Jag är en ensam mamma. Min yngsta son har lämnat mig och avslutat kontakten. P.g.a min stora sorg och min ensamhet. Så bor min son som är 32 år.
Varför är detta inte okej, om det nu skulle vara icke-okej.
Du ska inte belasta din son med din sorg så till den grad att han känner att han måste bo hos dig! Det är egoistiskt av dig, han ska få leva sitt eget liv nu!
Ingen verkar förstå att denna lösning handlar inte bara för mig, utan för min äldsta son. Det blev av ekonomiska skäl för hans del och för min del andra skäl.
Så det blev en bra lösning för oss båda.
Många kritiserar utan att ha fakta på bordet.
Faktum är att min son 32 år kanske vill bo hos mig?
Det är också praktiskt rent ekonomiskt.
Han kanske har eller haft svårt ekonomiskt och jag skyddar honom, för att jag är osjälvisk och tar hand om mina barn.
Jag tar hand om mina barn och jag blir kritiserad?
Ni drar upp gamla trådar och kritiserar mig om det. Ni medger inte det goda jag gör och då väljer ni att dra upp gamla historiker och kritiserar?
Ser ni själva vad ni gör?
Jag gör bra handlingar och ni gör allt för att vända på det och får det att låta som om jag gör något dåligt. Jag skyddar, räddar och hjälper.
För att en vuxen man inte ska behöva bo hemma för att trösta en gammal kvinna för att ett annat vuxet barn flyttat hemifrån.
Ibland kan det vara det enda rätta pga ekonomin men målet ska alltid vara att ens barn blir självständigt. Har sonen haft egen lägenhet och ett eget liv men förlorat lägenheten pga att han förlorat jobbet?
Inte så konstigt att storebror är på din sida. Han ville väl själv undvika att bli utsatt för det han såg dig göra mot lillebror. När man bevittnar mobbning har man ju två val - att protestera och därmed riskera att själv bli utsatt, eller att haka på mobbaren (du, alltså). Att storebror tog ditt parti skulle alltså kunna bero på rädsla.
Försöker förklara att min äldsta fick också stryk och han vill inte bryta kontakten. Vi har bra kontakt. Någon skrev också att han kanske är rädd för mig. Vilket inte stämmer. Han är 1.80 cm lång och har stora muskler.
Ts: Låter man sin äldsta son misshandla sin yngsta son, samt att man själv har misshandlat sina barn (ja, att få stryk som barn är misshandel!) så har man det inte bra och då är man en dysfunktion familj som borde fått hjälp av socialen då. Nu är det dock försent.
Kanske dysfunktionell en gång i tiden, men idag slår jag inte barnen. Min äldsta son fick stryk. Men vi har bra kontakt med varandra.
Vi har bra kontakt med varandra, jag och min äldsta son.
Ts: Fortfarande så är ni en dysfunktionell familj. Att du fortfarande inte förstår vad du gjorde bekräftar det bara mer.
Oavsett om man är 1.80 och har muskler eller 1.60 utan muskler så kan man vara lika rädd för en person, ex en förälder som misshandlade en som barn. Att man har muskler och är lång gör inte att man automatiskt inte är rädd.
Din son var inte 1,80 när han var barn. Och du svarar själv på varför han hade goda skäl att vara rädd.
Jag vill höra ytterligare om min äldsta sons ''rädsla'' över mig. Hur kan han vara rädd för mig? Tror han att jag skall slå honom, tänker ni?
Förstår ingenting.
Inte så vanligt. Beror väl på orsak. Kan ju finnas omständigheter som trasslar till saker i livet. Sjukdom, olycka, ekonomiska bekymmer, arbetslöshet etc.
Känner till folk i min omgivning som är 35-40 och bor hemma. Men det är mer som att dom hyr rum. Det städar, tvättar, lagar mat. Sköter sig själva i princip. Det är ju dessutom inte alla som har råd att köpa sig bostadsrätter eller möjlighet att få hyra. Pga av olika orsaker. Är det bättre att dom lever på gatan då? Tänker jag. Skälet beror på skulder och långtidsarbetslöshet varvat med sjukdom. Vem bryr sig egentligen? Är väl eran ensak. Och inte andras. Jag menar hade jag problem själv, tvingats in i en sådan situation. Hade jag skitit i vad folk tycker. Det är inte deras problem.
Många som svarat här, kanske fått hjälp ekonomiskt. Av päron dyl. Det är rätt handikappat med. Folk skulle dö, om det visste hur vanligt det här är i andra europeiska länder LOL. Där man också hjälper sina sjuka/åldrande föräldrar. Inget konstigt där.
Sverige kan kliva ner lite från sin höga häst, då detta kommet bli mycket mer vanligt inom en snar framtid även i Sverige. Pga av rådande bostadsproblematik. Samt en äldreomsorg som kommer vara nästintill icke existerande. Där allt fler kommer behöva vårda sina närmaste.
Om TS däremot inte har något legitimt skäl, så är det inte normalt. Om din son inte har några hinder, för att bo själv. Då är det inte acceptabelt..
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.