Jag är en ensam mamma. Min yngsta son har lämnat mig och avslutat kontakten. P.g.a min stora sorg och min ensamhet. Så bor min son som är 32 år.
Varför är detta inte okej, om det nu skulle vara icke-okej.
Försöker förklara att min äldsta fick också stryk och han vill inte bryta kontakten. Vi har bra kontakt. Någon skrev också att han kanske är rädd för mig. Vilket inte stämmer. Han är 1.80 cm lång och har stora muskler.
Ts: Låter man sin äldsta son misshandla sin yngsta son, samt att man själv har misshandlat sina barn (ja, att få stryk som barn är misshandel!) så har man det inte bra och då är man en dysfunktion familj som borde fått hjälp av socialen då. Nu är det dock försent.
Kanske dysfunktionell en gång i tiden, men idag slår jag inte barnen. Min äldsta son fick stryk. Men vi har bra kontakt med varandra.
Vi har bra kontakt med varandra, jag och min äldsta son.
Inte så vanligt. Beror väl på orsak. Kan ju finnas omständigheter som trasslar till saker i livet. Sjukdom, olycka, ekonomiska bekymmer, arbetslöshet etc.
Känner till folk i min omgivning som är 35-40 och bor hemma. Men det är mer som att dom hyr rum. Det städar, tvättar, lagar mat. Sköter sig själva i princip. Det är ju dessutom inte alla som har råd att köpa sig bostadsrätter eller möjlighet att få hyra. Pga av olika orsaker. Är det bättre att dom lever på gatan då? Tänker jag. Skälet beror på skulder och långtidsarbetslöshet varvat med sjukdom. Vem bryr sig egentligen? Är väl eran ensak. Och inte andras. Jag menar hade jag problem själv, tvingats in i en sådan situation. Hade jag skitit i vad folk tycker. Det är inte deras problem.
Många som svarat här, kanske fått hjälp ekonomiskt. Av päron dyl. Det är rätt handikappat med. Folk skulle dö, om det visste hur vanligt det här är i andra europeiska länder LOL. Där man också hjälper sina sjuka/åldrande föräldrar. Inget konstigt där.
Sverige kan kliva ner lite från sin höga häst, då detta kommet bli mycket mer vanligt inom en snar framtid även i Sverige. Pga av rådande bostadsproblematik. Samt en äldreomsorg som kommer vara nästintill icke existerande. Där allt fler kommer behöva vårda sina närmaste.
Om TS däremot inte har något legitimt skäl, så är det inte normalt. Om din son inte har några hinder, för att bo själv. Då är det inte acceptabelt..
Inte så vanligt. Beror väl på orsak. Kan ju finnas omständigheter som trasslar till saker i livet. Sjukdom, olycka, ekonomiska bekymmer, arbetslöshet etc.
Känner till folk i min omgivning som är 35-40 och bor hemma. Men det är mer som att dom hyr rum. Det städar, tvättar, lagar mat. Sköter sig själva i princip. Det är ju dessutom inte alla som har råd att köpa sig bostadsrätter eller möjlighet att få hyra. Pga av olika orsaker. Är det bättre att dom lever på gatan då? Tänker jag. Skälet beror på skulder och långtidsarbetslöshet varvat med sjukdom. Vem bryr sig egentligen? Är väl eran ensak. Och inte andras. Jag menar hade jag problem själv, tvingats in i en sådan situation. Hade jag skitit i vad folk tycker. Det är inte deras problem.
Många som svarat här, kanske fått hjälp ekonomiskt. Av päron dyl. Det är rätt handikappat med. Folk skulle dö, om det visste hur vanligt det här är i andra europeiska länder LOL. Där man också hjälper sina sjuka/åldrande föräldrar. Inget konstigt där.
Sverige kan kliva ner lite från sin höga häst, då detta kommet bli mycket mer vanligt inom en snar framtid även i Sverige. Pga av rådande bostadsproblematik. Samt en äldreomsorg som kommer vara nästintill icke existerande. Där allt fler kommer behöva vårda sina närmaste.
Om TS däremot inte har något legitimt skäl, så är det inte normalt. Om din son inte har några hinder, för att bo själv. Då är det inte acceptabelt..
Vadå bor hemma, var ska man annars bo? Hemlös kan man ju också vara såklart, är det att föredra?
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Du kan inte bo ensam för att dina grannar skulle tycka att det är konstigt?
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Nyfiken fråga till TS:
Vad är anledningen till att du aldrig i någon av dina trådar överhuvudtaget bemött mina (eller någon annans) argument om att det inte är utövaren av våld som bedömer offrets följder av det?
Du har hela tiden envist hävdat att det är sonen som gör fel och att eftersom ditt svineri nu hör till det förgångna, har du rätt att anse att det är han som gör fel - Och konsekvent vägrat att ens svara de som hintat om att han borde få bestämma över sitt eget mående.
Uppenbarligen tänker du inte svara på varför du har bestämmanderätt över hans psyke men kan du svara på varför du inte kan besvara inläggen som ifrågasätter det? Hur kan du tycka att misshandlaren ska bestämma över offrets psyke och mående?
Om du inte svarar på varför du inte ens kan prata om det, tar jag för givet att du är så slut som du framställer dig och värderar dig därefter.
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden.
Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Köra TS hur tänker du din framtid? Din framtid och din äldste sons framtid? Vi gör olika val i livet utifrån vad man klarar just då. Saker har tydligen hänt i ditt och sönernas liv som gjort att livet nu ser ut som det gör. Din är 32, gissar att du är drygt 50 år själv.
Hur skull du vilja att hans liv ser ut när han är dryg 50 år? Vill du att han ska bo kvar med dig ditt liv ut.
Har han uttryckt uttryckt önskemål om partner, om att få bli pappa. Vill du ha barnbarn?
Allt jag skriver är störd och sjukt. Hela tiden. Det är normalt att en kvinna är rädd och är rädd om sig. Jag kan inte bo ensam, eftersom mina grannar kan komma att förstå att jag är en ensam kvinna. Jag har blivit mycket rädd och då har min son ställt upp.
Så med andra ord, har detta ingenting som handlar om att det är fel någonstans.
Om du inte svarar på varför du inte ens kan prata om det, tar jag för givet att du är så slut som du framställer dig och värderar dig därefter.