Börjar jag få en medelålderskris? Rädd för döden

Hej,

Är en man, 38 år. Har senaste månaderna grubblat mycket på livet och ens existens. Gått och blivit väldigt rädd för döden. Eller framförallt just biten med att sluta existera. Vårt medvetande skapas av vår hjärna, och när den slutar fungera tar det slut. När man läser om andra som är rädda för döden så är det absolut vanligaste svaret "Men du slutar existera så du kommer inte veta om att du är död ändå, du är bara borta". Men det är just det som skrämmer mig, att sluta existera. Jag är förälder, att bara vara borta helt plötsligt, utan någon vetskap om att jag eller mina barn ens existerat skrämmer mig. Och att det kan hända på tusentals olika sätt förutom den naturliga vägen. Läste om en pappa häromdagen som föll ihop och dog när han borstade tänderna med sin dotter. Plötslig blödning i hjärnan.

Dessutom är jag väldigt orolig för vad som skulle hända med mina barn om man plötsligt dog, i en olycka, hjärtattack eller liknande. Gått och tecknat ordentlig livförsäkring etc.

Tänker även mycket på vad fasen man gör med livet egentligen. Om man får leva till ålderns höst så har jag kanske 25-30 bra år kvar i livet. Och vad gör man? Man sitter fast i något ekorrhjul med några veckor ledigt om året.

Någon som känner igen sig? Är dessa tankar "normala"?

Mrs Moneybags skrev 2024-04-25 09:33:34 följande:

Jag förstår dig. Jag är dock en person som tror på ett liv efter (och före) jordelivet. Ändå tänker jag att om det inte är så - om jag har fel - så lider man ju inte av det. Du behöver inte lida om ditt medvetande släcks, utan då är man ju helt borta på alla plan.

Jag tänker som du att det inte är så många goda år kvar. Jag är 53 och tänker -mig att jag bara kan räkna med kanske 15-20 aktiva år till. Efter 70-75 blir många skröpliga (även om det finns många pigga 80+are också).

På ett sätt kan det vara en bra katalysator, en känsla som sätter igång en och pushar en till att göra de där sakerna man alltid har velat göra. Resa, skriva, måla eller vad det nu än är.

Att skaffa livförsäkring och se till att nära och kära har det bra om det värsta skulle hända är också bra. Det har jag gjort och även skrivit testamente och fyllt i "vita arkivet" online för att underlätta för efterlevande. Jag har överlevt en hjärtinfarkt och cancer så jag har haft anledning att fundera lite mer aktivt på detta med döden och hur mitt barn ska ha det om jag går bort. Konstigt nog har det gjort mig mer positiv och jag värdesätter verkligen varje dag. För mig är resor och samvaro med mitt barn prio 1.

Jag är vetenskapligt lagd (tyvärr i detta fallet?:P) så tror tyvärr att det bara slocknar. Man är borta helt enkelt. Kroppen har lagt av därmed de kemiska processer som driver vårt medvetande. Vilket är tråkigt, had gärna trott på ett liv efter detta. Och det är just det med att man är borta på alla plan, som skrämmer mig. Det skrämmer mig nästan lika mycket som tanken på att något skulle hända nu, i närtid, innan barnen är äldre. Jag är i princip ensamstående pappa (ingen idé gå in närmare på det), och en av barnen har hög-fungerande autism. Vet inte hur det skulle gå för dem utan mig. Men ja jag är frisk och kry så detta är bara dumma tankar.

Börjar jag få en medelålderskris? Rädd för döden

INNEHÅLL