men har kanske under några år blivit någonting annat, någonting hemskt. Det har blivit normalt för du har kanske inte ens märkt när de ändrade karaktär. Eftersom vuxna nästan alltid är med under ”lekarna”, mamma, pappa eller farmor, tänker eller känner du att det inte kan vara farligt. Det har blivit normalt men det känns inte naturligt. Du är dock för liten för att förstå, för liten för att ens tänka med begrepp som naturligt eller normalt. Det är kanske bara en känsla som du har men som du inte kan beskriva. Du har växt upp så och vet inte så mycket annat, förutom att det gör ont. Det gör ont i kroppen och det gör ont i själen.

Detta hände mig. Samtidigt i lekis blev jag retad, vet inte om jag kan kalla det mobbad. Jag hade i alla fall fortfarande mina kompisar som stod på min sida och retade/mobbade tillbaka. Jag var ännu inte ensam. När jag sen skulle börja ettan hade vi flyttat till ett annat, mycket mindre ställe. Här blev jag retad med en gång. Jag pratade konstigt, hade glasögon, konstiga kläder och använde en konstig ryggsäck som jag var mycket stolt över själv, ja i sisådär en vecka kanske. Under låg- och mellanstadietiden försiggick mest en mobbning i form av utfrysning och namnkallning. Pojkarna höll på med helt andra saker ibland. De jagade mig för att trycka upp mig mot en vägg och försöka känna på bröst som ännu inte fanns där, men det är ju bara pojkars sätt fick jag höra. Det var inte trevliga saker jag blev kallad för och det var inga trevliga barn eller vuxna på den skolan. Jag var hemma en del, hade ont i magen och fejkade feber genom att hålla termometern under lampan eller i varmt vatten, vad som helst för att slippa gå iväg till helvetet.

Jag kunde inte säga någonting. De vuxna var med precis som under farfars ”lekar” och jag tänkte att det helt enkelt var så det var. En del människor har inte samma värde som andra. Jag var inte värd att få delta i de andra barnens gemenskap. Jag försökte hålla mig för mig själv och tyckte att det var skönt när ingen lade märke till mig på riktigt. När de bara låtsades att inte lägga märke till mig var det en helt annan sak. Samtidigt pågick förstås farfars övergrepp varje gång vi hälsade på dem och varje gång de hälsade på oss. De ökade i kraft ju äldre jag blev men ingen såg, ingen hörde, ingen förstod.

I högstadiet började helvetet på riktigt. Det jag trodde hade varit hemskt och jobbigt innan var ingenting mot nu. Farfar fortsatte att ”kittlas” längsmed benen och in mot underlivet allt hårdare.  Det kittlades ingenting. Det gjorde ont och jag fick ibland blåmärken, men det får ju barn så lätt ändå. Han ”kittlade” även på bröstkorgen och när jag började få riktiga bröst gjorde detta outhärdligt ont. Men tillbaka till högstadiet. Det var tre jävlar som var värst. Jonas, Per och Anders hette dem. Ja min farfar heter Ernst förresten, det får vara nog med att skydda andra nu. Hur som helst började mobbningen där också med fortsatt utfrysning. Efter ett tag fick jag fler och fler namn men jag var van med det. Jag brydde mig inte så mycket. Därför var det väl inte så roligt längre, de måste hitta på någonting mer. Jag vet inte hur allting började men att bli inlåst på toaletten var till exempel inte någonting som tillhörde ovanligheterna. Min så kallade bästa kompis kunde sitta och hacka mig i armen med en penna tills det började blöda. Detta skedde under lektioner men ingen vuxen brydde sig, eller orkade inte bry sig. Samma ”vän” slet en gång av en fingernagel men jag kommer inte ihåg hur det gick till, det är förträngt, långt inne i hjärnan någonstans ligger det förvarat. Jag blev knuffad, ibland ner för trappor, fick saker slängda efter mig. Ja, jag tror att bilden är ganska klar. Jag levde i terror men ingen brydde sig, det blev dessutom min vardag så jag vet inte riktigt hur mycket jag brydde mig heller. Jag var väl inte värd mer.

I takt med att jag blev äldre ökade som sagt övergreppen både i styrka och frekvens. Jag antar att min farfar insåg att jag snart skulle förstå att detta faktiskt var fel och därför började han hota mig. Om jag sa någonting skulle han inte bara döda mig utan också mamma. Jag var liten och ofantligt rädd för denna man som jag ändå hade lärt mig älska på något sätt. Det var förvirrande. Jag förstod ingenting och blev bara ännu mer introvert än tidigare. Alla tyckte att jag var så lugn. Jag kommer ihåg att många vuxna sa det som någonting positivt. Att jag var lugn och kanske koncentrerade mig på skolan, vad vet jag? Jag var faktiskt bra i skolan under den här tiden konstigt nog..

Vid 14 års ålder tog allt en vändning. Då fick det vara nog. Jag berättade och allt vändes upp och ner. Den här tiden är ännu mer suddig än vad min tidigare barndom är. Jag berättade på kvällen, dagen innan de skulle åka hem till mamma. Hon blev arg och sa att han är en hemsk människa och att hon alltid hade tyckt det. Kanske inte precis så men någonting liknande. Det märktes att hon inte var förvånad. Jag eller mamma sa ingenting då. Jag vet inte vad jag gjorde, förmodligen satt jag och gömde mig i mitt rum och hade panik, ville absolut inte berätta när de var kvar. Jag/vi skulle uppträda normalt. Jag skulle ändå krama min farmor och farfar hejdå och ytterligare en gång låta honom klämma på min rumpa, precis som han hade gjort varje gång så länge jag kan komma ihåg. Var det ingen som såg brukade han försöka föra in handen mellan benen. Efteråt funderar jag mycket på detta, vart var det lilla barnets (min) vilja och behov med i bilden? Det jag vet var att mamma sa att jag inte skulle ha tighta kläder på mig. När de hade åkt skulle vi berätta för pappa. Mamma började och jag kommer inte alls ihåg vad jag sa. Jag ville inte göra någon ledsen. Jag ville skydda alla, precis som jag alltid hade gjort. Efter att vi hade sagt någonting, vad det nu var, satt pappa tyst i sin fåtölj och sa nog inte så mycket på ett långt tag. Jag vet att han sa att han skulle hämta yxan och åka och hugga huvudet av honom. Han ringde för att prata med honom, jag vet dock inte när eller om det var i direkt samband med den här dagen, men då sa farfar att han hade gjort saker på grund av röster som han hade i sitt huvud som sa åt honom att han skulle göra så. Ett erkännande alltså.

Efter fick jag berätta för skolsköterskan om vad som hade hänt. Jag har för mig att det var så att hon skulle kunna anmäla detta men jag kommer inte riktigt ihåg. En utredning drogs igång med mindre trevliga polisförhör. Det var en äldre man som intervjuade mig och ville att jag skulle visa på ”kissan” (eller någonting liknande) hur farfar hade gjort. Jag var 14 år och satt helt utlämnad med en polis. Det var alltså inte en bra situation, speciellt inte med tanke på att även min farfar var polis så varför skulle jag ha något förtroende för honom? Bevisningen var tillräckligt stark för att en rättegång skulle kunna ske. Den flyttades dock fram och jag tror att vi fick vänta kanske ett år på den. Nu förnekade farfar allting men en granne till oss hade sett hur han tog på mig en gång när hon och hennes man var på väg hem. Hon hade sagt detta till sin man som sa att hon säkert såg fel. Därför sa hon ingenting tidigare. Vem tror att någon, speciellt familj, gör så mot ett barn? Hon var med i rättegången och hennes vittnesmål tillsammans med allt jag hade berättat, eller försökt berätta, ledde till en fällande dom. 50.000 i skadestånd. Det räckte till att köpa en ny soffa och att fly allting ett tag genom en resa med familjen. Den gamla soffan ville jag inte sitta i, det var där de flesta övergrepp hade skett.

I skolan fortsätter mobbningen. Min klassföreståndare föreslår, eller någon föreslår, att jag kanske skulle berätta om det som har hänt och varför jag har varit borta så mycket (jag blev apatisk under perioder). Kanske skulle mobbarna lugna ner sig? Förresten var det inte bara dessa tre killar och min ”bästa kompis” som var hemska utan de andra fortsatte med sin utfrysning. På något sätt berättade vi för klassen, jag kommer inte ihåg allt på grund av förträngning, de tre killarna satt och skrattade har jag för mig. Alltså blev det inte bättre alls. Det blev snarare tvärtom. De började kalla mig saker som hade med övergreppen att göra och eftersom vi läste spanska tillsammans var det väldigt roligt att göra om ord som ”por favor” till porrfarfar. För mig var det inte riktigt lika roligt… Ingen respekt. Ingen respekt någon endaste gång.

Jag stod inte ut längre. Jag ville bort, fly från minnen och fly från mobbingen. Jag flyttade därför tillbaka till min födelsestad Falun där jag gick klart senare halvan av 9:an. Jag har knappt några minnen alls härifrån. Jag trivdes inte för jag mådde skit hela tiden men jag tror inte att jag var lika utsatt för mobbing. Jag bodde först hos min syster, sedan hon min första pojkvän, sedan själv men det orkade jag inte med på grund av psykiska ”problem” och flyttade därför in hos en kompis ett tag. Jag började gymnasiet och mådde sämre än någonsin. Jag fick aldrig någon hjälp, om inte sömntabletter och att rita en teckning hos en psykolog räknas? Jag försökte ta livet av mig men slutade efter ett tag när jag tänkte på hur dåligt alla andra skulle må, att de säkert skulle anklaga sig själva. Min högsta önskan var dock att inte få leva. Jag längtade efter att få någon dödlig sjukdom, cancer önskade jag mest efter och tänkte att om jag verkligen, verkligen vill kanske det kommer. Jag var övertygad om att jag inte skulle leva till 20 års ålder så varför anstränga sig i skolan? Jag orkade helt enkelt inte. Jag var borta väldigt mycket. En stor anledning till det var också alla flashbacks jag fick, både från mobbningen och farfars övergrepp. Det kunde räcka med att stå och prata med en äldre man så var jag tvungen att åka hem och gömma mig. Jag grät och var apatisk om vartannat. Jag gömde mig i min lägenhet. Låg på golvet i mitt eget kiss för jag orkade inte ens gå på toaletten. Jag var rädd. Rädd för allting. Plötsliga rörelser fick mig att hoppa högt. Om det ringde på dörren fick jag panikångest, hämtade en kniv i köket om denne någon som ringde på dörren skulle försöka bryta sig in. Tänk om det var farfar? Han hade ju sagt att han skulle döda mig om jag berättade. Jag såg saker, inbillade mig saker. Jag kunde inte duscha normalt. Jag våga inte blunda så jag stod där med schampo rinnandes ned i ögonen. Det kunde komma någon. Det stod säkert någon bakom draperiet. Jag kunde inte rosta bröd för när brödskivorna hoppade upp höll jag på att få en hjärtattack. Jag kunde inte ha telefonen ikopplad för när det ringde kom samma panikångest.

Jag förstod ingenting. Jag måste vara galen. Fullständigt sinnessjuk var jag för ingen annan som jag kände höll på så här. Jag fortsatte skära mig i handlederna och andra ställen på kroppen för att känna någonting annat, någonting fysiskt men den distraktionen höll bara i sig några minuter, tills det slutade att göra ont. Av samma anledning slog jag hela handen i badrumsspegeln, dunkade huvudet hårt i väggen och gjorde en massa andra saker för att slippa tänka. Det var ett enda kaos i mig, i själen och i kroppen. Jag var övertygad om att jag var galen. Jag ville dö men kunde inte för mina skuld- och pliktkänslor gentemot min familj.

Jag klarade gymnasiet, som genom ett mirakel. Jag hade en lärare som faktiskt såg att jag mådde dåligt. Den första! Och på något sätt kom jag iväg till en psykolog och gick i kbt-behandling. Detta var till för att tänka på ett annat sätt. För mig betydde det då att allt trycktes undan ännu mer. Jag fick i alla fall praktiska råd som att jag skulle hålla i isbitar istället för att skära mig för det gjorde kanske också ont. Det hjälpte inte och kändes bara löjligt men jag lyckades hejda mina impulser att skada mig själv. Jag hade ett syfte för det då men jag vet inte alls nu vad det var. Hur som helst var mina minnen ännu mer förträngda och jag trodde ett tag att jag mådde bra, att jag var botad från min galenskap. Jag började plugga på högskolan vid 19-20 års ålder. Det var få lektioner och det mesta arbetet gjorde man hemma. Det passade mig bra, att slippa vara i skolan och slippa träffa människor. Jag var dock fortfarande lika paranoid och rädd men försökte förtränga, förtränga, förtränga.

Jag mådde egentligen fortfarande skit men fattade inte det. Jag försökte vara normal och umgicks med kompisar, vi festade mycket och nästan alltid drack jag för mycket. Saker kan komma upp när man är full och därför var det bättre att supa sig redlös. Jag började träna varje dag och åt mycket lite. Jag var tvungen att ha kontroll över någonting.

Högskoletiden gick då ändå alltså lite bättre. Jag kunde mycket lättare undvika de situationer som var jobbiga även om jag inte själv fattade att det var det jag gjorde. Utöver träning och mitt behov av att ha kontroll över vad jag åt blev jag också ett riktigt städfreak, ja pedant till och med. Jag diskade allt direkt efter att jag hade ätit och städade varje dag, ibland flera gånger om dagen. Allt skulle vara på sitt ställe och inte en dammtuss fick kika fram. Lister, element och kakelspringor skurades och skrubbades till perfektion. Skolan var det också samma sak med. Jag måste, måste, måste få högst betyg och pluggade väldigt mycket. Det är såklart bra att ha höga betyg men det gick till överdrift, det blev sjukligt istället.

Men sen träffade jag Patrik. Och jag blev kär, så kär som man kan bli tror jag! Jag kommer ihåg att han har sagt att han knappt vågade peta på någonting i min lägenhet eftersom allt var så prydligt. Alla de där kontrollbehoven minskades i alla fall ner efterhand och jag mådde tusen gånger bättre och kände verkligen att det var på riktigt. Vi var tillsammans väldigt mycket och flyttade ganska snabbt ihop. Eftersom jag mådde så bra på det sättet, tillsammans med honom, trodde jag att nu är det i alla fall bra, nu är jag inte galen längre.

Det var under ganska lång tid som allt kändes bra. Bra för mig var att inte ständigt befinna mig i känslomässigt kaos eller känslomässig dvala. Inte förens jag började praktisera på Länsstyrelsen sista terminen började det bli sämre igen. Då kom alla känslor från mobbningen i skolan tillbaka. Jag fick flashbacks hela tiden och mådde piss men förstod inte för allt i världen varför det blev så igen. Jag skulle ju inte vara galen längre, trodde att det var ett avslutat kapitel. Jag var dessutom gravid då och överlycklig över det men kunde inte må bra på grund av praktiken så allt blev väldigt motstridigt. Jag fick en enorm foglossning och blev sjukskriven men jobbade ändå. Jag måste ju göra bra ifrån mig, få högsta betyg, hinna klart innan barnet kommer. Hur skulle det annars bli? Efter att praktiken var avslutad (jag vill inte gå närmare in på allt som hände då) mådde jag bättre igen och det var ungefär en månad kvar till bf. De sista veckorna blev lugnet före nästa storm.

Efter 27 timmar med värkar kom lilla Signe till oss. Jag var så lycklig att jag grät glädjetårar när hon lades upp på mitt bröst och allt det onda försvann! BB-tiden var tyvärr inte så där alldeles underbar som man skulle kunna tro och lite olika komplikationer uppstod med amning och så vidare. Därför trodde jag att det var dessa saker som gjorde mig ”galen” (observera kännande) igen. Jag trodde att jag fick en förlossningsdepression men har kommit fram till att så var inte fallet, i alla fall inte enbart så. Allt det gamla, såväl kroppsminnen som ”reella” minnen kom över mig. En massa tankar om hur Signes uppväxt skulle bli och hur jag skulle vara som mamma bara rasade över mig samtidigt som det gamla. Jag ville och vill fortfarande inte att hon ska vara med om någonting liknande. Så iväg till bvc-psykolog för jag höll på att gå isär. Hon konstaterade dock ganska snabbt att det här hade med annat att göra. Nejdå sa jag, det där är jag klar med. Jag trodde på riktigt att jag hade bearbetat det men egentligen var det bara förträngt. Jag fick därför ta kontakt med den vuxenpsykiatriska mottagningen här istället och har träffat en mycket bra psykolog. Så nu kan man väl säga att vi är framme ungefär där jag befinner mig nu.

Jag behövde inte gå till henne så många gånger innan hon sa att jag förmodligen lider av kronisk PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, på grund av de två långdragna trauman som jag har varit med om. Hon liknar de känslomässiga konsekvenserna med de som brukar drabba krigsoffer vilket jag tycker är att ta i lite men får nog inse att det är så. Diagnosen är nu fastställd av läkare också och det innebär att det blir lättare att både prata om det och behandla det. Det största för mig med allt det här är att jag har fått höra och kanske börjat inse att jag inte är galen som har känt så här. Det är normala reaktioner på många hemska och onormala situationer. Fortfarande har jag svårt att känna att det är så för jag är ju inte som andra ”normala” människor. Men det kommer kanske, hoppas jag.

Idag är jag fortfarande paranoid. Jag tror att saker ska hända och ser ofta hemska scenarior framför mig.. Jag känner mig jagad, förföljd. Jag hatar fortfarande när det plingar på dörren och gillar inte brödrostar. Det låter kanske konstigt men allt som sker plötsligt, både ljud och rörelser, i situationer där jag känner mig utsatt eller osäker framkallar ångest. Personer som påminner om min farfar, vare sig det är till utseende eller beteende ger mig ångest. Jag hinner oftast inte märka det själv utan det kommer blixtsnabbt tillsammans med bilder och ”gamla” känslor. Det blir att jag återupplever det på något vis. Helt normalt säger min psykolog, helt vrickat tänker jag.

Att jag inte berättade någonting tidigare berodde som jag skrev förut på att jag inte vill göra någon illa eller göra någon annan som jag bryr mig om ledsen. För jag älskar ju min familj och då är det det sista man vill. Det sitter fortfarande kvar. Jag kan inte säga så jättemycket om vad jag egentligen känner och ofta vet jag inte ens vad det är jag känner. Jag blev en expert på att stänga av mig själv. I farfars knä kopplade jag helt bort mig själv efter ett tag, speciellt när han blev mer och mer hårdhänt. Jag satt där, som ett skal, men fanns liksom inte längre kvar i kroppen. Jag kände ingenting varken fysiskt eller psykiskt. Efteråt kunde jag ha ont men inte medans. Det är också det som har gjort att jag har enorma minnesluckor vilket jag tycker är lite sorgligt. Jag kan stänga av mig själv nu också och det sker per automatik. Därför har jag minnesluckor även efter allt. Det är otroligt mycket av mitt liv som är borta, eller undangömt.

Sen känner jag att jag måste förtydliga att det såklart har varit bra också! Utan min familj hade jag inte klarat mig.

Förutom paranoian och rädslan jag bär med mig har jag oerhört svårt att svika människor. Det kan vara så små saker som att gå och lägga mig när jag är trött men vet att det hade varit trevligt för andra om jag var uppe. Jag har oerhört svårt att lyssna in mina egna behov och min egen vilja. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag har för behov och allt det här har format mig så mycket att jag ofta inte ens vet vem jag är. Jag har stängt av mig själv så länge och mycket att det har blivit så. Det känns fruktansvärt jobbigt men tack vara min underbara sambo och psykolog har jag påbörjat resan mot att lära känna mig själv och kanske komma på vad jag vill, utan att ta hänsyn till alla andra hela tiden. Det kommer förmodligen ta många, många år.. På grund av det har det heller inte varit lätt att skriva dessa inlägg. Någon kanske blir ledsen. Eller jag vet att det kommer bli så.. Men då måste jag fortsätta tiga resten av livet i sådana fall. Det är kanske min tur också att få leva som jag vill? Ja jag vet inte… Bara det känns fruktansvärt svårt att skriva.

Hur som helst har jag nu valt att skriva det här för att jag dels känner att jag aldrig har kunnat få ur mig detta utan att känna att jag måste ursäkta mig själv eller skydda andra. Jag har också ganska ofta fått höra att jag måste sluta älta, sluta att vara så känslig. Men det är inte att älta när jag nu äntligen har börjat kunna prata om det ur mitt eget perspektiv. Jag har ju förträngt det mesta tidigare. Är det att älta? Jag tycker snarare att det är tvärtom. Dels skriver jag om det för att hjälpa andra, få andra att känna sig mindre ensamma för det värsta med allt det här är att jag har känt mig så fruktansvärt ensam. Jag hoppas också att någon kanske tänker till och kanske pratar med sina barn mer om detta. Ingen ska någonsin ha rätt att göra någonting mot en människa som inte känns okej, allra helst mot ett barn. Ett barn är så försvarslöst och vet inte vad som är bäst. Det räcker inte att säga ”akta dig för fula gubbar” eller ”ta inte emot godis från främlingar”. Den fula gubben eller gumman kan finnas i familjen också.. Men ett barn tänker inte så, ens familj är ens trygghet. Jag tänkte i alla fall inte så. Det blev som sagt normalt, jag trodde att det var så i de flesta familjer. Sen menar jag heller inte att man ska göra sina barn paranoida utan bara lära dem att de själva och andra ska respektera dem. Ingen ska ta den rätten ifrån ett barn.

Jag har inte tagit med allt såklart, det skulle bli för mycket. Det får räcka så här. Och som sagt har det inte bara varit jobbigt och hemskt under min uppväxt. Det har funnits många bra, glada och trevliga stunder. I allt hemskt och jobbigt har det också kommit någonting bra. Jag har träffat Patrik och vi har fått världens mest underbara dotter tillsammans. Kärleken till er är enorm och ni är min drivkraft!

Här finns mer info om ptsd, tyvärr står det mest om den akuta varianten och inte den kroniska:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/

http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1407

Föreningar som behöver stöd:

http://www.utnyttjad.se/

http://friends.se/blivanskapare/



Taggar: , , , , , , , ,

18

kommentarer på Vad övergrepp kan göra med en människa.
  1. radovic skrev

    Bra att den kom ut igen. Kändes som ett steg i åt fel håll att ta bort den. En dag kommer du uppskatta alla dessa skit-pusselbitar för att de kommer ha bidragit till att forma den stark och mångfasetterad människa. Men det är klart att det är lite väl mycket begärt att du ska känna så i det här skedet.

    Tycker du gör så himla rätt :)

  2. radovic skrev

    Ja, jag är ärlig :)

  3. mammatill3 skrev

    Jag förstår hur du känner… Jag har varit med om ngt liknande jag med. Inte riktigt samma som du men jag var oxå extremt utsatt som liten… Jag känner igen mig i mycket du skriver om och många minnen kommer fram. Jag som du har många år av mitt liv som har försvunnit. Jag hoppas för din skull att du slipper dina spöken en vacker dag.

    Många kramar från Mig :)

  4. Sara skrev

    Det är väldigt starkt av dig att berätta om det här. Rent ärligt så vet jag inte vad jag ska skriva till dig. Beklagar? Jag är ledsen? Det finns inget som jag kan skriva/säga som får dig att må bättre. Jag känner inte dig och du känner inte mig.
    Men jag tackar dig för att du har orkat dela med dig av det här, att dela med sig av en sån här sak kan vara bra för oss andra att läsa och förstå. Som du skrev, vi varnar våra barn för fula gubbar/tanter men dom kan samtidigt finnas i våra familjer. Jag mådde jättedåligt när jag läste det här så jag kan inte ens tänka mig hur dåligt du har mått under alla dessa år.

    Hoppas du får ett underbart liv med din man och dotter
    Många Kramar

  5. soon to be skrev

    Hej,

    Det är verkligen fruktansvärt att höra vad du gått igenom!! Jag anser mig själv mobbad när jag var liten men jag behövde aldrig utstå fysiskmobbig utan bara utfrysningar osv. Men det andra du har genomgått kan jag verkligen inte sätta mig in i! Hoppas att du en dag kan känna frid över det som hänt och att du kan lägga allt bakom dig. Min lillebror har utstått en hel del av det du beskriver, inte utav någon i vår familj utan av en pojkvän han hade…..Så jag vet hur du kan må, för jag har sett honom må så dåligt.

    Jag vet inte vad jag ska skriva men kände bara att jag ville skriva något!! Jag hatar mobbing och önskar man kunde göra något åt det. Men det ligger ju oftast hos föräldrarna, och barnen som mobbar mår ju inte bra själv oftast.

    Stora styrke kramar!!

  6. soon to be skrev

    Vet faktiskt inte om han har bearbetat klart det om jag ska vara ärlig, han säger det men ibland så lyser det igenom fasade men det är som du säger…Man ger sig för att klara av mer än vad man egentligen gör… Men Han får ta det i sin takt, tror han destruktiva beteende som kommer fram i bland kommer från övergreppen och att han faktiskt inte har släppt det fullt ut.

    Gälland mig så har jag nog bearbetat allt men jag hatar ju mobbning och skitsnack över allt annat. Jag blir hatisk när jag ens hör ordet. Vet inte vad jag skulle göra om någon av mina barn skulle vara det….Skulle vända upp och ner på hela skolan tror jag!!

    Ja jag ska på galan, tycker med det ska bli kul att ses. Ska du sova över??

    Kram

  7. Deer skrev

    Det är en sjuk, sjuk värld.

    Om det finns en himmel och ett helvete hoppas jag att din farfar hamnar där och brinner tillsammans med alla vidriga människor som behandlat dig illa!

    Stor kram

  8. Evelina skrev

    Fick tårar i ögonen när jag läste, otroligt starkt av dig att skriva detta inlägg! följer din blogg och måste säga att du verkar vara en helt fantastisk människa och mamma. Stora kramar

  9. Tack Evelina! Jag jobbar mycket på att verkligen ta in så snälla kommentarer som dina. Det värmer oerhört mycket! Kram

  10. linda skrev

    ett problem jag har är nog att jag tror att andra människor lever så perfekta liv. visst de har det tufft ibland, men på riktigt, de har inga stora problem här i livet. och varje gång jag motbevisas blir jag så förvånad, och uppriktigt ledsen för deras skull. det räcker väl med att jag haft det jobbigt?

    i ditt fall blir jag riktigt riktigt arg. att vi människor kan behandla våra egna på det sättet. det är långt ifrån ok.
    jag är imponerad av dig som skriver ut din berättelse på bloggen. det är så starkt! vill bara säga det egentligen. och skicka en kram. är glad att du träffat en bra psykolog som verkligen kan hjälpa. jag vet att det är svårt att hitta någon som verkligen kan hjälpa, som verkligen ger något.

    signe är världens finaste och ditt bevis på att det finns mycket fint i denna värld, också.

    KRAM

  11. Emma skrev

    Hej fina du,

    Tack för att du vågade dela med dig om vad du varit med om. Du är en av de där overkligt starka människorna, de vi andra inte kan mäta oss med, glöm aldrig det! Det är mycket i din beträttelse som upprör, inte bara själva övergreppen utan även hur du blev behandlad av omgivningen, särskilt de vuxna. Barnens enda hopp, det är förjävligt när de vuxna sviker. Kunde jag skulle jag utan att blinka ge din klasslärare en redig smäll på käften och skitungarna skulle jag hänga upp i ett träd tills de grät för att få komma ner.

    Om du var hr skulle du få en lång, varm KRAM!

    Lycka till i din behandling.

    /Emma

  12. Hej Linda! Tack så himla mycket. Allt snällt som ni skriver här betyder verkligen jättemycket för mig.

    Ja det är lätt att tro att alla andra har det så himla bra.. Man undrar hur det är egentligen och hur många det är som verkligen har det så. Fast för mig är ett perfekt liv ett ganska lugnt svenssonliv med villa, vovve och volvo. Man jobbar kanske 70-75%, grillar på helgerna, umgås med barnen men stöter så klart på ”vanliga” problem. Och mobbning tror jag tyvärr är ett vanligt problem.

    Sexuella övergrepp ska dock inte behöva vara det, inte mobbing heller såklart men då är det oftast barn som är dumma mot barn. I det andra fallet är det en vuxen som helt tar makten över barnet och det borde bara inte finnas. Jag hoppas kunna skydda Signe men hur ska man kunna ha kontroll jämt? Jag vill inte göra henne rädd.. Det är riktigt svårt. Men jag ska verkligen lära henne att hon är minst lika mycket värd som vuxna och hennes kropp är hennes och ingen annans.

    Signe är verkligen ett bevis på att det finns fint i denna värld. Jag har svårt att se så mycket annat men jag jobbar nu på det.

    Kram kram

  13. Emma: Tack så otroligt mycket! Jag vet inte riktigt vad jag ska svara för jag känner mig verkligen inte stark. Men jag hoppas kunna bli det och känna det själv.

    Ja nu så här i efterhand finns det väldigt mycket jag skulle vilja göra med alla också. Synd att det har gått så lång tid för annars hade jag utan att tveka dragit igång en utredning och rättegång.

    Jag blir så glad av din kommentar! Tack igen.

    Stor kram till dig med!

  14. heartan skrev

    Jo, tjejen du är stark! Mycket starkare än du själv kanske har modet att förstå nu, när du är mitt uppe i den här hemska känslomässiga karusellen igen. Men – du skriver om det, så otroligt öppet och bra. Så mycket av det du skriver känner jag igen! Och hur f-n kan de vuxna runtomkring bara se på??? Jag fick ju höra att jag BAD om det?! Hur i h-vete kan ett barn i lågstadiet be om att få kläderna avslitna och sönderslitna för att några killar som snart ska börja högstadiet vill klämma och pilla och känna?? Och jag vet att rastvakterna på min skola såg – flera gånger – och jag minns första gångerna jag såg dessa vakter komma. ”Min räddning!” Och besvikelsen när de inte sa ett ljud och bara gick förbi. När jag kom in på lärarexpeditionen och ville ringa mamma för att det var blod i trosorna så frågade de, som om inget hänt, om jag var sjuk????
    Jag gjorde precis som dig; hade en närvaro på max 2-3 dagar i veckan i skolan, drack lavemang för att simulera magsjuka, höll termometern mot lampan och en gång åt jag upp en febertermometer för att jag hört att man skulle dö om man fick i sig kvicksilvret. Jag grät när inget hände. Det var nog i tvåan.
    Men vet du, gumman… jag är 35 nu. Jag är orolig för hur det kommer att bli vid förlossningen, för jag är medveten om att det kan bli som för dig. Men innerst inne i mitt djupaste väsen vet jag att även om det blir så så är det något jag kommer igenom. För den här gången kommer det att vara mina minnen som jävlas – och inga andra människor.
    Och jag har bestämt mig för att hur jobbigt det än blir så kommer jag att ta mig igenom det med och komma ut som Stark, Modig och En sjuhelvetes till lejonmorsa.
    Mitt barn ska ALDRIG uppleva att någon fnyser bort något det säger – även om jag kommer att utses som den nojigaste morsan ever. Hade någon nojat för oss hade ju våra liv blivit helt annorlunda, eller hur?

    Risigt att straffet inte blev hårdare för gubbtjyven. Men nåt större straff får han nog, tids nog. Saker och ting brukar ju lösa sig på det sättet. *hoppas* Kanske nån sjuk jävel tar hand om honom på hemmet sen…

    Kramar och kramar igen till dig och din fina lilla prinsessa, och till din stora kärlek som verkar vara den som fört in lyckan i ditt liv igen! <3

  15. Anna skrev

    Så himla modigt av dig att berätta! Och så bra gjort. Har man blivit utsatt funkar man ju knäppt nog ofta så att man skäms och skuldbelägger sig själv. Att vara öppen om vad man varit med om kan nog hjälpa många andra i samma situation!!

  16. Anna: Jag svarar här för det gick inte att klicka på din länk/namn. Tack! Jag hoppas också på att det ska kunna hjälpa andra. Framförallt att man inte är ensam om det.

  17. Emelie skrev

    Jag vet inte vad jag ska skriva. Det sitter en klump i bröstet.
    Jävligt bra av dig att skriva det här. Du ska leva som du vill!

    Jag vill bara ta hem dig och krama dig. Kramas och gråta.

  18. va modig du är som skriver om detta…
    jag har inga aningar alls om hur du har haft det……..
    jag skickar en SKITSTOR KRAM till dig!!!
    du verkar vara en jättebra tjej och mamma.


Kommentera


+ tre = 12