• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Petrova
    auo skrev 2011-01-09 14:47:55 följande:
    www.bfa.se/images/stories/kostnader/kostnad%2...
    www.alc-adoption.se/kostar.shtml
    www.bvadopt.se/scripts/foreadoptionen.asp?ids...
    Kostnad och bidragKostnaden för att adoptera ett barn ligger mellan 80 000 och 190 000 kronor, beroende på resans längd och hur länge man måste stanna i landet när man hämtar barnet.
    Den som adopterar ett utländskt barn kan få bidrag för kostnaderna med 40 000 kronor. Ansökan görs hos försäkringskassan inom ett år efter att adoptionsbeslutet blivit gällande i Sverige.
    Om man adopterar genom Sveriges största organisation (Adoptionscentrum) så stämmer det inte att det skulle vara billigast att adoptera från Afrika och Asien. Det skiljer sig mycket mellan olika länder inom världsdelarna. Kenya, Colombia (privata barnhem) och Sydkorea är några typiskt dyra länder. Estland är ett av de billigare länderna.

    Det är många andra saker som styr valet av land, kostnaden är bara en liten del.

    För det första så måste de som vill adoptera stämma in på landets krav. Vissa länder kräver att man ska ha varit gifta i tre år, andra länder kräver bara att man är gifta. Vissa länder kräver att man inte är överviktig. Osv.

    När man har kollat på alla kraven så har listan på möjliga länder minskat från 19 till kanske fem. Det är inte alls säker att något europeiskt land finns med bland de fem!

    Man måste stå i kö, ofta i flera år, innan man får adoptera. Man köar till varje land för sig. Det som i slutändan avgör vilket land man adopterar från är ofta vilket land man först kommer fram i kön till.

    De barn som adopteras från Europa har ofta romskt ursprung. Det betyder att de absolut inte ser ut som biologiska barn till ett blont svenskt par! Så du kan nog glömma det där med att man kan välja att adoptera barn som är lika en själv. Det är för övrigt inte tillåtet att ha det önskemålet när man ger sig in i adoptionen, men det är en annan fråga.

    De barn som adopteras inom Sverige kan också ha vilken hudfärg som helst, det bor ju en massa olika människor här! Men det är jätteovanligt att barn som föds i Sverige lämnas för adoption. Man kan inte bestämma sig för att man vill ha ett barn som är fött i Sverige för det finns ingen sådan kö man kan ställa sig i. Men vissa som väntar på att få adoptera från andra länder blir kontaktade av sociala med frågan om de kan tänka sig att adoptera ett visst svenskt barn.

    Det där med adoptionsbidraget... Bidraget är samma oavsett var man adopterar ifrån, så man kan säga att alla adoptioner är 40 000 kr "billigare" än vad organisationerna säger. MEN man måste ligga ute med de pengarna (t ex låna dem från banken) tills adoptionen är klar. De få som adopterar inom Sverige har i princip inga kostnader för sin adoption, så de får heller inte något bidrag.

    Jag förstår att du har blivit engagerad i den här diskussionen eftersom du ser ett barn med annan hudfärg växa upp i Sverige och känna sig rotlöst.

    Jag tror att det kan bli knepigt att stödja barnet om man har din inställning att det är något fel med att barnet finns här. För om du tänker efter. Du skriver att du skulle inte själv ta hit ett barn med annorlunda utseende. Men det är ju det din styvsyster har gjort när hon födde barnet! Är det ett misstag att det här barnet föddes här? Nej men det kan det väl inte vara! Det är ju ett perfekt litet barn som inte borde vara någon annanstans i världen, eller hur?! Precis som alla adopterade barn oavsett utseende är perfekta och inte hör hemma någon annanstans än här. Om du utgår från den tanken istället så borde det bli mycket mer naturligt att stötta barnet får då är du ju positiv till att han finns, även i dina åsikter (jag gissar att du är positiv till honom i ditt hjärta, men i dina åsikter är du just nu negativ).
  • Vimsa2
    auo skrev 2011-01-09 13:35:47 följande:
    jag har inte läst nu hela tråden men personligt är jag emot att adoptera från asian africa eller nån annan landet .tycker att eftersom vi bor i europa är det bättre att adoptera rund om oss . man måste tänka på barnet med . den kommer från annat land annan kultur vilket är inte alls lik till oss . visst tänker vi att när vi adopterar från dom främmande kultur och länder att vi hjälper barnen men många fall är det inte alls ju så . först är det att barnen märker att varför ser mina föräldrar annarlunda  ut ? sen att varför mina bio mamma ville inte ha mig . och hela uppväxt kommer oftast påverka . såklart finns ju sånna familjer med att det finns inget skilnad . men jag tänker att dom vem inte har kunnat får eget barn och sen häntar från dom länder då går ju hela ilska och allt annat eländet över på barnen med ju . vissligen är det ju mycket billigare att adoptera från dessa länder . men jag tycker att man ska tänka på barnen med . dom kommer inte förstå vad som på går först och sen när dom har fått vetta att dom är adopterade  då när dom söker sina rötter känner dom så främmande i sin eget påbörjan . jag ser på min styvsysters familj . visst hennes unge är inte adopterad men ungens pappa kommer från afrika och är inte med på bilden . det var länge när han hade identitets kris eftersom han fattade inte varför alla var vita och han svart . han har inte set sin pappas kultur eller pappas sida av släkt . och då ser man hur svårt är det ju . viss vi försöker ju förklara men ibland ingår till barnens hjärna bara en dela av detta . och då kommer dom problem som att varför är inte jag samma som alla andra . varför tittar alla mig konstigt ? vad är det vad pågår ? varför är jag ens här ? .. 

    p.s ja visst tycker att adoption är bra men man ska se oxå att ta första möjligheten att försöka hjälpa från sin eget land eller grannländers barn .

      jag har inget emot att folk adopterar från asian eller nån annan land . men det skulle inte jag personligen göra . jag har sett hur svårt är det i längden . jag vet att först i början är det allt så fint och vackert men sen då ???  
    Tillåt mig att småle.. Jag tror inte att du är speciellt insatt i adoptioner även om du kan klippa in länkar ang detta... För det första så adopterar man inte för att hjälpa barn! Som det ser ut idag så står det 2 föräldrapar och "sliter" i varje friskt litet barn, oavsett om de bor på barnhem i Polen eller Kina. Därför är det flera års väntetid att få adoptera. Det är inte så att man väljer land och sedan pekar ut ett gulligt barn på ett fotografi!  Man "passar" inte alltid in i de olika länder krav, saker som sätter stopp är tex antal barn som redan finns i familjen, inkomst, pengar på banken, utbildningslängd och BMI. Som du nu förstår är det inte alltid de föräldrar som önskar barn som väljer land utan man får ta det land man passar in i kraven på om man vill bli förälder!! Något som är positivt med att det är brist på friskta små barn som är klara för adoption, är att fler och fler föräldrar blir öppna för att ta emot ett barn med special needs (tex läpp o gomspalt, hjärtfel, ålder osv), de barnen hade inte så stor chans att få föräldrar för några år sedan när det var "överskott" på adoptionsklara barn. Så att rekomendera att de som önskar att adoptera barn ska "hjälpa" grannländer är inte så påläst.
  • Pigeon
    Petrova skrev 2011-01-08 23:54:58 följande:
    TS, jag vet inte om du fortfarande läser i tråden.

    Jag har läst de första 15 sidorna ungefär, och reagerar över en sak. Det verkar som att du, precis som du skriver, har utsatts för otroligt mycket rasistisk mobbing. Men det verkar också som att du har dukat under för mobbingen och börjat mobba dig själv?

    Tänk lite på vad du har för idéer och åsikter om det här med att vara helt svensk. Det är en hel massa idéer som är till din egen nackdel! Gå igenom dina tankar en och en, våga prata med någon, testa dem mot oss här. Inse att du har "lärt dig" en massa saker som kanske är sanningar där du kommer ifrån, men som är helt fel på andra ställen. Om någon i "mina kretsar" (i en större stad, bland folk som har pluggat vidare och anser sig vara internationella, gillar att resa, har kollegor från andra länder osv) skulle börja prata rasistiskt så skulle det uppfattas som väldigt pinsamt och personen skulle stöta på en vägg av förfärade motargument.

    Många skulle nog inte ens förstå varför du blir sårad av att uppfattas som invandrare apropå detta med att bli tilltalad på engelska. Jag har tänkt efter och förstår att du känner dig "underkänd" som svensk när det händer.  Samtidigt, den som tilltalar dig på engelska gör det för att vara öppen och tillmötesgående. Jag är själv van vid att unga killar med asiatiskt utseende är utbytesstudenter som bara kan engelska. Sedan att det blir så fel för dig, det är ett tecken på att du mår dåligt och inte på att du inte är en del av samhället!

    Jag tror att du skulle tjäna mycket på att inte tänka på samhället som en klubb där man antingen är med eller står utanför. Det kan säkert vara så på en mindre ort, visst! Men i en större stad finns massor av lager av olika grupper och ingen kan vara med i HELA det samhället. Det viktiga är att man känner att man hör till någonstans! Att man kanske har en eller ett par vänner, går en utbildning eller arbetar på en arbetsplats där man kan vara hyfsat sig själv och känner sig som en del av gemenskapen, har någon "hobby"/sport som man delar med andra, har föräldrar/släktingar och när man blir äldre träffar någon att älska och kanske bilda familj med... Sedan ska man så klart hänga med vad som händer i samhället och rösta osv och då är det ju bra att kunna hyfsad svenska. Men för min del så är det så mitt deltagande i samhället ser ut, alltså relationer, jobb och intressen av olika slag.

    Jag hoppas verkligen att du ger dig själv chansen att bygga upp tillräckligt många relationer för att du ska slippa känna dig som en outsider! Jag skulle absolut råda dig att flytta och börja gå och prata med någon om hur du mår, speciellt eftersom man är ensam i början när man har flyttat. Det räcker att man pratar norrländska för att man ska uppfattas som att man kommer utifrån i södra Sverige, vilket man också gör, och alltid få frågor om det (egen erfarenhet!) Lycka till med allt och glöm inte bort att du är jätteung och har hela livet framför dig! Tänk om du kunde se tillbaka på ditt liv när du är en 90-årig svensk gubbe, och säga att den första fjärdedelen mådde jag dåligt men tänk vad bra resten blev!
    Otroligt bra skrivet!
  • piapiapia
    Sally skrev 2011-01-08 15:39:38 följande:
    Jag vill tillägga att Stockholm eller Gbg är säkert otroligt mycket bättre för dig än ett litet samhälle, och det finns förstås många olika ursprung här (jag bor i Stockholm), men Stockholm har en ganska stor bit kvar för att nå det etnicitetsdiversitet i de ovan nämnda städer runtom i världen.
    Jag satt precis och tänkte samma sak. Är uppväxt i Malmö och där har jag aldrig behövt känna utanförskap p.g.a. mitt utseende.

    Jag var absolut inte önskad. Min biologiska mamma träffade en ny man efter hon blivit änka. Hon blev gravid och då stack han. Hon hade redan 7 barn sen innan och de äldsta barnen bestämde då att de inte ville ha mig som nytt syskon. Det bestämdes väldigt snabbt och jag var bara 7 veckor när jag kom till mina föräldrar i Sverige.
    Jag kan inte känna att detta påverkar mig alls. Jag har ju haft och växt upp med två underbara föräldrar som älskar mig. Det finns inga andra föräldrar. Jag var ju önskad av dem.

    Sen kan jag nog tänka mig att det gör stor skillnad hur gammal man var när man kom hit.

    Jag måste säga att jag är väldigt ledsen för din skull att du har kännt och fortfarande känner som du gör. Jag tror också att du måste börja röra på dig. Ut i världen eller till en större stad.
  • chileida
    Saturos skrev 2010-12-31 13:52:16 följande:
    Jag är inte så säker på att mitt liv varit sämre om jag levt i mitt hemland i något barnhem. Då hade jag i alla fall sluppit rasismen och jag hade inte haft en identiteskris på samma sätt.

    Men det största problemet för mig nu är att jag vet att min egna mamma brydde sig så lite om mig att hon slängde mig i en soptunna. Man undrar ju varför jag överhuvudtaget existerar när jag bara var ett misstag och behandlades som skräp redan som bebis.
    Hur vet du att det var din mamma som slängde dig i sopptunnan??????

    Har du funderat på att någon kanske tog dig ifrån henne och lämnade dig där.
    Hon kanske var jagad och gömde dig där så ingen skulle kunna ta dig.
    Allting är inte svart eller vitt. 

    Åk tillbaka till ditt hemland och kolla hur de har det där. Det gjorde jag och då inser man hur svensk man egentligen är och hur jäkligt man skulle kunna haft det. 
  • elsa77
    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...
    Har inte läst denna tråd utan bara vad TS skriver..

    Jag bara funderar på om det kan vara en annan tanke bakom en papperskorg,, Text, så kan det vara en skyddad plats om det är en "hel" papperskorg där tex inte hundar kommer åt barnet.. eller bilar/mopeder kan köra på.. 
    Var fanns denna papperskorg var det på en stor trafikerad gata eller i närheten av en plats där det rör sig folk som kan tänka sig höra ett barnskrik,, Där det rör sig folk hela tiden på dygnet..

    Tror abslout inte att man ska stirra sig blind på papperskorgen, den kan var noga utvald för att du skulle hittas fort!!
    Ofta är det ju olagligt att lämna bort barn, så det måste ju göras i smyg.. 
  • thestarlight

    Jag är med adopterad ifrån korea. mina känslor och tankar om att vara adopterad har ändrats fram och tillbaka genom åren. jag kan självklart inte veta hur det känns att leva med sina bioligiska föräldrar.
    utseendet på det barn som blir adopterad tror inte jag har någon större skillnad, känslan att inte ens föräldrar inte är de biologiska finns ändå där.
    med mitt asiatiska utseende kan jag inte smälta in bland ett gäng svenskar och låtsas vara "en av dom" men jag har aldrig haft något behov av det heller. jag har aldrig skämts för att jag inte ser ut som en svensson.

    ett tag funderade jag över vad som kan vara bra med adoption. alla adopterade barn är ju jätte önskade av sina adoptivföräldrar.
    sen så finns det ju självklart många anledningar till varför ett barn blir lämnat av sina biologiska föräldrar.
    ett barn som blir bortadopterat i högre ålder tex på grund av att det är fattigt, att en förälder dör, det kan säkert bli en "räddning" för dom att bli bortadopterade och en få en bättre chans att klara av livet.
    men de barn som är oönskade redan innan de blir "tillverkade" vet jag inte hur jag ska ställa mig till. det kanske är jätte fel och dumt av mig att tycka att abort vore bättre för barnet.

  • Vildrosen

    Nog tycker jag man blir itutad en massa negativa risker när man ska adoptera. Men jag tycker ändå att det handlar väldigt mycket om att så klart älska barnet som sitt eget, vara öppen för alla barnets frågor och funderingar om ursprung, samt att faktiskt förmedla en positiv syn på livet. Du skulle ju kunna jobba på att ändra dina tankar om att "bara vara skräp värd och att det inte var medningen att du skulle födas", till ett positivt perspektiv istället, såsom: Det är fantastiskt att jag finns trots omständigehterna, tänk vilken otrolig tur jag haft, det var meningen att jag skulle bli funnen. Och vad min biologiska mor känner (vilket du inte vet du kanske har ett stort värde i hennes liv och hon kanske alltid hoppas att du lever och mr bra) är faktiskt ointressant, även OM hon nu skulle se dig som skräp (vilket jag inte tror) för hon är ändå bara en människa av alla på hela jorden så varför ska hennes ev negativa tankar göra ditt liv surt, hon födde dig ju". ha som ett ppositivt mantra: Jag lever! Det var medningen! Jag hade tur! och jag ska göra det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar och se framåt! Tänk som en idrottsstjärna.
    Och jag tycker inte man kan komma och säga att det är lätt för mig att säga som inte är adopterad. Alla har vi ju våra sorger i livet och det gäller hela tiden att kämpa med sig själv att se tillvaron positivt. Att lära sig att se livet från den ljusa sidan och se möjligheterna. Det känns som du hamnat i en negativ spiral.

  • Vildrosen

    Mer om papperskorgen. Jag är övertygad om att hon valde den med omsorg för att du skulle överleva. Och om man lämnar sitt barn är det för att man känner sig tvungen på ett eller annat sätt, eller att man har någon form av födseldepresion så att man inte kan tänka klart. Då är det ju inte den frisk mammans fel, det är därför det är lindrigare straff vid barnadråp än vid mord-för att kvinnan själv faktiskt också är ett offer och inte antas göra det i sina fulla sinnens närvaro. Hon gjorde inte abort och hon dödade sig inte direkt-Alltså hon ville att du skulle överleva. Och nu, fokusera på alla som älskar dig, även om de inte fött dig.

  • jonte

    Några reflektioner utan att vara adopterad själv.

    Många biologiskt födda svenskar är deprimerade och har identitets/ livskriser,

    Detsamma gäller mobbing, hur många får inte höra, benrangel, fetto, glasögonorm eller ännu värre.

    Hur stor del av Sveriges befolkning är "ursvensk" ? I stockholm en vardag är det fler som inte ser ut som "svenskar" enligt "normen" än tvärtom.

    Jag tror personligen att kombinationen av att ha kommit till en liten ort för såpass länge sedan har försvårat rasismen du känt av. Vi hade killar med ursprung i asien, indien och latinamerika i skolan i mitten på 80-talet och det var inte mobbade ett dugg, till skillnad från ett antal svenskar med avvikande utseende. Antagligen var det lättare för dem då fler inte såg "svenska" ut.

    Jag tror att problemet oftast ligger mer på individnivå än ursprungsnivå. Jag baserar detta på flera adopterade vänner från skolan, liksom min morbror som adopterades tidigare än du.

    Vill avsluta med att säga att utseende/ ursprung knappast har med att göra om du är svensk eller inte. Är man medborgare, pratar språket och känner sig stolt över att vara svensk så är man också svensk!

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.